- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
214

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klims underjordiska resa, af Ludvig Holberg. (I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.) (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 185.) - Ur Heines "Buch der Lieder". Öfversättning af Chicot - Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gäran, skulle i hans närvaro borsta sina kläder eller
kamma sitt hår.»

Potuanernas statsförfattning är en ärftlig monarki.

Det är vid lifsstraff förbjudet att göra någon ändring
i arfsföljden. Dock omtalar den potuanska historien
en filosof, som föreslog en viss modifikation i
denna successionslag. Hans förslag var nämligen,
att man väl icke skulle gå kungastammen förbi,
men bland den aflidne furstens söner välja till
regent den, som man ansåg mest duglig till att bära
regeringsbördan. Då han framlagt detta förslag,
underkastade han sig profvet, enligt landets lag,
och lät lägga ett rep om sin hals, medan man rådslog
om förslagets gagnelighet. Efter rådplägning och
votering blef förslaget förkastadt såsom oklokt
och för staten förderfligt. Man trodde nämligen,
att det skulle komma att gifva anledning till många
oroligheter och uppväcka split mellan de furstliga
barnen, samt att det derför vore bäst att blifva
vid det gamla, så att den förstfödde prinsen behöll
rätten till tronen, äfven om de yngre öfverträffade
honom i begåfning. Planen blef alltså förkastad
och projektmakaren hängd, ty i detta furstendöme
äro projektmakare de enda, som straffas med lifvets
förlust.

Icke desto mindre umgicks jag sjelf beständigt
med tanken på att framkomma med något storartadt
reformförslag, som skulle ådagalägga min andliga
öfverlägsenhet och lyfta mig ur det mer och mer
plågsamma embete, hvilket jag betraktade såsom en
förnedring, och för hvilket jag hade att tacka icke
blott mina i längd och snabbhet öfverlägsna ben, utan
äfven min efter potuanska begrepp vådligt snabba och
derför äfven allt för ytliga fattningsgåfva.

Jag utarbetade ett förslag om att utesluta qvinnokönet
från all delaktighet i statsstyrelsen och ingaf
detsamma i djupaste underdånighet till fursten. Denne,
som städse visat mig stor nåd, studsade öfver ett
så vågadt och dåraktigt företag, men trots alla
varningar och böner vidblef jag mitt förslag, emedan
jag förtröstade dels på nyttan af detsamma, dels på
medhåll af mankönet. Jag blef enligt lagen förd ut
på torget med ett rep om halsen, för att der afbida rådets
utslag, och då detta vunnit furstens bekräftelse,
blef det af en härold offentligen uppläst, så lydande:

»Efter moget öfvervägande kungöra vi, att det af
herr Skabba (=Flyggeni, egentligen ett öknamn, som
man gifvit mig), förste hofkurir, gjorda förslag
om uteslutande af det andra könet från offentliga
embeten, icke utan största skada för hela staten
kan antagas och utföras, alldenstund den hälft af
nationen, som består af qvinnor, nödvändigtvis
måste genom en sådan lag blifva förfördelad och
fiendtligt stämd mot regeringen. Vidare hålla vi
det för obilligt att utesluta träd af förträffliga
egenskaper från hedersställen, hvartill de visa sig
värdiga, i synnerhet då alla måste vara ense om, att
naturen, som aldrig handlar obetänksamt, icke utan
afsigt har prydt dem med så många rika gåfvor. Vi tro,
att statens väl kräfver, att man vid befordringar
mera tager hänsyn till anlag och duglighet än till
börd. Och då landet ofta har brist på dugligt folk,
finna vi det dåraktigt, att genom ett regeringsbeslut
förklara hälften af invånarna blott för födselns
skull odugliga eller ovärdiga till anställning i
det offentliga. Efter noggrann pröfning döma vi:
att ofvanbemälde Skabba för sitt dåraktiga och
besinningslösa förslag straffas enligt lagen.»

Genom furstlig nåd blef dödsstraffet sedermera
förvandladt till landsförvisning till Firmamentet,
en underjordisk egendomlighet, hvarom här i korthet
några ord:

Två gånger om året komma till planeten Nazar några
utomordentligt stora fåglar, som kallas Kupak eller
Postfåglar. Man antager, att de infinna sig för att
äta några stora insekter, som just vid dessa tider
framkomma. Härunder blifva fåglarna så tama, att de
låta mata och smeka sig. Före afresan binder man
om deras hals ett slags burar, i hvilka en eller
par till deportation dömda fångar insättas, och
så bär det af genom rymden till Firmamentet, som
egentligen är den inre sidan af jordskorpan. Efter
en sådan luftresa blef jag af Postfågeln
omsider helt varligen nedsatt på fast grund.
(Forts.)

*



Ur Heines »Buch der Lieder».
Öfversättning af Chicot.

        Jag harmas ej, förlorade, ack nej,
        0m också hjertat brast, jag harmas ej.
        Hur än du strålar i demanters skatt,
        En stråle faller ej i hjertats natt.

        Se’n länge vet jag det. I drömmars dans
        Jag såg den natt, som i ditt hjerta fanns,
        Och såg den orm, som på ditt hjerta tär,
        Jag såg, min vän, hur du eländig är.

*



        Eländig är du – dock ej harmas jag:
        Elända, älskling, bli vi bägge två;
        Tills döden hämmar sjuka hjertats slag,
        Eländiga vi blifva bägge två.

        Väl ser jag hån, som omkring munnen bor,
        Och ser i ögats blixt ett trotsigt drag,
        Och stoltheten, som höjer barmens flor;
        Men dock eländig är du – du som jag.

        Kring munnen darrar ju osynlig sorg,
        Bortgömda tårar mulna ögats blå,
        Ett hemligt sår har stolta bröstets borg –
        Min vän, elända bli vi bägge två!

*



Tvänne taflor ur lifvet.
Tecknade af Marie Sophie Schwartz.
Första taflan.
En lycklig familj.

Tror mamma att gåfvan skall behaga Olga?» sporde
notarien Rolf Hagström sin moder, enkefru Juliana
Hagström, under det han pysslade med tvänne
rosenstånd, planterade i ett par dyrbara ostindiska
krukor.

»Helt visst», svarade fru Juliana och fästade ögonen
på föremålen för frågan; »men», tillade hon, »nog
förefaller den der gåfvan mig bra dåraktig, då hon
är ämnad åt en flicka, som nödgas arbeta för sin
utkomst. Du hade allt kunnat hitta på något nyttigare,
hvarmed du infriat ditt vad.»

»Visserligen, ifall jag velat vedervåga att Olga
icke tagit emot vinsten, mutter lilla. Du bör känna
tillräckligt af din salig mans brorsdotters karakter
för att veta, huru ömtålig hon är, då det handlar
om att taga emot något af andra. Blommor var derföre
det enda, jag vågade mig fram med.»

»Olgas stolta sinne är mig väl bekant», inföll fru
Juliana, »och derföre, min käre Rolf, varnar jag
dig att sätta din lit till henne. Märk mina ord:
Olga kommer aldrig att gifta sig med någon annan man
än den, som har rikedom att bjuda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free