- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
179

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Kisa. E. v. Qvanten - Ur de optiska glasens historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179

Ack, hur skön är denna fest, Huru ljuft att vara
gäst. Just på udden här, som grön Skjuter ut i
Kisasjön!

II.

Till T5ecla.

Bcda, tack för sist! Det var

Ute på verandan. Aftonen var lugn och klar,

Vinden drog ej andan. Solen hade re’n gått ned

Och det skymde, hvad det led,

I augustiqvallen. Månen, gul och stillsam, skred

Fram på blåa pellen.

Aftonvarden ställde fram

Du så täckt och prydligt: Mjölk och bröd, kotlett
på lam,

Smakte det? Jo, tydligt! Aldrig bättre ro jag njöt -
Stjernan ned från himlen göt

Silfvereklärering. Tack, för att du var så söt,

Tack för din traktering!

E. v. Qvanten,

de optiska glasens liistoria.

var som vetenskap helt och hållet okänd för
forntidens folk, men de voro likväl ej alldeles
utan optiska }yjeipmec[ei i)e hade brännspeglar af
polerad metall, lava och glas, och finheten i deras
stengravyr och noggrannheten i utförandet af för
det obeväpnade ögat nästan osynliga partier låta
oss förmoda, att de gamla hade något liknande lupen
för att kunna se föremålen förstorade. Om man i en
metallplåt borrar ett fint hål och deri fäster en
vattendroppe, så har man redan en lins, som förstorar
ganska mycket. I det gamla Nineve hade man slipade
linser af bergkristall, hvilket engelsmannen Layards
utgräfningar ådagalagt. Äfven i Pompeji har man
uppgräft konvexa glas. I de gamla grekernas skrifter
finna vi flerfaldiga antydningar om, att man på deras
tid mycket väl kände till kollektivglas (linser,
hvarmed man samlar ljusstrålarna). Aristophanes (i
4:de århundradet före Kristus) talar exempelvis om
brännkrystallens smältkraft (Moln. Akt. 2. Se. 1.). I
de »Orfiska sångerna» (minst 600 år före Kristus)
talas om en kupig bergkristall, som medelst samlade
solstrålar antänder ett stycke furuträ, hvarpå den
ligger, medan den genomskinliga kroppen sjelf till
skaldens stora förundran förblifva- kall.

Glaset synes först i senare tider hafva blifvit
användt att slipa linser af. Så berättar Plinius,
att läkarna begagnade glaskulor att bränna med vid
operationer. Efter hvad det synes, samlade man på
den tiden vanligen solstrålarna icke medelst solida
glaskulor, utan man nyttjade vattenfyllda flaskor,
ungefär sådana som de, hvilka skomakare ännu i
dag använda som lysapparater. Plinius tillskrifver
också vattnet och icke den kupiga flaskan förmågan
att tända. Äfven om vestalerna berättas det, att de
upptände den heliga elden med brännglas. Af dessa
citater framgår, att de konvexa linsernas (de nu
s. k. «solglasens«) tändande förmåga då var både känd
och värderad. Men deras förstorande verkan omnämnes
endast tillfälligtvis och i förbigående. Plinius säger
(Lib. 37. XIV.): Ner o prin-ceps yladiatorum pugnas
spectabat smaragdo (Nero beskådade genom en smaragd
gladiatorernas strider). Detta ställe antyder, att
kejsaren nyttjat en sådan ädelsten som lorgnett,
hvilket är så mycket mera sannolikt, som det på
andra ställen omtalas, att han var närsynt. Äfven
den berömde Seneca omnämner flera gånger, att han
sett saker förstorade. I synnerhet märkvärdigt är
det ofta citerade ställe, der han säger: »Små och
otydliga bokstäfver blifva större och klarare, om
man ser dem genom en vattenfylld glaskula.»

