Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En giganternas trappsteg. Bertil Stjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett giganternas trappsteg-.
isserligen är Skåne Sverges största slättland, men
den, som tror, att detta landskap alltigenom erbjuder
samma skådespel, som den ofantliga slätten kring Malmö
och Lund, att det i hela sitt omfång är slätt, »som en
pannkaka», den må stiga ur jernvägsvagnen vid Stehags
station och beställa skjuts till - att börja med -
gästgifvaregården Röstånga. Redan på vägen dit finner
man, huru man så småningom kommer ur bokarnas till
granarnas region, från mergelns område till granitens.
Från Röstånga gör vanligen den resande en liten
fottur på en fjerdedels timma ner till Odensjön,
en verklig fjällsjö, innan färden fortsattes till
det egentliga målet för utflygten, det längre bort
belägna, romantiska Skw-atid, en högst ovanlig
bergformation med en dalsänkning mellan tvärbranta,
sällsamt brutna klippafsatser. Denna formation utgör
en sammanhängande bergsträckning, börjande norr om
en gård vid namn Konga ö och derifrån löpande nära
en half svensk mil i nordvest till gårdarna Lierna
och Allarp. Namnet Skäralid torde komma af den på
dalens botten framslingrande Skära-ån, som genomflyter
Söderåsen (af hvilken Skäralid utgör en del), en af
Skånes största bergsträckningar, och sedan, efter att
hafva klufvit Bonarps hed, får sitt utlopp i Rönne-å.
Det är dock ej blott de sällsamma klippbildningarna
med sina lodräta väggar och stupande branter, som
gifva åt Skäralid ett så egendomligt och pittoreskt
utseende. Det är lika mycket den yppiga växtlighet,
som allt ifrån dalens botten och ända upp öfver
platåerna med vågiga linier och svällande former
sluter sig till de stela, djerfva stalperna, hvilken
gifver åt landskapet en underbar skönhet. Man kan
med skäl säga, att den vilda, dystra romantiken i en
Salvator Rosas pensel här synes innerligen sammanmängd
med det leende och mjuka behag, som strålar från en
Claude Lorrains intagande och färgskimrande dukar.
Endast trädens bevingade sångarskaror störa den
högtidliga tystnad, som hvilar öfver Skäralid. Här
tager fantasien en friare flygt; här äro tanke och
sinne ostörda af stadens.qvalm och larm; - i denna
sublima nejd kan man liksom förnimma naturens eget
hjerta klappa, lifvets innersta pulsar slå. Skalden
och konstnären manas här af en oemotståndlig makt
att slå upp sitt tjäll, och hvarje känsligt sinne
undgår ej att med hänryckning lofprisa den evige i
detta hans undersköna verk.
De flesta framskjutande punkter på Skäralid hafva fått
sina egna namn, såsom exempelvis Rårödspojkcvrna,
KopparJiatten och HjortkUppan m, fl. Traktens
bebyggare vilja veta, att sistnämnda namn kommer
deraf, att en gång under en parforce-jagt en flyende
hjort kommit till klippans rand och i dödsångesten
störtat sig ner i afgrunden; en af de förföljande
hundarna kunde ej hejdas i farten, utan störtade
efter. Hjorten, berättas det, kom som genom ett
underverk oskadad från sitt luftsprång och undslapp
sina förföljare, men hunden krossades i fallet.
Inifrån dalen, hvars sidor öfverallt utgöras
af obestigliga bergväggar, kan man ej uppnå
klippornas platåer, utan måste detta ske utifrån
på omvägar. Äfven dessa äro ganska branta; dock
underlättas uppstigandet genom att begagna trädens
stammar som stödjepunkter. Till höger om dalen ligger
Rårödspojkarna - gentemot den på venstra sidan
liggande Hjortklippan - hvarifrån man fortsätter
vägen, för att slutligen nå det högsta bergpartiet:
Kopparhatten. Härifrån har man, hvarthän man än
vänder blicken, det vildt sköna sceneriet af täta,
mörka skogar och kala, likt höga fästningsmurar
framspringande, klippor. Ett vidsträckt perspektiv
öppnar sig till den utanför dalen sig i fjärran
utbredande slätten.
Yår illustration åter, som är tagen ifrån en annan
punkt, låter oss kasta blicken in i dalen, så att vi
till venster af täflan hafva en del af Hjortklippan,
till höger Rårödspojkarna och längst bort i fonden
den höga, borglika Kopparhatten, hvilken tecknaren
utmärkt med en flagga. I förgrunden framskymtar ett
litet parti af Skära-ån.
