Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkedrottningen, Kronprinsen och "Flaggstocken". Ett minne från mitt sjömanslif, upptecknadt af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Jo, ett kungligt ekipage med förridare, som kom
körande i ilande fart och stannade tätt invid
utrustningsbron. I vagnen satt ingen mindre
personlighet än hennes majestät enke-drottningen
och vid hennes sida befålhafvande amiralen och
midtemot dem öfverstekammarjunkaren grefve H-n. ö
De höga personerna voro redan på väg till Thor. Det
var klart, att hennes majestät Önskade taga fartyget
samt anordningarna om bord i betraktande. Däcket flöt
i vatten, vakt-hafvande officeren var barfotad. Min
belägenhet var förtviflad. »Svablar i gång!» skrek
jag med rosslande stämma, i det jag förgäfves sökte
till att draga strumporna på de våta fötterna. En
blick öfver relingen visade mig, att ingen minut var
att förlora. Amiral N., förande hennes majestät under
armen, beträdde redan landgången. Min pligt fordrade
att vid fallrepet emottaga den höga personen. På
stöflar och strumpor var ej vidare att tänka. Om
blott en tjärpyts funnits i min närhet, hade jag snart
fått en lämplig färg på mina fötter. Med förtviflans
resignation flög jag fram till fallrepet just som
den minsta Ulla qvinliga fot sattes ned på däcket,
hvarest en underofficer haft nog själsnärvaro att
utbreda en matta.
Med två fingrar på mössan uppsträckta till honnör
stod jag der, som jag förmodar, lika blek i synen som
om jag varit huggen i marmor. Då jag såg amiralens
mungipor draga sig till ett homeriskt skratt och
desslikes märkte grefve E-s guldbågade glasögon riktas
på mina fötter, önskade jag mig ligga minst tre alnar
under jorden. Som sjöman insåg nog min höge förman,
amiralen, orsaken till min förlägenhet, men hofmannen
kunde väl aldrig tänka sig, att enkedrottningen
af Sverge och Norge skulle emottagas af en officer
utan strumpor och stöflar. Det var åtminstone ingen
hofdrägt.
Hennes majestät gjorde en »titt» ned i salongen,
förklarade sin belåtenhet med anordningarna, sade mig
några vänliga ord och till min ej ringa glädje såg
jag de höga personerna strax derefter lemna fartyget.
Några dagar derefter erhöllo vi order, att
borttaga hela utstyrseln i salpng och hytter,
ty hennes majestät hade inställt sin resa. Just
som hela ståten var borta kom en ny order, att
majestätet ville resa och att allt skulle på nytt
ordnas. Slutligen kom befallning, att korvetten
med hennes majestät om bord skulle företaga en
proftur utåt redden. Hennes majestät ville först
pröfva sjön, innan hon vågade anträda färden öfver
Östersjöns vågor. På torsdagen strax efter middagen
skulle denna utförd äga rum. Thor, putsad och fin
och med ångan uppe, låg på utsatt tid redo. En talrik
menniskomassa hade infunnit sig på varfvet för att åse
afresan. Östra vindbryggan, genom hvilken Thor måste
utgå, var uppdragen. Förhalnings-trossar och kablar
utförda. Stationens notabiliteter inom flottan voro
om bord, och ändtligen anlände majestätet i sällskap
med hans konglig höghet flaggkaptenen. Så fort
enkedrottningen kommit om bord, lät hon föra sig ned i
salongen, der hon tog plats jämte några hofdamer, sin
lifmedikus Fr. af Edholm samt ett fåtal uppvaktande
kavaljerer. Med iakttagande af den största tystnad,
ty minsta buller var för den åldriga drottningen
obehagligt, förhalades Thor genom vindbryggan och för
sakta maskin gled korvetten förbi vaktkuttern och ut
på den i spegelklart lugn liggande redden.
I brådskande fart kom kammarherren grefve L-t upp på
däcket och vände sig till en af officerarna.
»Min herre», yttrade grefven, »hennes majestät,
som fruktar att blifva sjösjuk, önskar få något att
förtära. Hvad finnes här i matväg?»
»Platt ingenting», blef det nedslående svaret. »Förr
än korvetten utlagt på redden, börja vi ej att messa
om bord.»
Hofmannen blef förtviflad.
»Hennes majestät måste hafva sin önskan
uppfylld. Finnes ej åtminstone något mjukt bröd om
bord att tillgå?» frågade grefven.
»Mig veterligt intet. Folket har erhållit fläsk och
knallar till torrskaffning, behagas det, så ...»
