- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
2

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXII. Carl von Linné. I. A. N. Lundström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt Bildergalleri.


LXII.


Carl von Linné.


I.



Ett århundrade har förflutit, sedan den store
blomsterkonungen och lagstiftaren inom naturens riken gick
hem till de eviga blomsterfälten. Ehuru sekelgammalt,
står dock minnet af nordanlandens störste son så
lifligt för de närvarande generationerna, att,
hvarhelst bildningens fackla sprider sitt ljus,
drages tanken åtminstone för en stund bort ifrån
dagens buller och strid och vänder sig med tacksam
hågkomst till honom, som lade under intelligensens
område den verld, uti hvilken vi lefva, till honom,
som lärde oss känna Mästaren genom verket och visade
Hans närvaro i hela skapelsen.

Och när detta sekelgamla minne nu firas öfver
hela den civiliserade verlden, hafva vi ansett
oss ej lämpligare kunna pryda vårt Fosterländska
Bildergalleri, än med bilden af honom, som är vårt
lands förnämsta stolthet — Carl von Linné. [1]

Att inom den trånga ram, som utrymmet här lemnar,
framställa hela hans innehållsrika lif, är emellertid
en omöjlighet. Vi hafva derför ansett lämpligast att,
såsom text till vår bild af Linné från hans unga år,
bifoga några drag från hans studenttid, hemtade från
hans egna anteckningar, så mycket hellre, som vi af
dem bäst kunna lära känna hans ungdomliga entusiasm,
hans brinnande kärlek till sin vetenskap, hans klara
och öppna blick för naturen, hans djupa religiositet,
hans glada lynne och hans humoristiska penna. Härtill
kommer äfven att, så vidt vi veta, största delen af
dessa Linnés skildringar aldrig förut varit i svenskt
tryck återgifna.

Linné var närmare tjugotvå år, när han på hösten 1728
kom till Upsala, efter att hafva ett år studerat
vid Lunds universitet. Ej voro hans utsigter de
ljusaste, ej heller hyste hans föräldrar särdeles
stora förhoppningar om honom. De hade lemnat honom
100 daler — det var allt, hvad deras omständigheter
tilläto — och med denna summa skulle han försöka taga
sig fram i Upsala. Under armod och försakelser lefde
han också sina första studentår och, om han också
ej gick barfotad, så måste han dock, för att undvika
detta, ofta stoppa papper i sina trasiga skor.

Ganska snart började han emellertid blifva föremål för
lärarnas uppmärksamhet, och redan 1730 fick den unge
studenten af professorerna tillåtelse att offentligen
föreläsa. Den 2 Maj 1732 (g. st.) fick han glädja sig
åt ett anbud från Vetenskaps-societeten i Upsala,
att företaga en resa i Lappland, för att undersöka
detta lands märkvärdiga och då okända naturalhistoria,
och redan den 12 Maj samma år se vi honom, ridande på
egen häst, lemna den gamla lärdomsstaden och styra
kosan mot norr. Det är från denna resa som vår bild
är hemtad; vi skola, så långt utrymmet det medgifver,
låta honom sjelf för oss berätta om denna intressanta
färd.

Upp till Umeå reste Linné längs kusten. Våren var
ej långt framskriden, då han lemnade denna stad,
för att efter Ume elf komma till Lappmarken och, om
möjligt, nå Sorsele. Med mycken möda och besvär banade
han sig fram i dessa då för tiden ofarbara trakter,
kämpande mot köld och hunger samt den stigande flodens
vattenmassa. På flera ställen var marken snöbetäckt,
men hvarhelst en grön fläck tittade fram, se vi honom
med förtjusning stanna och betrakta hvarje liten växt
eller annat naturföremål, om dem göra anteckningar
samt sedan med hurtiga steg skynda vidare mot vester, der det
okända landet hägrade för honom. Uppför floden
färdades han mest båtledes, men på de ställen, der
forsar lade hinder i vägen, fick han stiga i land och
hade då godt tillfälle att göra sina undersökningar,
så vida icke hans följeslagare — vanligtvis en lapp,
som bar båten — brådskade för mycket, hvilket
sannolikt var händelsen vid passerandet förbi
Tuggens vattenfall, hvarom han sålunda uttrycker
sin missbelåtenhet:

»Min följeslagare lade, sedan han lemnat allt mitt
tillbehör åt min egen vård, sin rensel på ryggen,
vände båtköln uppåt, lade de båda årorna längsefter
båten och tvärs öfver sätena. Årorna hvilade då på
hans armar, medan han bar båten öfver hufvudet, och
sålunda satte han i väg öfver berg och dalar, så att
sjelfva djefvulen ej skulle kunnat följa honom.» [2]

Och derefter ritade han i sin dagbok utaf den
komiska figuren.