I början af tolfte århundradet finna vi hos araberna
de första bevisen på linsers användning för optiska
ändamål, och redan 1299 och 1305 begagnades glasögon i
Italien. Roger Bacon, den berömde franciskanermunken,
som lefde i Oxford på tolf hundratalet, blef för
sina stora kunskapers skull beskylld för svartkonst,
och att han slipat sig ett förstoringsglas tyddes
som förbund med djefvulen. Han fäste särskildt
uppmärksamheten derpå, att detta instrument (linsen)
är nyttigt för gamla personer och andra, hvilka hafva
svag syn.

Hvem som uppfunnit glasögonen är icke med visshet
kändt, men man antager, att det är florentinaren
Armati, som lefde i slutet af tolf hundratalet,
och inskriften på hans graf tillerkänner honom
denna ära. Det finnes intet optiskt instrument, som
är mera kändt eller mera spridt än glasögonen. Man
finner dem i staden och på landet, i slottet och i
kojan. De trona på den store statsmannens näsa och
de hjelpa den ringe handt-verkaren vid hans arbete;
i form af lorgnett ser man dem i den eleganta och den
galanta damens hand; som enkel-lorgnett i snobbens
ögonvrå, och numera som pince-nez nästan öfverallt -
och nog icke alltid för synens, utan ofta blott för
syns skull.

Sitt gamla namn brillor hafva glasögonen förmodligen
erhållit deraf, att de till en början förfärdigades
af grönt glas, som liknade beryll. Kineserna synas
hafva funnit glasögonen, liksom så mycket annat,
på sin egen sällsamma kulturbana. De förfärdiga sina
glasögon af Scha-chi eller te-sten, som de slipa till
konvexa eller konkava linser, hvilka hafva samma färg
som te-drycken och hvilka de binda för ögonen medelst
kring Öronen virade silkessnören.

Bland sydamerikanska fornlemningar har man funnit
bilden af ett menniskohufvud, som har någonting
liknande glasögon, men huruvida det verkligen skall
föreställa glasögon, är temligen ovisst. Deremot är
det med all säkerhet en svår anakronism, som några
äldre målare begått, då de framställt kyrkofadern
Hieronymus med glasögon, oaktadt han lefde i fjerde
århundradet, således långt innan glasögonen voro
uppfunna.

Wallaston föreslog 1812 begagnandet af starkt
konvex-konkava glas, hvilka underlätta seendet åt
sidan, hvarför de äfven kallas periskopiska. De hafva
det felet, att de glänsa för mycket, derför användas
de äfven på scenen, när man vill medelst glasögon
åstadkomma större effekt i kostymeringen. För att
mildra det skarpa solljuset för svaga ögon, har man
användt blåa och gröna glas, men den senaste och bästa
uppfinningen i denna väg är de röksvarta, så kallade
Londonsmake-glasen. Sådana dunkla glasögon användas
af nordpolsfarare såsom skydd mot snöns bländande
verkan. För samma orsaks skull användas äfven framför
ögonen bundna träskifvor, i hvilka anbringats mycket
små ljusöppningar.

Man beundrar nutidens ångvagnar, hvilka med snabbhet
föra oss långt bort till ett efterlängtadt mål,
men det finnes ett instrument från äldre tider,
hvilket förer det aflägsna fjärran till oss på
ljusets snabba vingar, det är fjärrglaset, kikaren,
teleskopet. Äldre skriftställare tillskrifva ett par
barn i nederländska staden Middelburg uppfinningen
af fjärrglaset. Barnen lekte med glaslinser, hvaraf
fadern hade ett stort förråd. Den ena af de små
kom då af en händelse att hålla två slipade glas
på något afstånd från hvarandra och såg samtidigt
genom bägge på ett långt bort liggande torn, och
för barnets ögon syntes tornet då både tydligare
och närmare. Förvånad här-öfver, meddelade den lille
sin upptäckt åt lekkamraten; man upprepade försöket,
fadern fick se det, och - uppfinningen af teleskopet,
samt det på samma grunder byggda mikroskopet, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:37 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free