Hofmannen ryste. Blotta åsynen af knallar och fläsk
var egnad att framkalla sjösjuka. »Hjelp mig, min
herre!» sade grefven i bedjande ton. »Möjligtvis
finnes här något, som kan vara passande. Låt oss
försöka!’»
De båda herrarna rusade ned på trossbotten. Efter
ett otroligt snärjande åt alla håll anträffades en
underofficer, konstapel H-m, söm lyckligtvis ägde qvar
efter den middag, hans hustru tillsändt honom om bord,
en - half fin tolfskillings limpa. Konstapeln, som
tänkt att inmundiga denna qvarlefva till qvällsvard,
var nog uppoffrande och rojalistiskt sinnad att afstå
den åt majestätet. Med sin funna skatt på en tallrik
skyndade grefven ned i salongen. Enkedrottningen tog
limpan i nåder till godo, rullade små brödkulor och
stoppade i munnen och tycktes vara helt belåten med
den enkla guds gåfvan.
Emellertid tröttnade hennes majestät snart
på färden. Efter en qvarts timmas sakta
framskridande fick Thor befallning att återvända
till varfvet. Majestätet och alla om bord varande
notabiliteter debarkerade. Dagen derpå erhöllo vi
ånyo order att borttaga den kungliga ståten från
salong och gunrum. Hennes majestät vågade sig ej öfver
hafvet. Hon återvände kort derefter till hufvudstaden
och hennes tilltänkta resa till Paris kom ej vidare
i fråga.
Detta var prologen.
Emellertid qvar la g eskadern på Stockholms
ström samt erhöll talrika besök af hufvudstadens
invånare. Konungaparet jämte familj vistades på
Tullgarn och Thor beordrades att några gånger föra
deras majestäter och kungliga högheter från Tullgarn
till Stockholm. Under en af dessa färder föreföll
en episod om bord, som väl kan hafva sitt intresse
att anteckna.
Middagen hade blifvit lyckligt expedierad om bord och
då varande kronprinsen Karl hade genom sin adjutant
låtit kringbjuda cigarrer samt öppnat ett samtal
med officerarna om bord. Kronprinsen berättade
om några ovanliga fall af kroppsstyrka, som han
bevittnat. Plötsligt vände han sig till författaren.
»Tror du, att jag sjelf är stark?» frågade han.
»Ja, det är min öfvertygelse.»
»Känner du långe G.’ på södra skåningarna?»
»Nej, ers kungliga höghet.»
»Det är den längsta officer inom armen. Vid ett möte
nere i Skåne tog jag den långa grobianen och bar
honom under högra armen en sträcka så lång ungefär
som kor vettens längd.»
»Bra gjordt, ers kunglig höghet!»
»Har ni någon stark karl här om bord?»
»Nummer 35 Flaggstock af Östergötlands båtsmanskompani
finnes här om bord och är enligt min tanke den
starkaste karl jag påträffat.»
»Godt! jag har lust att pröfva ett tag med honom. Sök
rätt på Flaggstocken och säg honom, att han kommer
för-ut på backen, så vill jag draga fingerkrok
med honom.»
Undertecknad skyndade för öfver. På trossbotten
anträffade jag Flaggstocken. I sällskap med sju andra
backlags-kamrater satt jätten och smorde sig med
ärter och fläsk. Hans breda, rödbrusiga ansigte sken
af välmåga och hans utseende hade en öfverraskande
likhet med korvettens morska galjonsbild. Asa-Thor
hade ej behöft att skämmas, om han haft Flaggstocken
till fosterbroder. En sådan jätte till båtsman fanns
ej inom flottan. Flaggstocken var också anställd om
bord som skanskorporal och aktersta mannen i slupen.
Jag vinkade karlen till mig och delgaf honom den stora
och oväntade ära, som kronprinsen ville bereda honom.
»Ska* bara sluta att skaffa, se’an kommer ja’»,
svarade jätten med ett elakt grin.
Min blick föll på hans stora, röda och ludna händer. I
de der fingrarna fanns stål; att råka i klämma mellan
dylika jernkrokar var att fastna i ett skrufstäd. Jag
ansåg det vara min pligt, att fålla ett godt ord
för kronprinsen.
»Flaggstock, du är väl nog hygglig och ej låter
kronprinsen blifva besegrad! Låter du honom
vinna, så har du att påräkna en blank specie till
landgångspenningar. Du förstår?»
»Att ja* ska’ fira efter ~å låta högheten ta’
lofven af mej», svarade sjögasten med ett ännu
fulare grin. »Nej, si så min själ å lif deraf blir
någonting! Ingen kär’ i hela Tomtelilla socken, å dä ä
just inga parflar, ha ännu rätat ut min långfinger, å
antingen han ä höj’ eller la’, så ger ja’ inte väja.»
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