Snart blef det dock allt svårare att komma fram i
dessa ödemarker. Han hade följt Ume elf och kommit
ungefär tjugo mil från kusten, då han vek utaf in åt
landet, för att öfver en ofantlig skogsmyr söka att
komma fram till Sorsele. Detta försök höll emellertid
på att kosta honom lifvet, Alla ansträngningar att
få en kunnig vägvisare misslyckades. Der marken
ej var frusen, sjönk han för hvarje steg ner i
den sänka jorden. Till slut måste han dock stanna
och sända lappen bort för att skaffa en kunnigare
vägvisare och för att söka få mat, något som de
ej hade medfört. Lång blef nu hans väntan, hans
ställning var ganska kritisk och sjelf tyckte han
det vara hårdt, om han på detta ställe måste duka
under. Vi skola se hur han sjelf skrifver:

»På eftermiddagen återkom lappen alldeles utmattad af
ansträngning. Han hade i många kåtor gjort de begärda
förfrågningarna, men förgäfves. Han åtföljdes af
en person, hvilkens utseende var sådant, att jag
i början ej rätt visste, om jag skulle betrakta
densamma såsom man eller qvinna. Jag tror knappast,
att någon poetisk beskrifning på en furie skulle
kunna gå upp emot den idé, som denna lappska skönhet
ingaf. Lätteligen kunde man tänka sig, att hon var
af äkta stygiskt ursprung. Hennes kroppslängd var
ganska liten, ansigtet genom rökens inverkan af
mörkaste bruna färg, ögonen mörka och gnistrande,
ögonbrynen svarta. Hennes becksvarta hår hängde
löst kring hufvudet, på hvilket hon bar en platt,
röd mössa. Hon hade en grå kjortel, och från barmen,
som liknade grodskinn, hängde ett par stora, slappa
bröst af samma bruna färg, men prydligt omgifna af
metallringar. Kring lifvet bar hon en gördel och på
fötterna ett par halfstöflar.

»Hennes första åsyn ingaf mig afsky; men ehuru
en furie till utseendet, tilltalade hon mig i en
ton af medlidsamhet, blandad med förbehållsamhet,
i följande ordalag:

»’O, du stackars karl! Hvilket hårdt öde har fört dig
hit till en plats, som ingen före dig besökt? Detta
är första gången jag någonsin sett en främling. Du
stackars varelse, hvarför kom du hit och hvarthän
ämnar du gå? Ser du ej, hvilka hus och hem vi äga
och med hur stor svårighet vi färdas till kyrkan?’

»Jag bad enträget, att hon skulle visa en väg, på
hvilken jag kunde åt något håll fortsätta min resa,
utan att nödgas återvända samma väg jag kommit.



[1] Afbildningar af den store naturforskaren äro
ingalunda sällsynta, men det porträtt, vi å sid. 4
framställa, är dock föga kändt af allmänheten, och
derför torde en närmare redogörelse för dess tillkomst
ej sakna sitt intresse.

Vi veta att Linné kort efter sin lappska resa begaf
sig till Holland och uppehöll sig der i tre år. Åt
hans gynnare och beundrare, den rike borgmästaren i
Amsterdam, Georg Clifford, porträtterades då Linné år
1737 af en holländsk mästare, Martin Hoffman; och det
är efter detta porträtt eller, rättare sagdt, efter
en kopia af detsamma, som sedermera det kopparstick i
miniatyr graverades, hvilket tjenat som original för
den afbildning, vi här meddela. Det föreställer Linné
vid ungefar tretio års ålder, iklädd den lappdrägt
(lappmudd), han bevarat från denna sin resa. Omkring
lifvet bär han ett bälte med en knif, en almanacka
(!), en anteckningsbok, en tobakspung, en ring med
nål och garn för nätbindnmg. Längst till höger synes
en lapptrumma.

Genom nitälskan af en medlem
i Kongl. Vetenskapsakademien, ryttmästaren
P. v. Möller, och på hans bekostnad har nyligen
en holländsk målare, H. Hollender, förfärdigat
en kopia af det ofvan omtalade porträttet; och hr
v. M. har förärat detsamma till
Vetenskapsakademien, hvars cessionssal det nu pryder.
Det anses vara särdeles bra utfördt äfvensom likheten
med originalet väl träffad.
[2] Linnés ord ärp återgifn efter den engelska öfversättningen af hans dagbok; det svenska manuskriptet, som ännu aldrig publicerts, förvaras i London.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free