Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXIII. Anders Johan von Höpken. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
än hvad som nu senast händt, då ett främmande
sändebud i memorial och formliga audienser talat om
partier, anvisat konungen, hvilka han borde förkasta,
anklagat rikets högste embetsmän, förebrått arffursten
otacksamhet i ett mål, som riksens ständer allena
tillhört. Det vore nödvändigt att ändtligen en
gång göra slut på denna eftergifvenhet, som fört
oss så långt." Höpkens patriotiska stolthet och*
vältalighet ryckte med sig sekreta utskottet, och
om än klenmodigheten i riksrådet hindrade en så
kraftig hållning mot Kyssland, som Höpken förordat,
så förekom han dock den fega undfallenhet, som måhända
hade blifvit första steget till ett fortsatt beroende.
Ehuru nu blott tretiofyra år gammal och ej
hunnen till någon högre anställning än ett
expeditionssekreterare-embete, blef Höpken af
riksdagen insatt i riksrådet, hvilken ovanligt
hastiga upphöjelse naturligtvis ej kunde undgå att
stöta för-dommarna och väcka förargelse. På den bana,
som nu för honom öppnades, visar sig ej statsmannens
karaktär i jämnhöjd med personens begåfning. Man
kan ej neka, att laggran-heten stundom fick stå
tillbaka för partiändamålen, så till exempel i fråga
om kanslersvalet för Upsala universitet. Flertalet af
professorerna hade röstat på riksrådet Åkerhjelm,
och mot valets laglighet fanns ej skugga af
invändning, men Höpken, som med sitt parti ville
vinna tronföljarens gunst, tvekade ej att instämma
med dem, som ville låta justitiekanslern åtala de
professorer, som - icke röstat på hans kungliga
höghet! Höpken är ock en af upphofsmännen till det
svenska ordensväsendets löjliga elände. Ar 1738
hade ett på riddarhuset väckt förslag om inrättande
af svenska ordnar förkastats. Men 1747, två dagar
före riksdagens slut, förnyades det genom ett i
sekreta utskottet afgifvet, -af Höpken författadt,
memorial. Det blef i utskottet bekämpadt af lagmannen
J. G. Lillienberg, som’ dels betviflade utskottets
rätt att upptaga frågan, dels ansåg nyttan af en
sådan inrättning oviss: väl sades det, att ordnarna
skulle uppmuntra till dygd, men våra framfarna
konungar, menade L., hade utrönt, att ingenting så
mycket uppmuntrade dugligheten, som att hvar och en
befordrades efter förtjenst och användes till det,
hvartill han befunnits skickligast. Det hjelpte ej;
utskottet aflät utan ständernas hörande en skrifvelse
i ämnet till k. m:t; allvarsamt motstånd uteblef
ej i rådet, men likväl blefvo 1748 tre riddarordnar
inrättade eller, såsom det den tiden med en nog grof
osanning hette om två af dem, »förnyade».
Under 1751-1752 årens riksdag, när Tessin nedlade
kansli-presidentskapet, gjorde ständerna Höpken
tfll dennes efterträdare och sålunda främste mannen
i regeringen. Adolf Fredrik hade nu på tronen
efterträdt Fredrik I. Till landets olycka hade den
nye konungen i sin gemål Lovisa Ulrika, som han var
blindt undergifven, fått en ond rådgifvare, hvilkens
ständiga intriger goto närande olja på partiväsendets
eld, underhöllo oron och drefvo de maktägandes
maktfullkomlighet från öfver-drift till öfverdrift
samt ådrogo konungen den ena förödmjukelsen efter den
andra. Höpken var ej den, som lade fingrarna emellan,
när det gällde att afvisa drottningens tilltag. När
hennes beteende med anledning af riksdagens beslut att
låta inventera riksjuvelerna - af hvilka hon pantsatt
en del utomlands - öfver hennes hufvud nedkallade
en den skarpaste skrapa rån riksdagen, sökte hon
hjelp hos sin broder, konungen af Dreussen. Han lät
sin minister göra närgångna föreställningar los
kanslipresidenten mot ständernas förfarande. Men
Höpken tillbakavisade detta ohemula försök till
inblandning i rikets inre angelägenheter.
