Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men de äro så roade deraf och hvad de berätta mig
är så vackert och så rent, att jag ej kan neka dem
det lilla nöjet, att titta i Birgers slipade glas
och med honom studera stjernbilderna."
"Jag sjelf ..."
"Ja, du sjelf är, så förståndig du eljest är, ändå
en smula fallen för att vara romantisk. Allt det
der gränsar i hela sin storhet, som Birger talar
om, ändå ej så litet intill rena inbillningar. Hvem
kan tänka sig tusen millioner mil? Det är, så stort
det än låter, bara en inbillning; ty det, jag ej kan
fatta, må vara så verkligt som helst, men är ändå en
fantasi, som å andra sidan gränsar till andeskåderi
och dylika, likaledes bottenlösa, dårskaper."
Majorskan drog sig tillbaka, emedan hon fruktade
Emerences tunga och hennes goda hufvud, men hon
kunde icke begripa, huru en så religiös åskådning,
som Birger sjelf ägde och som han meddelade de bägge
flickorna, kunde medföra något ondt.
Missförhållandet på Lindesvik upphörde dock icke
förr, än tant Emerence på höstsidan for till en
annan slägtinge, som ej förde ett sådant eremitlif
som majorskan och de trenne unga. Sedan kunde de
ströfva omkring på sina fritimmar och lefva som de
ville i verklighetens och fantasiens verldar eller,
rättare, mellan dem bägge. Man är ej lefvande till
hela sin varelse, om det ej så är.
Birger var, som de bägge barnens lärde handledare,
deras mors sommargäst och i en egen belägenhet,
hvilkens fara han ej anade, men som han dock dunkelt
kände liksom ville nalkas honom.
När han satt der och talade, hvilade alltid Sigrids
himmelsblåa ögon med ett barns hela förtroendesfullhet
på honom – det var en from, strålande blick, så
vacker, att den sjuttonårige gymnasisten kände sig
liksom litet förlägen – det var nämnligen klart,
att hon fastade sig vid hans ord, under det att
Signe med den drömmande, djupa blicken, som långsamt
irrade öfver himlahvalfvet och med skarp uppmärksamhet
betraktade allt – i sitt minne och sitt hjerta fästade
hans ord. Men dessa sommardagar förkortades och Birger
måste bort och till universitetet.
Afskedet var svårt, men kort. "Farväl, Birger!" sade
Sigrid, "du glömmer väl ej oss!" – "Farväl! Tack för
hvarje ord, det har ej fallit på hälleberget!" sade
Signe. Det var allt.
Sedan Birger rest, besökte de bägge flickorna ofta sin
så kallade läsesal i parken under det stora bokträdet,
i hvars bark de bägge flickorna skurit ett stort B
midt bakom den så kallade katedern, der Birger så
ofta, inspirerad som en naturstudiernas missionär,
lärde dem att i allt, litet eller stort, evigt eller
ändligt, röja Herrans spår och Herrans hand. Han hade
redan fått kasta en blick in i Guds herrliga skapelse
– och den, som en gång fått detta, tvingas af en
osynlig, helig makt att fortgå och, om det gäller,
blifva en vetenskapens martyr eller en af dess heroer.
-
När man sommar eller vinter far på sjön, ser man i
en djup vik en liten grå stuga titta fram i kanten
af en gammal, sparad tallmo, som just derför att den
bar mogna och starka furor hade något aristokratiskt
och gammalmodigt, som bjert afstack mot den nyvuxna,
som stod gles och sjuklig på närliggande gårdarnas
skogslotter.
Salig majoren högg aldrig annat än mogen skog och
derför voro väggar och golf på Lindesnäs så täta
och varma, ty salig majoren var en gammaldags herre,
som sparade på skog och sparade på allt, så att intet
fick förfaras, och hans enka hade ett lika sinnelag,
påstod gamle skogvaktar Lund, som varit med hela
tiden och kände hvartenda "pinal" på Lindesvik.
-
<b>En liten utfärd.</i>
Några år derefter, en vacker och klar vinterdag,
stod den stora slädracken framför trappan.
Hästarna, som funno sig hedrade med sina
bjellerringar kring de stolta halsarna, kråmade sig
och skrapade med hofven i snön, och vid hvarje rörelse
klingade de många bjellrorna. Majorskan hade låtit
köra fram för fröknarnas skull, "ty de stackars
barnen", menade hon, "behöfde både frisk luft och
förströelse", enär det under vintern var ännu mera
tyst och ensligt på Lindesvik.
