Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wemdalen. Karl Ekström - En småstadshistoria, berättad af C. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OQÖ
A \) O
han kunde, då inga gästgifverier voro anordnade efter
hela denna ofantliga sträcka.
Befolkningen består af dels den bofasta,
jordbruksidkande, dels af nomadiserande lappar,
eller, som de hellre höra sig benämnas, fjeUmän. De
sednare utgöra dock numera jemförelsevis ett fåtal,
men en och annan fjellman äger dock ännu ett eller
annat tusen renar, hvilka ömsevis beta på svenskt
och norskt område.
Folket - inbegripet fjellmännen - är/godt, hederligt,
kraftigt och arbetsamt. Gröfre brott hafva här
aldrig förekommit, och domstolarna hafva så godt som
ingenting att göra. Gästfriheten är stor och hjertlig
hos såväl den förmögne bonden, som den fattige
fjellmännen -’.. med ett ord, turisten finner sig väl
bland detta enkla, gammaldags folk, som ännu lyckats
hålla sig obesmittadt af flertalet af den moderna,
brådskande civilisationen oundvikligt åtföljande
många förnedringar, att icke säga förbannelser.
Som en glimrande smaragd i Herjeådalens kostbara
fjell-smycke ligger det grönskande, vänliga Wemdalen-
"den ve-modsfulla dalen», som han också blifvit
kallad. Vägen hit går öfver det skyhöga, långsträckta
Klöfsjöfjell, hvilken väg väl numera icke erbjuder
några lifsfarligheter eller märkligare äfventyr -
såsom händelsen ofta var, då blott ridväg gick öfver
fjellet -; men den går dock öfver »slätfjellet» och
är i hög grad romantisk. Till följd af fjellets
branta stigningar och sluttningar färdas man
vanligen här fram på en lätt karriol och med en
ännu lättare »gutt»» till körsven. Från Jemtland
lutar det emot hela milen, och man kan derför här
blott köra i gående, men sedan man uppnått Klöfsjö
gästgifvaregård, som ligger högt på fjellet, bär det
med skarpa stupningar ner mot Wemdalen.
Oaktadt det på många ställen ser verkligen
farligt ut, låter dock gutten sin häst trafva
undan med all fart, han förmår åstadkomma, och
ehuru vägen är smal och stora stenblock ligga på
ömse sidor, går dock färden lyckligt i de allra
flesta fall. Det berättades dock förf., att för
något tiotal år sedan en excentrisk engelsman,
som öfver fjellet ämnade sig in i’.Herjeådalen,
lät körsvennen så påskynda farten, att gentlemannen,
då han hastigare än någon annan resande före honom
anlände till Wem-dalens gästgifvaregård, ansågs vara
nära döden af öfverretning och förskräckelse. Han
gaf ej ett ljud ifrån sig, men man afklädde och
nedbäddade honom, eftersom han ännu visade några,
ehuru ytterst svaga, tecken; till lif. Detta hände
på qvällen, och folket gick till hvila; men knappast
hade någon i gården hunnit insomna, innan de väcktes
af skri och »väsen» från en på trappan stående, i bara
linnet klädd, rödskäggig gestalt, hvilken på rådbråkad
svenska hojtade efter pigan, som »’bäddat illa och
glömt framsätta hans konserver»» - några burkar
med grönsaker, som han dragit med sig allt ifrån
Göteborg! Det var vår vän, den »ihjälskrämde» sonen
af stolts Albion, som så snart qvicknat till och nu så
ljudligt förstod att göra sina rättigheter gällande.
När man ifrån Klöfsjö gästgifvaregård närmat sig
Wemdalen på en knapp half mil när, går vägen genom
en slags klyfta i fjellet, hvars branta sidor
hotande resa sig mot och öfver skyn. Härifrån har
man, vid klart väder, den mest hänförande utsigt
öfver Wemdalen och fjellen i fonden, af hvilka dock
det på illustrationen synliga Sonfjellet reser sig
hufvudet högre än alla de andra. Mellan fjellet och
den odlade bygden ligga stora, mörka furuskogar,
men något vattendrag ser man,
tyvärr, icke till från denna punkt. Tvänne mindre
elfvar, norra och södra Weman, löpa dock genom
Wemdalen och utfalla, sedan de i närheten af kyrkan
förenat sig, i Ljusnan, ej långt från Svegs kyrka. Den
åldriga, åttkantiga kyrkan med sin smäckra, höga
spira och sin korpsvarta klockstapel skymtar dock
fram, och deromkring ett stort antal välbyggda
bondgårdar. Men hvad som här dock mest fängslar
åskådaren, det är den stora, saftfulla dalbotten, han
nu står i begrepp att beträda. Under sin färd öfver
det ödsliga, kala Klöfsjöfjellet hade han omöjligen
kunnat föreställa sig en så herrlig oas i fjellöknen,
som Wemdalen. Allt är här grönska och blomsterfägring,
säden vaggar gul och hög i skydd af fjellmurarna,
stora hjordar af boskap beta vid bergsluttningarna,
hornlåtar ljuda och vallsånger klinga - med ett ord,
man behöfver icke fara längre än till Wemdalen,
för att förstå Schweiz och Tyrolen.
