Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidens värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
lärde sig Watt, ångmaskinens förbättrare, att vid
fyrtio års ålder läsa franska, tyska och italienska,
för att kunna studera de värdefulla matematiska verk,
hvilka redan då voro skrifna på dessa språk. Handel
var fyrtioåtta år gammal, innan han offentliggjorde
en enda af sina stora tonskapelser.
Det har icke alltid varit personer med medfödda
talanger, som fört menniskoslägtet framåt och
åstadkommit världshistoriska, omhvälfningar, utan
fastmer män, hvilka framför allt ägt beslutsamhet,
ihärdighet och en outtröttlig flit.
Mozart säger, att arbete är den högsta njutning. Johan
Sebastian Hack säger: Jag var flitig, och den, som
arbetar så flitigt som jag gjort, skall uppnå ett
liknande resultat,
Napoleon den förste ansåg tidens rätta användande vara
en herrskares största makt, och hans förvånansvärda
framgångar få icke allenast tillskrifvas hans snille,
utan äfven hans med mod, ihärdighet och klok beräkning
förenade, ovanliga arbetsförmåga. Ingen har måhända,
till skada för sina motståndare, dragit så stor
nytta af tiden som han, ty hans verksamhet hade
inga gränser. Han försökte till och med att vänja
sig af med att sofva, och i sjelfva verket sof
han under långa tider icke mer än två timmar på
dygnet. Blott i ansträngande arbete fann han nöje
och vederqvickelse. Han sysselsatte stundom fyra
sekreterare på en gång, och hans oerhörda verksamhet
lifvade äfven hans omgifning. Ehuru hans ständiga
krig togo hans tid så ytterligt i anspråk, efter
som han sjelf jämnt stod i spetsen för sin arme,
om hvilkens förhållanden och behof han vanligen
sjelf ville göra sig underrättad, så ägde han
likväl tid öfver, för att kunna leda de öfriga
vidtomfattande statsärendena, och han införde
äfven under sina svåraste och bekymmersammaste
krigsperioder förbättringar i statsförvaltningen
samt många för hans land nyttiga reformer. Hans
mest hyllade grundsats var: »Fast ’beslutsamhet är
den största visliet.v - »Omöjligt», sade han, "är
ett ord, som finnes endast i dårars ordböcker», och
han uttalade gerna den åsigten, att han skapat sina
generaler af intet. Kask beslutsamhet och det sätt,
hvarpå han visste att ögonblickligen begagna sig af
fiendens missgrepp, afgjorde vanligen drabbningen
till hans fördel. "Vid Arcole», sade han, "vann ’jag
slaget med tillhjelp af tjugofem kavallerister; jag
begagnade mig af ett ögonblicks uppehåll i striden,
lät gifva hvar och en af de tjugofem en trumpet,
och på det sättet vann jag segern med en hand full
folk." - "Hvarje förloradt ögonblick", sade han äfven,
"är ett för olyckan gynnsamt tillfälle."
Yid sidan af honom kan man ställa hans motståndare
och slutliga besegrare Wellington, och i mer än ett
hänseende akta honom högre, ty Napoleons mål var
utstakadt af en omätlig äregirighet, Wellingtons
af trogen pligtkänsla. Han ryggade icke för de
största svårigheter, och dessa satte honom aldrig
i förlägenhet, ty hans viljekraft växte i kapp med
hindren. Det stora tålamod och den beslutsamhet,
genom hvilka egenskaper han visade sig väl förstå
beräkna tiden och hvarmed denne fältherre öfvervann
alla motgångar på den spanska halfön, höra till det
utomordentligaste, som historien upptecknat.
Den berömde engelske anatomen Jolin Hunter erhöll så
klen undervisning, att han vid tjugo års ålder kunde
endast försvarligt läsa och skrifva. Han var först
timmerman, men sedermera begaf han sig till sin broder
William, som var lärare i anatomi i London, för att
hjelpa till i dissektionssalen. Genom sorgfälligt
användande af tiden och ett stort kunskapsbegär,
som födde en verklig järnflit, kom han så långt,
att han snart Öfverträffade brodern. I London var
han en af de första, som egnade sig åt studiet af
den komparativa anatomien, och blotta ordnandet af
de af honom sjelf förfärdigade anatomiska preparaten
kostade sedan professor Owen icke mindre än tio
år. Samlingen innehåller tjugotusen preparater och
är den dyrbaraste i sitt slag, hvilken hopkommit
genom en enda men-niskas flit. Hunter indelade* sin
tid på det noggrannaste. Hvarje morgon, från solens
uppgång till klockan åtta, brukade han tillbringa i
sitt museum-, under det öfriga af dagen skötte han
sin ganska vidsträckta privatpraktik, sitt mödosamma
kall som operatör vid ett hospital och sin befattning
som öfver-
läkare vid armen, höll medicinska föreläsningar och
meddelade dessutom i sin egen våning undervisning
i praktisk anatomi. Oaktadt alla dessa göromål hade
han tid öfver, att anställa samvetsgranna fysiologiska
experiment och att författa åtskilliga i vetenskapligt
hänseende utmärkta arbeten. För att få tid till ett
sådant jättearbete unnade han sig icke mer än fyra
timmars hvila efter middagen.
