Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam. (Forts. fr. sid. 131.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en engel, utan, rent ut sagdt, derför att hon
hade god, stadig mat, som den lilla magra personen
behöfde för sin lekamliga nödtorft. Mannen var känd,
ja, af några värdinnor till och med fruktad, för
sin goda aptit och de qvantiteter kött, han för sin
"lekamliga nödtorft" behöfde. Det hände nämnligen
ibland, att man i hast icke hade stora tillgångar,
och då var pastor Svensén fruktansvärd.
Det var en tid han gjort sig synnerlig möda med fröken
Signe, men sedan Birger börjat med sina föreläsningar,
kallnade pastor Svensén, ty han var ej någon vän af
"naturen", den han ansåg för en sorts ungfåle, som
olyckligtvis blifvit lös fastspänd bredvid skaklorna
för lasset, och som gjorde afvägar, emedan han ej
hade betsel att tugga på.
"Jag hör", sade pastorn till Signe, "att herr
Birger Sköldsvärd slagit sig på de så kallade
naturvetenskaperna och äfven deri undervisat sina
älskliga kusiner. Åh, ja (med en suck), menniskan
kan förirra sig i mångt och mycket; men, Gudi lof,
vi behöfva icke naturen annat än för det lekamliga
och den ändliga nyttans skull!"
Signe betraktade honom med ett smålöje – ett godt,
barnsligt leende, som nu oftare än förr krusade hennes
läppar och glänste i hennes ögon.
"Jaså, herr pastorn kan ej med naturen?"
"Jo, visserligen; men med blotta naturbetraktelser
komma vi ingenstädes och allra minst på sanningens
väg."
"Men äro ej till exempel de matematiska sanningarna
de, som ej kunna vederläggas? De bero ej af
någon tydning eller kunna bortresonneras af några
förklaringar eller förvillas af några partiåsigter."
"Jaha, jaha, det är matematik, som dock somliga
(som till exempel salig professor Atterbom) aldrig
kunde lära sig."
"Väl möjligt; men ser pastorn, dessa sanningar äro
vissa och om de kunde utgöra en religion (hvilket jag
ej tror, hvad än naturvännerna drömma), så blefve
de en verldsreligion, som måste erkännas af alla
jordens folk."
"Mycket vackert, jag vill ej disputera", yttrade
pastorn och bugade sig, ty han hade i alla sina dagar
ej lärt sig att bevisa hypotenusan. "Men afbrytom
detta ämne. Jag hör, att fröken nästan dagligen
besöker en gammal tjenarinna."
"Säg en gammal trogen vän."
"Ganska vackert. Jag vill nästan förmoda, att fröken
upplyser den gamla om naturstudiernas sanning."
"Nej, jag försöker det lika litet, som jag skulle göra
det med någon annan. Proselytmakeri är ej min sak."
"Det vore dock något för den beskedliga gumman",
återtog pastorn med ett grin, "hon behöfver en sådan
upplysning, då hon synes förakta all annan."
"Hvad menar pastorn?" frågade Signe med allvar
i blicken.
"Jo, jag menar, att den, som aldrig besöker Guds hus,
kan mycket väl behöfva en särskild andlig vård hellre
än ingen eller den hon föraktar."
Det blixtrade till i Signes mörka ögon, men hon
stillade sig och sade: "Pastorn tycks glömma, att
Märta från sin stuga har nära en mil till kyrkan
och att hon ej kan lemna sitt barnbarn, den stackars
Gösta."
"Mycket vackert; men kyrkan är dock församlingsplatsen
för församlingen, och dessutom, min snälla, bästa,
rara fröken, dessutom så ... (jag vill ej smärta er)
den gamla qvinnan saknar all kristendomskunskap. Jag
har sjelf förhört henne, hon kan ej ens Luthers
lilla katekes utantill och läser mycket dåligt
innantill. Att göra henne förståndsfrågor, lönar ej
mödan. Hon är då lika idiotisk som gossen."
"Och jag har", sade Signe, uppresande sig, "hos den
qvinnan funnit mera tro och mera kärlek än hos tusen
andra. Hon behöfver hvarken böcker eller kunskaper
eller naturstudier, ty hon vet och känner, att hon
hvarje ögonblick, vaken eller slumrande, lycklig
eller olycklig är, i Herrans hand, ledes af Hans
vilja och skyddas af Hans kärlek. Det är ju en
verldsreligion. Det fromma barnets förtroendefulla
hängifvenhet, om pastorn behagar tänka efter."