»Midt i byn» - således som sig bör - ligger kyrkan,
som är af trä och ombyggd till sin nuvarande
åttkantiga form år 1763 af ryttaren Olof Månberg från
Hackas. Utom några barocka målningar i vapenhuset
företer kyrkan icke något synnerligen märkvärdigt,
om ej dit får räknas predikstolen, som är af Mggträ,
med rika inläggningar och förfärdigad af en mäster
Ljungberg, en sjelflärd, men rikt begåfvad snickare
från Ljungdalen. Den äldre kyrkan uppgifves vara
uppbyggd 1624, och bland märkligare papper, som den
nuvarande förvarar, finnes ett pergamentsbref af år
1480, hvilket utvisar rågången mot Jemtland, utstakad
samma år af 24 »gode och ärlige män».
Wemdalens stoltaste minne är konung Karl XI:s resa
derigenom år 1686. Konungen kom å ridväg öfver Klöfsjö
fjell på färd till Dalarna öfver Lillherrdal. Ännu
vet allmogen traditionsvis berätta, hur nedlåtande
konungen varit och huru han icke försjnått dricka
sur mjölk ur träskålar eller inlåta sig till skämt
med skjutsbönderna och de roddare, som satte honom
öfver elfven. Före eller efter denna tid har ingen
svensk konung besökt Herjeådalen.
Så vidt förf. under sina flera besök i Wemdalen
kunnat finna, råder der allmän välmåga, och
folket är här, som öfverallt annorstädes inom
orten, vänligt, gästfritt och godt. För turister
rekommenderas isynnerhet den prydliga och komfortabla
gästgifvaregården, der allt är ordnadt efter nutidens
fordringar och der man till ytterst billigt pris bor
och äter vida bättre, än på månget småstadshotell.
En stor årlig och synnerligen liflig höstmarknad
har förr hållits i Wemdalen. Köpmän från Norge och
de svenska kuststäderna kommo då upp till Wemdalen,
der lapparna från fjellen mötte för att försälja
renhudar, renstekar, m. fl. lappmarksprodukter. Denna
marknad har dock af åtskilliga skäl under de senare
åren blifvit så föga lifaktig, att den till och med
upphört att annonseras i almanackan. Likväl samlas der
ännu på sedvanlig tid åtskilliga affärsmän från skilda
orter, hufvudsakli-gast för att göra affärer i fågel
och renstek. Fjellmännen taga sig då en glad dag,
hvilken de väl ock må gerna unnas, då man betänker
det hårda ^lif, fullt af faror och försakelser, som
de hela sin vandringstid igenom måste föra och om
hvilkas vidd den med förhållandena i fjellen obekante
svårligen kan bilda sig en klar föreställning.
Och härmed taga vi nu farväl af den leende Wemdalen,
under den lifliga önskan, att rätt många turister
och konstnärer ville, åtminstone för en gång, styra
sin färd till det fjellprydda och fjellomkransade
Herjeådalen! Vi våga försäkra, att ingen skall ångra
en sådan färd.
Karl Ekström.
berättad af O. T.
sina närmaste grannar, slagtaren Holm och handlanden
Ljungstedt, äro rätt goda vänner och samspråka gerna
med hvarandra, då de träffas. Holm är en spefågel,
men Ljungstedt vill icke göra en mask förnär.
En lördag går Holm tidigt om morgonen på torget och
möter der Ljungstedt.
»Har du sett någon kalf?» frågar den förre.
»Kalf? Kalf?» svarar Ljungstedt; »nej, det har jag
visst inte gjort.»
»Så gammal karl och ännu inte sett någon kalf!»
utbrister Holm och går sin väg.
De kringstående skratta, och Ljungstedt med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
