Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm - Hvad jag älskar. Ord af K. Musik af Leonard Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
"Det borde åtminstone så vara.»
»Borde kanske, men jag har hittills icke drömt
om ett «Stilleben» och solsken och välmaktsdagar;
jag har drömt om försakelser, marscher, nattvak,
umbäranden; jag har drömt om sqvadroner, som kasta
sig upp i sina sadlar och som slåss mot fienden så
länge de riktigt kunna hålla sina sablar och röra
armarna. Jag har varit med, der fiendens hästhofvar
stött emot våra stridskampar och der fransmän, tyskar,
ryssar och svenskar hafva fallit om hvarandra. Jag
har varit med, då striden icke allenast är som en
sorts artilleriduell, och då den vinnande är den,
som kan disponera de bästa kanonerna, utan också der
man kämpat man emot man, bröst emot bröst.»
Han vände sitt vackra, solbrända ansigte mot Gretchen,
som smittades af det hurtiga leende, som lekte öfver
hans läppar.
"Jag har älskat mitt yrke», återtog han efter en liten
paus, »»men det är icke utan, att jag nu finner detta
lif på slagfältet och i bivuaken vara underordnadt
just den stilla frid, jag här finner... finner vid
er sida.»
Så der ungefärligen talade han, och Gretchen lyssnade
på honom så, som hon tillförene aldrig lyssnat på
något tal. Han var för henne en ung hjelte, och hon
skulle icke hafva något emot att vara till exempel
hans sista tanke, då han folie . . .
Ja, äfventyren hade kommit, de måtte nu blifva af
en sorglig natur eller, sedan alla pröfningar voro
öfverståndna, upplösa sig som de gamla sagorna »och
så fingo de hvarandra, och så byggde de bo o. s. v.»;
men huru nu än händelserna måtte vända sig, allt det
romantiska och svärmiska i hennes sinne hade blifvit
väckt, och hon var full af ljufva, obestämda
drömmar.
(Forts, i nästa häfte.)
Hvad jag älskar.
Anäantino.
Ord af K. Musik af Leonard Höijer.
Sång.
[Piano.
^
^^y^t^TZIi^flT
Jag al - skar so - len, så skönt den Jag äl-skar
haf-vet, det sto - ra, Jag al - skar konsten, den
san - na,
strå - lar Och vär-mer allt med sin kla-ra
blick. När moln den dol - jer, hur mörk
sig må--lar Då ej na-skö--na, Jag äl-skar
kal- lan och bäckens språng. Ja^g äl-skar
prun-kan-de än - - gar grö--nå, Jag al - skar re -
- na, Mu-sik för kan - slån dock skönast är.
Då mil--da to - - ner sig ljuft för - - e -
- na, O - ro - ligt
$&- i "*
\:y ___ ÖP’ .
^ f ’
=1 - =1
F - L ’
T
-t-
.¥
« -» ^^ ]
^I^^E
-. d""
r 8
^N
grTrTn^
=s
tu - ren i mpt-satt skick, blom-mor och få - gel -
sång. hjer - ta får hvi - la der.
I
Jag äl-skar Jag äl-skar Jag äl-skar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
