- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
54

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt i dschunglerna - Hvad är lifvet? Manfred

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

De höga granarna, hvilka stodo omkring, böjde sig
mot hvarandra och hviskade tillsammans:

»Lifvet är en sträfvan uppåt" - och det lät som en
susning genom skogen.

En blomma på stranden, som blifvit uppfriskad af
regnet, sade helt sakta:

"Det är ett under af skönhet."

I skogsdungen hade dispyten alltjämnt fortfarit. Nu
tog en domherre till ordet, i fulla medvetandet af
sin värdighet:

"Natten har kommit, mitt herrskap, och bjuder oss
ro. Många här i vår fria republik hafva yttrat sin
mening om det ämne, som blifvit bragt å bane. Hvar
och en har talat och dömt efter sin egen erfarenhet,
men ingen har gifvit ett svar, som tillfredsställt
alla de andra. För att få tvisten utredd, så låt oss
fortsätta i morgon".

»Det må ni gerna roa er med", hviskade natten helt
sakta.", men lifvet är i alla fall en dröm."

Nattens stillhet herrskade öfver land och stad.

Men det började nu åter lida mot morgonen. Den lärde,
som i sin undangömda vindskammare varit försänkt
i betraktelser, släckte sin nattlampa och yttrade
halfhögt:

"Lifvet är en skola."

Fotsteg hördes på de öde gatorna. En trött stadsbo
ämnade återvända hem, för att söka hvila, efter att
hafva tillbragt större delen af dygnet med att ila
från det ena nöjet till det andra-, icke dess mindre
klagade han:

"Lifvet består af otillfredställd längtan och svikna
förhoppningar."

"Det är en gåta" pladdrade den nyfödda morgonfläkten,
som just nu ilade förbi honom.

I samma ögonblick syntes en skär strimma vid
horisonten. Högre och högre steg denna underbara
ljusning upp öfver skogstopparna. Det var
morgonrodnaden som, ströende sina rosor öfver den
vaknande naturen, bragte verlden sin helsning. Och
det tonade likt ett mäktigt ackord genom rymden:

"Lifvet är en "början!»

Manfred.

natt i

l ill en början ville jag icke tro det och intalade
mig att saken var omöjlig. ’Jag är nervös, trött
och ängslig, kanhända är en feber i annalkande’,
sade jag till mig sjelf, ’och det mörka föremålet der
borta på vägen, som jag inbillar mig vara en tiger,
torde, närmare betraktadt, icke vara något djur, utan
en sten eller en skugga. Det är bara tokeri. Låt oss
således bara tänka på Waldron och raskt gå på.’ Jag
gjorde så och uppmuntrade mig med dylika betraktelser,
under det jag gick så hastigt som möjligt, utan att
egentligen springa, ehuru jag måste tillstå, att en
kall ångestsvett rann nedåt kroppen på mig och att
mina knän slogo mot hvarandra. Man måste betänka,
att jag var alldeles obeväpnad och således helt och
hållet befann mig i tigerns våld, om det nämnligen
var en tiger.

Under de första hundra stegen tyglade jag min lust att
se mig tillbaka, men sedan blef det mig omöjligt att
längre lyssna till klokhetens bud, och jag stannade
och såg mig om. Denna gång kunde det icke blifva
tal om någon synvilla. Knappa tretio steg ifrån mig,
klart belyst af månskenet, stod en stor tiger, som
då jag vände mig genast hukade sig ned på marken.

Jag vet icke huru en annan skulle gjort under samma
omständigheter; hvad mig beträffar, så var jag liksom
vansinnig af fasa och förskräckelse. Att hafva en
sådan följeslagare var förfärligt och huru som helst
måste det göras ett slut derpå.

Detta var min enda tanke, ehuru jag i samma ögonblick
kände febern uttryta. Jag förbannade tigern, såsom om
det varit en förnuftig varelse som förföljde mig af
elakhet, samt slog i vild förtviflan ut båda armarna
och skrek af alla krafter. Jag väntade mig icke något
resultat häraf, och så mycket större var derför min
glädje, då jag såg att tigern steg upp och smög inåt
dschunglerna. Han gjorde detta så tyst och förstulet,
att jag måste noga betrakta det ställe, der han
legat, för att öfvertyga mig att han verkligen var
borta. Derefter öfver-väldigades jag till den grad
af min själsskakning, att jag sjönk till marken och
blef liggande några ögonblick, torkande kallsvetten
ur pannan.

