Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXVIII. Johan af Puke. H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Ett lyckadt fyrverkeri var således orsaken till Pukes
första befordran och att Gustaf III skulle lära känna
den man, som en gång skulle rädda så monarken sjelf
som Sverges flottor från den mest öfverhängande fara.
Fäderneslandet hade fred, och Puke, som längtade efter
tillfälle att skörda lagrar, ville ej tillbringa sin
tid i overksamhet. Efter den 23 Augusti 1778 erhållen
permission, etthundra riksdaler i respenningar,
två års lön i förskott och frikallelse från att
erlägga tjenstgöringspenningar, reste han öfver
Köpenhamn, Ltibeck, Hamburg och Paris till Brest,
der han 1778 fick anställning och kommenderades på
franska örlogsfregatten ^La Gentile", på hvilken han
i Maj månad 1779 bevistade en affär med en engelsk
kapare om tjugoåtta kanoner, hvilken efter tre qvarts
timmas motstånd gjordes till pris. Fregatten hade
sedan en affär med en annan kapare från Liverpool,
hvilken sköts i sank; och i Augusti månad hade La
Gentile och fregatten La Junon en träffning utanför
Ply-mouth med engelska sjutiofyra-kanonskeppet
L’Ardent, som togs. Såsom belöning för såväl sin
tapperhet vid dessa tillfällen, som sin skicklighet
och rådighet, utnämndes Puke under resans fortsättning
åt Kap Finisterre till löjtnant. Underrättelsen om
hans mod och tappra välförhållande hade äfven hunnit
till fäderneslandet, der svärds-ordensstjernan blef
hans belöning.
Vi komma nu till en händelse i Pukes lefnad, om
hvilken han sjelf sällan förmåddes att tala och, då
det skedde, endast under den djupaste rörelse. 1780
blef han nämnligen kommenderad å fregatten La
Charmante på en konvoj-expedition, men fregatten
återvände till Frankrike, jagad af en öfverlägsen
fiende, en reträtt, ryktbar i sjökrigshistoriens
annaler, ty under det fregatten retirerade, eröfrade
den i den förföljande fiendens åsyn tvänne stora
kapare, förstörde den ena och införde den andra
lyckligt till Brest.
I Mars månad gick La Charmante åter till sjös, för att
anträda resan till Ostindien. Alla man voro besjälade
af hoppet om en lycklig segling och att under dess
utmärkte chef, baron de la Hague, få inlägga ny ära
i de ostindiska farvattnen, hvarest sjökriget rasade
med full låga. Men dagen efter afseglingen från Brest
stötte fregatten på en okänd klippa i oceanen. Ingen
möjlighet förefanns att rädda fartyget. Af hela
besättningen, 325 man, kunde endast 85 räddas i
den enda qvarvarande storbåten. Till utförande
af detta svåra uppdrag valde chefen den erfarne,
bepröfvade Puke, den vän, för hvilken han hyste ett
oinskränkt förtroende. Fregatten slogs af stormen i
spillror. Kaptenen och alla ombord qvarvarande funno
sin död i vågorna, men Puke hade den glädjen att rädda
sin väns yngre bror, som befann sig ombord, samt att
efter svåra både själs- och kroppslidanden upptagas
af en fransk brigg, som styrde på Brest. Puke afgaf
derifrån rapport om händelsen, hvilken icke af kylde
hans håg för sjön, ty i April månad begaf han sig åter
ut, nu på sextiofyra-kanonskeppet Provence, uti amiral
Ternais eskader, som den 21 Juni vid Bermudiska öarna
hade en skarp träffning med fem engelska örlogsskepp,
och den 16 Mars 1781, under kapten Touche Trevilles
befäl, i fyra timmar slogs med
Olmen (Proteus angumusj.
(3e uppsatsen "Danad för mörkret", sid. 227.)
en engelsk flotta af nio linieskepp. Eskadern förenade
sig sedermera med grefve de Granes flotta, då New-York
blockerades och eröfrades samt general Cornvallis
med sin kår tillfångatogs.
Puke, som derefter befordrades och följde
skeppet La Provence på en expedition till S;t
Domingo, emottog i December månad samma år orden
"Pour les merites militaires", såsom belöning
för sina förtjenster. Kommenderades 1782 på
sjutiofyra-kanonskeppet "Zodiaque», bevistade derpå
blockaden af Gibraltar och bataljen den 20 Oktober vid
Kap Finisterre med engelska flottan; kommenderades
1783 på etthundratio-kanonskeppet "Le Majestueux",
men återvände efter slutad fred först till Brest
och derifrån till Sverge, begåfvad med en vacker
gratifikation.
Höljd af ära och i besittning af den rikaste
erfarenhet i sitt mångsidiga yrke, en fulländad sjöman
i detta ords vidsträcktaste betydelse, beträdde han
åter sitt fäderneslands jord, befordrades till kapten
och anställdes som chef på fregatten Sprengtporten
för resa till Barthelemy, hvilken ö af svenska kronan
då togs i besittning, och hemseglade derifrån till
Stockholm på den ovanligt korta tiden af tretiosex
dygn. Den 4 November 1785 befordrades han till major
och emottog
1786 chefskapet på fregatten Diana.
Omsider randades den tid, då fäderneslandet kom
i tillfälle att draga nytta af Pukes mod och
kunskaper. Kriget med Kyssland utbröt, och såsom
chef på fregatten Fröja deltog major Puke i det
minnesvärda slaget vid Högland den 17 Juli 1788,
der den tretungade flaggan häfdade sitt urgamla
rykte. Fyra dagar efter slaget befordrades Puke till
öfverstelöjtnant. I aktionen vid Ö-land den 26 Juli
var han, såsom chef på skeppet Dristigheten, en af
Chapmans vackraste skapelser, flottans ledare och
deltog äfven 1790 såsom chef å sistnämnda fartyg i
de samma år förefallande striderna samt var flottans
ledare vid den ryktbara utgången från Yiborg-ska
viken. Natten före denna märkvärdiga händelse var
konungen ombord på chefskeppet Gustaf III. Puke
ditkallades och Gustaf, inseende den hotande fara,
i hvilken han sjelf och rikets båda flottor sväfvade,
innestängda som de voro af den öfverlägsna ryska
sjömakten, samt att Puke var rätta mannen att
bryta vägen för de svenska flottorna, tilltalade
honom med dessa i många hänseenden märkliga ord:
"Käre Puke! Ni är min flottas ledare, er far vägrade
ej att räcka sitt hufvud för min far; spara ej ert
lif och mod för mig. Jag glömmer det ej." Att Puke
fullgjorde sitt uppdrag på det mest hedrande sätt,
är allom bekant*. Monarken belönade honom genom
utnämningen till riddare af Svärdsordens stora kors,
en utmärkelse, som då ensamt vederfors Dristighetens
tappre befälhafvare.
Sverge hade åter erhållit fred, och Puke fick nu
hvila ut från krigets många mödor och pr öfningar. Han
befordrades efter hand till öfverste, kontre-amiral
samt till vice ordförande i stor-amiralsembetet;
erhöll kommendörstecknet af Svärdsorden samt upphöjdes
i adligt stånd med namnet - af Puke. Den 18 Augusti
1801 utnämndes Puke till högste befälhafvare vid
örlogsflottan och nu började ett nytt skede i den
* Se 1876 års årgång af S venska. Familj-Journalen,
’. Dristighetens högbåtsman11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
