Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne. Hon blir aldrig hustru åt en ringa tjensteman
med högst begränsade inkomster. Hennes håg är en
annan; den står ej till ett mödosamt och försakande
lif, utan till lyx och yppighet.»
»God morgon, bästa tant», ljöd det från
dörren. Fru Juliana och Rolf vände sig tvärt mot den
främmande. Det var en ung, vacker man i sin lefnads
högsommar.
"Arthur!» utropade Rolf gladt och gick emot den,
såsom det syntes, kärkomne gästen, filosofie doktorn
och akademiadjunkten Arthur Nordenius.
»Hjertligt välkommen, allra käraste Arthur», utbrast
fru Juliana med ett fryntligt leende. »När kom du
till staden?»
»Just nu, och jag är åter här med nattsäck och
hattfodral, för att taga tants och Rolfs gästfrihet
i anspråk på en eller högst två dagar», sade Arthur
och kysste fru Julianas hand.
»Det var snällt», förklarade fru Juliana. »Jag kan ej
förutsätta annat, än att du allt fortfarande betraktar
vårt hem såsom ditt, då du besöker hufvudstaden. Du
vet huru innerligt afhållen du är af oss båda.»
»Vissheten härom skall alltid utgöra en sann fröjd för
mitt hjerta», försäkrade Arthur. »Jag är egentligen
här för att tala vid min lilla renskrifverska och för
att derefter begifva mig upp på kongliga biblioteket
och revidera i luntorna derstädes hela förmiddagen.»
»I så fall är din önskan, att genast få gå och snygga
upp din yttre menniska, för att sedan äta frukost
och begifva dig ut?» sade Rolf.
»Rätt gissadt, hedersbror.»
»Kom då in till mig», föreslog Rolf.
»Men jag förbehåller mig att Arthur äter middag med
oss», utlät sig fru Juliana, då de unga männen stodo
i begrepp att aflägsna sig.
»Med tacksamhet antages tants godhétsfulla
inbjudning. Klockan tre är jag åter här», svarade
Arthur och följde Rolf derefter in i hans rum.
Fru Juliana blickade mot dörren, som tillslöts efter
dem och suckade:
»Stackars min Rolf, så obetydlig han ser ut bredvid
den vackre och ståtlige Nordenius! – Det är ingen mer
än jag som märker att hans små, mörka ögon återspegla
ett varmt hjerta och en rikt begåfvad själ. Hvad
skulle min fule gosse med sina glödande känslor att
göra, då hans drömmar om kärlek och lycka ändå aldrig
skola förverkligas! – Jag misstänker att...»
Hvad fru Juliana misstänkte, fick hon den gången ej
tid att tänka ut; ty Rolf trädde åter in i salen, för
att underrätta modern, att Arthur ej gaf sig tid att
äta frukost och att hon således ej skulle göra några
anordningar. Derefter sade han henne farväl och gick
emot dörren, för att begifva sig till sitt embetsrum,
men vände sig om, sägande:
»Jag ämnar gå upp till Olga, då jag kommer hem, och
underrätta henne att vi i dag hafva festmiddag. Några
flaskor godt vin skall jag skicka hem», tillade han
och såg på modern med en betydelsefull blick, under
det han smålog helt gladt och skyndade bort.
Fru Juliana runkade på hufvudet, tänkande vid sig
sjelf:
»Den skål, du hoppas att i dag få dricka, blir aldrig
drucken, min stackars gosse.»
*
En trappa högre upp än Hagströms bodde – det vill
säga fyra trappor upp i samma hus – fanns ett stort,
vackert vindsrum och detta hyrdes af Olga Hagström,
en föräldralös brorsdotter till Rolfs fader.
Olga ägde i hela vida verlden ej några andra
slägtingar än Rolf och hans moder. Då hon för fyra år
tillbaka förlorade sin fader, var hon sexton år gammal
och hade af den hädangångne på hans dödsbädd blifvit
anförtrodd åt fru Julianas beskydd. Rolf nämndes
i faderns testamente till hennes förmyndare och
förvaltare af det kontanta arfvet, ett tusen kronor.