Pastorn ville svara, men Signe var försvunnen i
hvimlet af gästerna.
"Det måtte vara ett stort ombyte för fröken, som
aldrig far bort", sade kammarjunkaren, som uppfångade
den goda Signe, ännu varm af sin meningsstrid med
pastorn.
"Majorskan har en gång – säger en gång – förlidet år
gjort oss den äran, och fröken Sigrid följde henne;
men fröken Signe satt i sina studier och hade ej
sinne att se vårt blygsamma hem på Glömsnäs. Gör nu
ej sammaledes i år, fröken får se en del ändringar
i parken, en kiosk, som är omgifven af en spalierad
häck af slingerväxter, en vattenkonst, som sprutar
riktiga silfverstrålar upp mot den ljusblåa
sommarhimmelen. Dessutom hafva vi gjort några
ändringar i våra rum, och mitt bibliotek är temligen
godt, fastän ej i naturvetenskaperna; men i belles
lettres, i poesi, och musik sedan, ett nytt piano
och så vidare."
"Jaha", sade prosten, som fått en hvila från spelet,
"vid det vackra Glömsnäs finnes det en rik och vacker
natur och många delikata bärsorter under högsommaren."
Den stackars Signe fick nu skörda frukten af fröken
Emerences rundresa förliden höst. Öfverallt hade hon
omtalat Lindesvik som ett Mecka för naturpresterlig
verksamhet. Med satirens och framförallt afundens
sargande vapen hade hon sökt beskrifva dessa samtal
mellan de unga som dels galenskap, dels hädelse.
Hon hade framför allt sysselsatt sig med Signe;
ty sjelf ansåg sig tant Emerence för ett godt och
snillrikt hufvud, och deri hade hon rätt, men just
derför var det henne omöjligt att tåla Signe, som
kunde täfla med henne sjelf – och inhemtat oändligen
mycket, hvarom tanten ej ägde en aning.
Sigrid kunde hon tåla – det var en vanlig, vacker
flicka, en smula naiv, kanske äfven en smula enfaldig,
men god och snäll och – medgörlig. Dennas beundran för
Birger var helt enkelt den, som en ung flicka består
en hygglig slägting med vackra ögon och en vältalig
enkelhet i hela sitt uppträdande. Och majorskan
se’n? En hederlig matrona, som lät fem vara jämnt
och ville lefva i fred med hela verlden.
Tant Emerence hade, lefvande på ambulatorisk fot (ty
endast vintrarna bodde hon för helsans skull i ett
par rum i en småstad, der hennes flesta själsfränder
bodde), besökt alla ställen i hela trakten och
öfverallt utbasunat, att man på Lindesvik dyrkade
naturandar, tillbad sol, måne och stjernor och såg
Gud på ett kålblad eller i ett fiskfjäll – allt med
ett slipadt glas, som man för tio kronor kunde köpa
i någon konsthandel. Något mera löjligt kunde tant
Emerence ej tänka sig, och hon riktigt tackade Gud
för det hon var sannt religiös, det vill säga, hon
hade sina favoritpredikanter, moderna predikanter och
förnäma dylika, som predikade så sött och behagligt
och icke långt se’n!
Tant Emerence hade lyckats alldeles förträffligt. Hon
hade som en skata så länge skrattat åt flickorna
på Lindesvik, Birger och hans kateder och naturen,
att hela socknen och hela den lilla staden (der
fröken Emerence utgjorde en art upplysningarnas
missionär) äfven skrattade. Ingen kunde bättre än
hon beskrifva både utan och innan alla de familjer,
hos hvilka hon under sommmaren gästat. Hon återkom
från sina besök hos slägt och vänner som ett skepp,
lastadt med sydfrukter, en smula sura, det förstås,
men ändå njutbara för stadens societet – såvida
icke någon slägting berördes, men detta hände aldrig
fröken Emerence, som hade alla slägtleder på sina fem
fingrar och aldrig gjorde något missgrepp i klaveret.
(Forts. sid. 146.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