Ekipaget hade ej väntat länge, förr än de bägge
flickorna, insvepta i sina nätta pelsar, kommo; den
blomstrande, friska och glada Sigrid och den bleka,
tänkande och ofta liksom frånvarande Signe.
Piskan klatschade och som en stormvind flög slädan
utåt landsvägen och ner åt sjön, ty det var majorskan
som uppgjort resplanen och just den, som mest skulle
roa hennes bägge flickor. Sjön hade tjock is – det
var säkert, som om man åkt på ett hälleberg.
Hvad det var vackert derute på isspegeln, som låg
inom en ram af mörk tallskog och af risiga bokar,
hvilka i sitt istäcke glindrade i solskenet och
Lindesvik in uti viken!
Plötsligen for Signe tillsamman, liksom hon blifvit
träffad af en elektrisk stöt.
"Och henne har jag glömt", sade hon sakta, "henne, som
i mina barndomsdagar aldrig glömde mig! Svensson,
kör till gråa torpet der borta! Ser du, Sigrid,
der bor min forna barngumma, gamla Märta med sitt
stackars barnbarn. Kör dit!"
"Men der är intet grand att se", sade kusken, som
i egenskapen af kusk hos en beskedlig och god fru
på landet hade en viss rättighet att blanda sig i
herrskapets åtgöranden.
"Men jag måste dit, jag skall dit", yttrade Signe och
fästade sina blixtrande, mörka ögon på den frispråkige
tjenaren.
Denna blick innehöll mer än ord – han lydde
ögonblickligt, utan att säga något. "Om det varit
fröken Sigrid", tänkte han, "så hade jag fått göra som
jag ville, hon har så goda ögon, men fröken Signe – jo,
hon kan befalla, hon!"
När racken stannat på sjön ett stycke från den lilla
stugan, var Signe inom ett ögonblick ur åkdonet
och trängde sig fram mellan buskar och ris öfver
snödrifvorna, hvilka hopat sig kring den lilla täppan
och den lilla menniskoboningen, som lått förfalla
och som i många år varit Märtas hem. När Signe
inträdde, stannade hon vid tröskeln, ty derinne låg
den goda gumman på sin fattiga bädd, betäckt af ett
gammalt täcke, öfver hvilket för värmens skull hon
bredt lemningen af en broderad matta, som hon för
många år sedan fått af majorskan. I spiseln brunno
några vedpinnar med en låga, hvars glans förtogs af
solljuset, huru sparsamt det än inträngde genom de
dunkla fönsterrutorna.
"Jaså, det var fröken, som ringde så vackert", sade
gumman. "Ja, nog har jag tänkt: ’nu har lilla Signe
glömt Märta’, men så var det inte."
"Och Märta är sjuk, och ändå så ser du så glad ut!"
"Ja, Gud ske lof; men vet fröken, jag är så glad,
att Gösta der så till vuxit i förstånd. Tio år bara
och ändå har han eldat åt mormor – det är en rar gosse
och blir nog en dugtig karl, bara han får lefva och
växa ut och blifva stor och stark."
Då smålog Gösta, fastän han ej tycktes förstå något;
men han förstod mera än någon anade om honom och det
såg mormor.
"Ja, Gud ske lof för hvarje liten ljusglimt; men,
fröken Signe, om jag dör, så tag Gösta om hand, han
är inte som andra barn och alla säga, att han aldrig
blir som andra; men ändå – visst får herrskapet hjelpa
honom, när Märta är borta."
"Ja, det lofvar jag", sade Signe och lade sin hand
i gummans, "kanske Gud låter hans förstånd klarna."
"Ja visst, ja visst gör han det. Fröken kan aldrig
tro, hur snällt han späntade stickor och tände på
pinnarna och nu skulle han värma upp något åt mig –
åh! det har ingen fråga, Herren har nog utväg för
Gösta också."
Ett gladt smålöje for öfver den lille idiotens bleka
ansigte; han förstod nog, han, att Herren för mormors
skull nog hade någon utväg för honom också.
"Men Märta måste hafva vård, det går ej an", sade
Signe.
"Åh, nej, det sköter nog Gösta om, och det gläder mig
så, att jag blir frisk deraf. Just i denna eländets
tid har Herren gifvit mig tröst och fröjd öfver,
att Gösta blifvit så snäll och begriper allt, hvad
jag säger, och ser på mina ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