Buffon, den store naturforskaren - när man skrifver
hans namn, tänker man icke på att framför detsamma
sätta "grefve" - ägde en förmögenhet, hvarigenom
han kunnat tillfredsställa alla vällefnadens och det
makliga lifvets njutningar, men han egnade i stället
hela sitt lif åt vetenskapen. Arbete var för honom
ett behof och studier voro hans största njutning.
Ett liknande exempel finna vi i Samuel Drew från S:t
Austell i Cornwall. Under sina barnaår ansågs han
som ett dumhufvud och till följd af sina odygder
fick han ett mycket dåligt rykte om sig och måste
redan vid åtta års ålder arbeta för dagspenning. När
han var tio år, kom han i skomakarelära och fick der
slita mycket ondt, hvarför han också var betänkt på
att rymma och gifva sig till sjöröfvare eller något
dylikt. Odygden att stjäla frukt hade han drifvit
till mästerskap och som äldre visade han särdeles
stor förkärlek för tjufskytte och smugleri. Efter
många motgångar och äfven-tyrligheter återvände
han till sin fader, som ånyo skaffade honom plats
hos en skomakare, och nu började han - alldeles
omvändt mot förr - använda tiden till sin moraliska
och intellektuella bildning och förbättring. Han
begagnade sig af hvarje ledig stund till läsning och
begrundande; ja, man kan med skäl säga hvarje ledigt
Ögonblick, ty han måste lefva af sina händers arbete
och dertill hade han gift sig, hvilket naturligtvis
stegrade hans lefnadsomkostnader. Han använde
vanligen måltidstimmarna till studier. Han läste
Lockes bok om förstånd, och derigenom erhöll hans
ande en helt annan riktning än den förut haft. Träget
sysselsatt med tungt fysiskt arbete, lärde han sig
det oaktadt astronomi, historia och filosofi. Köket
var hans studerkammare och den derstädes befintliga
blåsbälgen hans skrifbord. Från hans penna utgingo
nu tätt på hvarandra åtskilliga flygskrifter och ett
förträffligt arbete, som afhandlar själens odödlighet
och som utkom i flera upplagor. Sedermera, när han
såg, att hans arbeten rönte ett godt mottagande
från den läsande allmänhetens sida, beslöt han att
öfvergifva skomakareyrket och att uteslutande egna
sig åt författareskap. Mot slutet af sin märkvärdiga
lefnad erkände han sjelf, att han endast genom flit,
måttlighet och ett godt uppförande förmått höja. sig
och sin familj till en aktad ställning i samhället.
Äfven Walter Scotts bana utmärker sig för en mindre
vanlig flit och ihärdighet. Han arbetade hos sin
fader, som var sakförare i Edinburgh, och hans
sysselsättning var under många år nära nog endast
renskrifning.
Ett annat märkvärdigt exempel på flit och uthållighet
gifver oss lord Eldon, som sedermera blef Englands
lordkansler. Han var son till en kolhandlare i
Newcastle ön Tyne och var såsom gosse en riktig
odåga. Hans favoritnöje var att plundra fruktträden,
hvarför han ofta blef grundligt agad af sin fader. För
att om möjligt göra någonting af gossen, tog hans
äldre broder, som var lärare i Oxford, honom till
sig, och det lyckades äfven att skaffa honom en
friplats vid högskolan. Men när han under ferierna
kom hem, förälskade han sig i en ung flicka, som han
enleverade och gifte sig med. Härigenom förlorade han
sin plats i Oxford och naturligtvis äfven all utsigt
att blifva prest, som ämnadt var. Han var nu gift,
hade ingenting och kunde ingenting. Då tvingades
han af nöden att hjelpa sig sjelf. John Scott -
detta var då hans namn - begaf sig nu till London,
slog sig på rättsvetenskap och arbetade från klockan
fyra på morgonen till sent på natten, hvarvid han
brukade binda en våt handduk om hufvudet, för att
kunna hålla sig vaken. Slutligen blef han advokat,
men i början hade han stora svårigheter att bekämpa,
ty hans sakförareverksamhet inbragte honom icke
särdeles mycket, Men så vann han slutligen i högsta
instansen en mycket invecklad process, och härmed
var hans advokat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