Lyckligtvis hade jag mitt proppade cigarrfodral och
mina tändstickor i rockfickan, och för att lugna mig,
framtog jag en cigarr och tände den med darrande
fingrar. Under vissa omständigheter finnes intet
bättre medel att lugna nerverna än tobak. Om jag
en gång skulle fria till en ung dam, så skulle jag
framträda till henne med brinnande cigarr, och jag *
håller före, att en pipa i munnen bör vara, en stor
hjelp för den, som vill låna pengar af en vän. Med
röken återvände mitt mod och jag hade till och med
den oför-vägenheten, att taga upp en stor sten och
kasta in åt buskarna, der min fiende försvunnit. Då
intet svar följde

(Forts. fr. sid. 34.)

på denna förolämpning, andades jag åter fritt och
gick raskt vidare.

"Tigern har tagit dig för en hjort eller något dylikt
och sprungit sin väg, då han fick höra en menniskas
stämma", sade jag lugnande till mig sjelf. "Men,
så sannt jag lefver, der är han nu igen!’"

Cigarren föll ur min mun, medan jag mumlade de sista
orden och jag stod såsom fastnaglad, med ögonen
häftade på tigerns långa, smidiga former, under det
han i samma riktning som jag gick Öfver en öppen plats
i dschungeln. Han var mig nu mycket närmare än nyss,
på knappast tjugo stegs afstånd, och jag kände den
förfärande tanken komma öfver mig, att han gjorde mig
sällskap för att utspana ett tillfälle till anfall.o

Åter uppgaf jag ett högt anskri och fick som
förut intet svar. Samlande hela mitt mod gick jag
framåt och höll mig så nära vägens motsatta sida,
som snåret tillät, allt medan jag under gåendet
försigtigt spejade inåt buskarna. Tigern var åter
försvunnen. Jag torde hafva tillryggalagt vid pass
hundra steg på detta sätt, då jag åter fick se den
fruktansvärda gestalten glida öfver en öppning mellan
buskarna. Denna gång såg jag djuret så tydligt,
att jag urskilde fläckarna på dess hud.

Ehuru jag nästa ögonblick förlorade det ur sigte, blef
jag fullkomligt sjuk af själsskakningen! Det sista
tviflet om att tigern ville smyga sig på mig försvann,
och jag öfverlade hvad som var att göra. Att vända
tillbaka var lika farligt som att stanna, och att gå
framåt, var att utmana ödet. Icke ett träd fanns, i
hvilket jag kunde uppklättra. Bamburören växte i täta
grupper, och deras stammar voro så omgifna af småskog,
att jag icke kunde tränga mig igenom, utan att göra
mycket buller. Men jag visste, att i min belägenhet
vore det minsta buller högst farligt. Yidare hade
jag utvägen att springa det fortaste jag förmådde
och derpå tänkte jag mest, men uppmuntrade jag icke
dermed tigern att följa exemplet, och skulle han
icke i så fall nå mig med största lätthet? Det fanns
intet bättre råd, än att gå på såsom jag hade börjat,
och så gjorde jag äfven.

Allt hvad jag hörde var ljudet af mina steg och
prasslet af bladen ofvanför mitt hufvud. Denna
nattliga tystnad gjorde de ögonblick ännu hemskare,
då jag såg min fiende smyga från buske till buske,
alltjämt i samma riktning som jag och småningom
närmande sig vägen. Huru länge detta varade, vet
jag icke. Jag befann mig i den sinnesfattning,
då man räknar minuterna, och min enda tanke var,
att så fort som möjligt hinna fram till byn, ty -
der var jag räddad.

Medan jag sålunda stapplade fram öfver rötter
och stenar, tyckte jag mig plötsligt förnimma
ljudet af röster, som fördes till mig af den svaga
nattvinden. ’Hej ho, hi ho, hej ho, hi ho!’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:37 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free