Redan vid denna period af sitt lif voro Olgas
karakter och förstånd så fullt utvecklade, att hon
sjelf bestämde huru hon ville ordna sitt lif. Hon gjorde klart för
kusinen-förmyndaren, att hon ej kunde taga emot något
af honom eller hans moder, utan att hon ämnade arbeta
för sin utkomst. Hon ville hafva sitt eget lilla hem
och sin egen verkningskrets; med få ord, hon måste
vara oberoende. Rolf skänkte hennes skäl sin aktning
och ordnade det så, som hans unga myndling önskade. Ett
rum hyrdes i samma hus, der hans moder och han bodde,
och till detta rum flyttades de möbler Olga begagnat
i sin faders hem; derjemte fick hon välja ut några
af de bästa taflorna och förnämsta konstsakerna;
allt det öfriga såldes, och kapitalet ökades härigenom
med ett och ett halft tusen kronor.
Olga ordnade sitt lilla bo med all den utsökta smak
som var henne medfödd och gjorde af den vackra
vindskammaren en förtjusande och praktfull boning,
passande för någon dit upp förvisad prinsessa. I
den ena vindskupan stod hennes skrifbord och på
detta var samladt allt vackert, hvarmed ett ungt
fruntimmer kan pryda ett sådant. Den andra vindskupan
förvandlades till ett orangeri, och då man såg den
uppfylld af blommor, hade man en vinterträdgård i
miniatur. Det öfriga af rummet var dyrbart och så väl
möbleradt, att de kostbara taflorna och konstsakerna
fullkomligt harmonierade med det öfriga. Det
hvilade en onämnbar prägel af poesi öfver allt i
detta intagande hem. Olga sjelf var onekligen dess
skönaste prydnad – en så blomstrande och fager tärna
var hon. Det låg en egen tjuskraft, i hennes utseende,
hennes väsende, hennes sätt och hela hennes person,
som intog alla. Hennes drägt var alltid ytterst
omsorgsfull och prydlig, utan allt prål eller detta
blinda slafveri under modet, som förmår de flesta
qvinnor att sätta på sig hvad som helst, blott för att
vara moderna. Hennes sätt var fullkomligt fritt från
allt koketteri och ehuru hon i den sällskapskrets,
der hon umgicks, var ganska mycket observerad af
männerna, var hennes uppförande emot dem detsamma
som mot fruntimmerna. Den beundran man egnade henne
syntes så aktningsfull, att den fullkomligt befriades
från hvarje skymt af galanteri. Hon ingaf aldrig de
inbilska, unga männen den tanken, att hon fann behag
i deras fadda artigheter och derföre uppvaktades hon
ej på detta, för qvinnan förnedrande sätt.
Olga hade redan vid nitton års ålder haft ett par goda
giftermålsanbud, men ej antagit något af dem. Detta
ingaf fru Juliana den tanken, att Olga ovilkorligen
fordrade rikedom, för att kunna besluta sig att ingå
i äktenskap, något som dock var ett misstag af den
goda frun. Olga fordrade blott att hennes hjerta
skulle älska den hon skänkte sin hand.
Nu skola vi se efter hvad Olga företog sig samma
morgon, som Arthur anlände till hennes slägtingar.
Hon satt vid sitt skrifbord, och den lilla, välbildade
handen förde pennan med en raskhet, som utvisade
mycken vana vid detta arbete. Hon kopierade en gammal
lunta, skrifven på fornsvenska, och detta gjordes med
så mycken säkerhet, att man tydligen såg det hon var
ganska förtrolig med de uråldriga skriftecknen. Hennes
fader hade varit tjensteman vid riksarkivet, och Olga
hade redan vid tretton års ålder, under hans ledning,
kopierat gamla handskrifter och nu, sedan ett år
tillbaka, var henne anförtrodt ett dylikt arbete för
universitetet i Helsingfors. Rolf hade rekommenderat
henne hos Arthur, som åter hade från Finland fått i
uppdrag att låta göra dessa afskrifter.
Redan länge hade Olga arbetat, då någon knackade på
dörren. Hon gick att öppna. Varma skyar stego upp
på hennes kinder, då dörren gick upp och Arthur stod
framför henne.
»Doktor Nordenius», utropade hon, »så roligt, att ni
är i staden! Välkommen, välkommen!» – och hon räckte
honom sin hand och hennes läppar logo så vänligt.
»Haf tack för denna hjertliga helsning», sade Arthur
och slöt hennes hand i sin, »men var det mig den
gällde? Eller var det afhämtaren af det fullbordade
arbetet, som fröken Olga var glad att se? Svara
fullt uppriktigt!»
»Jag har ännu ej fullbordat mitt arbete.»
»Det var då mig, ni välkomnade?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0219.html