Omhvärfd af ett fruktansvärdt anfallsförbund, började
konungen af Preussen, för att hellre förekomma
än förekommas, 1757 det krig, som sedan fick namn
af det sjuåriga. Sverge var en af garanterna för
Yestfaliska fredens bestämmelser, som hotades af
Fredrik H, och ägde på tysk jord besittningar, som man
rätt väl visste, att den farliga preussiska grannen
efter-sträfvade. De mot Fredrik förbundna makternas
uppmaningar till Sverge att tillträda förbundet mötte
derför ej döfva öron Stockholm, der man ej ville
föreställa sig såsom möjligt, att Dreussen skulle
kunna motstå den ofantliga sammansvärjningen af så
många makter. Utom hoppet att återvinna, hvad Sverge
förlorat af Pommern 1679 och 1720, hade man ock
ännu ett annat skäl att önska Fredrik H:s nederlag:
blefve han besegrad, så borde man nämnligen ej vidare
behöfva frukta, att han skulle kunna understödja
Lovisa Ulrikas planer att kull-störta det svenska
regeringssättet och göra sig, i sin gemåls namn,
enväldig. De krigiska förslagen voro sålunda
lockande. Höpken tvekade dock länge, och han mindre
beslöt sig af full öfvertygelse för kriget, än gaf
efter för sina embetsbröder. Han kunde hvarken förbise
penningenöden eller bristen på öfning hos manskapet
och bristen på erfarna officerare. Bland de flera,
som redan på den tiden betviflade att indelningsverket
kunde lemna en slagfärdig, af militärisk anda lifvad
arme, var äfven Höpken. När han yttrar, att »all
ambition vore qväfd genom boställen», slår han
hufvudet på spiken. Och blefve kriget olyckligt,
skulle ej då det parti, som dragit olycka öfver
landet, ohjelpligen falla; ja, kunde det ej hända,
att sjelfva regeringssättet följde med i fallet? -
Emellertid lät han sina betänkligheter besegras,
och kriget beslöts, men den otillräckliga, ömkligt
utrustade och allt för litet öfvade hären kunde ej,
genom de anmaningar och bannebref, Höpken skref,
sättas i stånd att göra det omöjliga, och kriget
skaffade landet’blott motsatsen af ära och fördel.
Yid näst följande riksdag 1760-1762 kunde hattpartiet
endast med svårighet behålla makten. Höpken vek för
stormen och tog afsked, när en del af motståndarna"
sökte att göra honom i främsta rummet ansvarig för
kriget. Officerarna voro i synnerhet hans vedersakare
med anledning af de förebråelser öfver krigföringen
han uttalat; och harmen växte, när man framdrog ett
hans yttrande till rådsprotokollet, under de kriget
föregående öfverläggningarna, att kriget kunde vara
nyttigt för att minska kärleken till boställena,
upplifva håg för tjensten, upphjelpa den förfallna
subordinationen, skräda ut ur armen dem, som tjente
för fredens skull och icke för krig, samt minska
öfverflödet på politici och frondörer. Höpken lär
hafva väntat, att han snart skulle åter varda kallad
i spetsen för styrelsen, men då denna ’förhoppning ej
gick i uppfyllelse, började han träda i förbindelse
med hofvet och mösspartiet. Detta väckte hos
hattarna en oro, som verkligen föranledde att
Höpken åter inkallades i rådet; han dröjde dock att
der taga inträde, tvekande måhända inför det allt
våldsammare partisplitet, och slutade med att ånyo
begära afsked. Han fick 10,000 daler silfvermynt
i lifstidspension. Från sitt förra parti var och
förblef han söndrad, och då mössorna togo väldet
vid riksdagen 1765-1766, var han ifrågasatt till
kanslipresident. Från denna tid är han föga bemärkt
i det offentliga lifvet.
År 1748 hade Höpken i ett samtal med den franske
ambassadören, angående tronföJjarehofvets förmodade
planer till konungamaktens utvidgning, yttrat, att
han lika visst skulle motsätta sig dylika planer
till Adolf Fredriks förmån, som han skulle gynna
dem, om dennes son prins Gustaf en gång uppstege på
tronen. Häraf kan slutas, att han ej ogillade 1772 års
statshvälfning; och det bekräftas deraf, att han af
Gustaf III mottog en plats i det under dennes regering
föga betydande riksrådet, hvarifrån han begärde afsked
1780. Då konungen sex år derefter stiftade svenska
akademien, gaf han der stolen n:o l åt Höpken.
En af vetenskapsakademiens sex stiftande ledamöter,
var Höpken också hennes förste sekreterare
1739-1742. Det kan lända till upplysning om den tidens
och vår tids skiljaktiga skick, att akademien fann
sig behöfva begära k. m:ts privilegium, att hvart
fjerdedels år låta trycka akademiens arbeten och
gjorda samlingar. Det var dåvarande »kanslijun-karen»
baron von Höpken som begärde och af k. m:t erhöll
detta privilegium, hvilket innehåller att »ingen må
understa sig, vid ett hundra daler silfvermynts vite
och alla exemplarens konfiskation, samma handlingar
här att eftertrycka eller efter-tryckta utifrån
införa låta».
Vetenskapsakademien hade ursprungligen äfven det
syfte, som svenska akademien sedan åtog sig, men
försummat, att vårda sig om svenska språket. Med
afseende härå yttrar Höpken i företalet till första
bandet af vetenskapsakademiens handlingar följande
vackra ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