Ett par tilldragelser från Skäralid vilja vi
anföra. En resande, som år 1871 besökte stället,
berättar:
»Några unga män hade vid vårt besök utgräft en
ofantligt stor sten, hvilken legat halft begrafven
i jorden och halft der ofvan; af stora grenar från
närstående träd hade man beredt sig häfstänger, och
medelst dessa samt med tillhjelp af sex till åtta
andra personer, hvilka af nyfikenhet stött till,
blef det jättelika blocket vältradt fram ända till
klippans rand. Ungefär tjugo alnar inunder såg man
en framskjutande klippafsats, hvilken till följd af
sin egen tyngd under tidernas lopp fått flera stora
remnor. Denna ofantliga klippmassa gällde det nu att
störta ner i dalen. Vaktposter utsattes på alla håll
der nere i djupet, för att hindra folk att passera
stället under nedstörtandet. Sällan färdas folk der
nere, men det kunde ju dock nu vara möjligt. Den stora
stenen hade vältrats fram rakt öfver den ofvan nämnda
klipputskjutningen. En mängd menniskor hade efter hand
samlat sig, för att öfvervara skådespelet - eller
operan, ty öronen väntade mera än ögonen -; de lågo
med hufvudet försigtigt framsträckt öfver afgrundens
rand; några af de yngre hade åtagit sig det djerfva
värfvet att skjuta jätteblocket ut öfver randen;
försigtigtvis fasthöllos dessa af bakom stående
personer, på det att de sjelfva icke skulle, slafvar
vordna under sin egen ärm-muskelansträngning, störta
efter utför ättestupan. Stenen kom lyckligen öfver
randen, utan att någon olycka hände; den föll och
låg ett, kanske två, ögonblick öfver klippafsatsen,
som den råkat: denna senare kunde ej längre motstå
slaget: det skälfde en sekund i den väldiga klippan,
som säkert i tusentals år af naturen sjelf undergräfts
... en suck i hällebergets utsprång . , . och detta
utsprång, denna jättelem af ett jättehelt, for med
brak och dån ner i dalen, i sin färd nedåt följd af
den oändliga mängd små stenar, hvilka, pygméer mot
titanen, ansågo sig vara på grund af sitt, i ordets
egentliga betydelse, underordnade läge plig-tiga,
att söka hejda den väldiges fart. Den verkan, som
hela denna stenlavin åstadkom, kan ej beskrifvas. Ekot
från klippafsats till klippafsats, sedan den väldiga
stenkolonnen nedslagit i dalen, ljöd så, att vi tyckte
oss vara i det vildaste stridstumult. Gevärssalvor -
tycktes det oss - smattrade nedifrån, från klipporna
öfver oss, från alla sidor; men då det kolossala
blocket nådde dalens fasta grund, uppstod ett så allt
öfverväldigande dån, att man kunde likna det endast
vid det gröfsta fältartilleris salvor. Till och med
allra öfverst på Skäralid, der hvarken en menniskoröst
eller ett bösskott förmår uppkalla genljud, bragtes
oss detta dock tillbaka likt en fjärran mullrande
åska. Intrycket af det hela var så öfverväldigande,
att, då åhörarna reste sig upp, mer än en af dem
visade ett af förskräckelse blekt ansigte.»
I vår svenska memoarlitteratur har Skäralid blifvit
scenen för en intressant berättelse. I prosten
P. Gr. Ahnfelts »Studentminnen» (lista delen, sidan
294) läses nämligen;
"__ _ _ Efter några dagars vistande i Bosarp återvände
C. J. L. Almqvist - (från ett besök, gjordt till och
från »till fots», sommaren 1835 hos Ahnfelt i hans
prestgård) mot Stockholm, och vi följde honom å väg
hän öfver Röstånga inåt den bergiga trakt, som tager
vid strax bakom denna gäst-gifvaregård, i närheten
hvaraf den märkvärdiga Odensjön är belägen. Det är
en trattformig, vulkanisk formation, från större
delen af periferien nästan lodrätt nedgående mot
djupet, som utgöres af en liten sjö med den hemskaste
uppsyn. Många sagor om »Odens jagt», om ödeläggningen
af hans slott, hvilket skall hafva drabbat honom
derföre, att han varit en allt för himmelsstormande
Nimrod, hörde vi der förtäljas. I gamla dagar vill
man hafva sett ruiner af slottet framskymta ur sjön,
och ännu höras under stundom i luften förfärliga
läten, som albnogen kallar »Odens jägarpipa och
hundskall». Han är dömd att jaga öfver sjön ända till
dagarnas äiida. Från Odensjön kommo vi till Skäralid,
en ovanligt hög bergås, hvars öfversta toppar,
»Rårödspojkarna», »Kopparhatten» m. fl. erbjuda
åskådaren den vidsträcktaste utsigt. - - - I denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
