Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska trollspegeln. O-n. - Myosotis palustris. Gustaf Meyer - Tidens värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Konstgreppet lyckas också förträffligt, hvilket mången
europé kan intyga.
En mängd gissningar - vetenskapliga och ovetenskapliga
- hafva blifvit framställda i fråga om trollspegelns
sammansättning. Yid en närmare undersökning hafva
de befunnits oriktiga. Allt hvad som för närvarande
kan sägas till förklaring af denna egendomlighet
inskränker sig dertill, att vissa delar af skifvan
äro på sådant sätt bearbetade, att de återkasta mer
eller mindre ljus än de omgifvande delarna, fastän
skifvan tyckes öfverallt hafva samma polityr och
samma återstrålningsförmåga.
Något bättre äro vi underrättade om sättet att
frambringa sådana trollska verkningar. En kinesisk
encyklopedi berättar nämnligen, att vetenskapsmannen
Out-tseusing, som lefde 1260 - 1341, slog sönder en
trollspegel för att undersöka dess sammansättning. Han
fann då, att draken - äfven i den spegeln utförde
en drake hufvudrollen - hade blifvit uthuggen i
spegel-skifvans finare koppar och sedermera ersatt
med en drakfigur af gröfre koppar, hvarefter hela
ytan blifvit ö f ver dragen med ett tunnt blylager
och polerad. Den här afbildade spegeln, som är gjuten
af ett slags tombak, visar äfven ett sådant tunnt
spegelöfverdrag, hvilket sannolikt utgöres af en
metallkomposition. Till följd af spegelns tunnhet är
det emellertid
icke troligt, att de på väggen afspeglade figurerna
äro i gröfre metall insatta i dess främre yta. Huru
härmed i verkligheten förhåller sig, kan dock icke
med visshet afgöras.
För öfrigt gifves det andra sätt att på speglande
metallytor frambringa reflektionsolikheter, hvilka
ögat icke omedelbart förmår urskilja, men som
tydligt framträda i det återkastade ljuset. Genom
att på blanka metallytor lätt inrista eller etsa
figurer, som sedan bortslipas, kan man åstadkomma
samma verkan som genom trollspegeln. Fenomenet kan
äfven eftergöras genom att på baksidan af glasskifvor
teckna figurer med genomskinlig fernissa. Sannolikt
kan samma verkan åstadkommas genom att pressa
metallytor med stämplar och sedan slipa och polera
dem. Åtminstone talar förhållandet med pressade mynt
för detta antagande. De flesta myntsamlare veta,
att om man i mörkret glödgar ett oigenkänneligt
mynt på ett metallbleck, framträder plötsligt den
förut osynliga prägeln klart lysande på mörk grund
eller tvärtom, allt efter som ett oxyd-lager bildar
sig på de genom stämpeln olika starkt förtätade
delarna. Således finner man, att det gifves mer än en
utväg för den europeiska industrien, att åstadkomma
en tillverkning af optiska apparater med samma
öfverraskande verkan, som den kinesiska trollspegeln.
O-n.
amirjen har en gång sett bättre dar,
Nu är den på förfall - helt nära branten -.,
På källarn dröjer fadern gerna qvar
Och tar en toclcly för den sista slanten-,
Till assistansen bär han då och då
En. ömklig rest af forna lyxartiklar^
Men hustrun aktar icke stort derpå:
Till tolf hon sofver - spisar klockan två,
Och löper sedan kring - på konventiklar!
Familjens hopp, en tjugoårig son, Bestämd i vaggan
re’n för krigarbanan, Tog värfning som gardist - o
blygd och hån! Som ^5simpel man» han så fick svära
fanan. Den äldre dottern är en täck brunett, Svars
rykte sqvallret slukat tusen gånger; Nu har nian
tröttnat gissa rätt och slätt Hvem som bestått hvar
särskild toalett, Ty alla känna hennes liäsonger!
Det är en dyster tafla! Skall man då Ej någon enda
ljuspunkt lyckas finna? Den vackra flickan der, med
ögon blå, Till hälften barn ännu, till hälften qvinna,
Är äfven hon till skymf och smälek dömd? Är lastens
stig för henne redan banad? Nej, hon en perla är,
bland sopor glömd, En ädel diamant, i gruset gömd,
Hon af ett annat ämne tyckes danad!
För hennes syn ha’ molnen delat sig, Och himlens
stjernor, dolda för de andra, Ha’ lyst den unga
ifrån fallets stig, Der hennes närmaste i dunkel
vandra. I henne spirar lifvet upp på nytt, När hemmet
uti spillror synes ramla, Och all den dygd, som de
i laster bytt, Och all den oskuld, som från dem har
flytt, I hennes klara blick sig tyckes samla.
Så växer myosotis upp ur dyn Och lyfter stängeln
mot den blåa skyn, Som speglas af i hennes ljufva
öga. Hvad gör det väl, att hon sin näring fått Ur
kärrets safter, när de renats blott Af ljusets rika
strålar från det höga!
Grusttif IVIeyer.
Tidens
"Min son, tag läran af min mun: Gif akt på tidens
flykt i dina unga dagar/’ Leopold.
jid är pengar», säger ett gammalt ordspråk, och ett
annat icke mindre sannt och behjertansvardt är detta:
^Nyttja tiden, ty den kommer aldrig åter». Tiden
är den enda lilla del af evigheten, som tillhör
menniskan, och den kan icke återkallas, när den en
gång har flyktat. En härom påminnande inskrift af
följande innehåll finner man ofta på klockor från
förra århundradet: Fugit irreparalile tempus (den
flyende tiden är oersättlig).
Melanchton, som dermed gaf ett af många följ dt
godt exempel, skref upp den tid han förlorade,
för att genom arbete återvinna densamma och för
att förekomma vidare tidsförluster. Bättre och ett
menniskan värdigare, på samma gång som med hennes
pligt mer öfverensstämmande, användande af tiden
gifves icke, än att utfylla den med nyttigt arbete.
Alla begåfvade personer, som i en eller annan riktning
utmärkt sig och höjt sig öfver sin samtids allmänna
ståndpunkt, hafva förstått bedömma tidens värde och
arbetets nödvändighet.
Många af dem, som varit försumliga i sin ungdom,
undskylla sig slutligen dermed, att de blifvit för
gamla att vidare lära sig någonting, men denna
invändning är blott en obotfärdigs förhinder,
ty talrika exempel visa, att man aldrig är för
gammal att lära. Vi vilja här anföra några. FranUin
var redan femtio år gammal, när han med allvar
egnade sig åt vetenskaperna. Den bekante italienske
novellförfattaren Boccacdo (1313-1375) var tretiofem
år, när han började sin skriftställarebana,
och skalden Alfieri började vid fyrtiosex års
ålder att studera grekiska. Doktor Arnold, en af
Englands förnämsta skolman, lärde sig tyska språket
vid långt framskriden ålder, för att kunna läsa
den tyske historieskrifvaren Niebuhrs arbeten på
originalspråket, och af liknande orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
