Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - William Shakspeare. B. F. Olsson - Min pilt kan läsa! Egerius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från jorden. Visserligen har Shakspeare framställt
en mängd andra svartsjuka män; men deras svartsjuka
är lika vidt skild från Othellos, som i det verkliga
lifvet den ena menniskans svartsjuka är olik den
andras. Leontes, Ford, Posthumus äro alla lika
svartsjuka, men huru olika gifver sig icke passionen
till känna hos dem!
Och hvilken underbar skola, hvilken
outtömlig omvexling i skildringen af de qvinliga
karaktärerna! Kanske framträder icke skaldens djup,
finhet och skapande kraft mer tydlig, än hos hans
qvinnor. Tänkom hlott på Hermione, Lady Macbeth,
Rosalinda och Julia!
I förmågan att framställa djupa affekter
är Shakspeare, liksom i karaktärsteckningen,
öfverlägsen alla andra dramaturger, öfverlägsen
alla andra skalder. Han tillgriper aldrig en våldsam
eller deklamatorisk retorik i det ena fallet eller
en ovanlig och abnorm förening af egenskaper i det
andra. Hos honom möter man aldrig känslosamma mördare
eller moraliska vidunder, »hos hvilka en dygd är
förenad med tusen brott». Han liknar den antikens
stora målare, som frambragte sina i oändlighet
skiftande effekter med fyra färger. Han lånar
sina bilder från lifvets enklaste föremål, från de
hvardagligaste tilldragelser. När något stort skall
framträda, visar han sig alltid vuxen detta stora.
Ofta låter han sitt omdömme, det är onekligt,
öfverflyglas af spetsfundigheter och ofta tröttar
han med ordspel. Men i de stora ögonblicken af
glödande passion försvinna detta ordrytteri, dessa
spetsfundigheter. Det finnes sannolikt icke någon
annan poet, hos hvilken man påträffar så många
djupsinniga anmärkningar rörande lifvets vanliga
angelägenheter – anmärkningar, som skenbart yttras
helt flyktigt, men äro uppfyllda af den djupaste
lefnadsvishet. Hans förmåga att teckna abnorma
själsförhållanden gränsar till det otroliga. Hvarje
grad af vanvett, från den slappaste fånighet till det
vildaste ursinne, från Ofchellos raseri till Ophelias
rörande vansinne, äro i hans skådespel framställda
med en sådan trohet, att de mest erfarna psykiatrer
påstått, att själssjukdommar kunna studeras i hans
dramer med lika stor framgång som bland patienterna
på ett dårhus.
Shakspeares stil är präglad af en ovanlig kraft
och energi. Man igenkänner den strax på dess
väldiga, brusande flygt. Metaforen är hans naturliga
uttrycksform. Bilderna sökas icke; de strömma på med
öfverväldigande makt. Det händer väl, att han någon
gång snuddar vid gränsen af det öfverlastade
och hyperboliska, ja, han öfverskrider den stundom
också. Men der hans Pegas bär honom fram, utan att
vidröra denna fina gräns – der når han höjdpunkten
af alla tiders poesi. Det tvätydiga, det grofva,
som stundom påträffas i hans dikter, härrör väl ofta
från hans sträfvande att roa den lägre delen af sin
publik, men innebär icke sällan derjämte den yppersta
karaktäristik.
Hans historiska dramer förvåna genom den
förundransvärda kraft och fullständighet, hvarmed han
uppfattat de utmärkande kännetecknen, de framstående
egendomligheterna hos den tid och det folk, han sökte
skildra. Man finner tydligen, att han först gjorde
sina karaktärer sanna från allmänt mensklig synpunkt
och sedan gaf dem de drag, som voro egendomliga för
deras tid och land.
Det är visserligen sannt, att man i hans dramer
finner grofva anakronismer i detaljerna; men de
hafva aldrig att göra med teckningens sanning. Han
kan visserligen låta en hjelte från trojanska kriget
citera Aristoteles eller låta en romare bära en spansk
värja från sextonde århundradet, men han förderfvar
aldrig de klassiska hjeltarnas språk med de
cirklade vändningar och granna prydnader, som voro
vanliga i Ludvig den XIV:s tidehvarf. Han skydde ej
att låta komiska tilldragelser och personer framträda
midt i de största historiska händelser. Den tjocke
Falstaff och hans lustiga, men mindre välfräjdade
kamrater röra sig käckt och frimodigt bland de
stora tilldragelserna i Henrik IV. Genom att sålunda
sammanställa det höga och låga, den mest fantastiska
komedi med den betydelsefullaste tragedi, förstod
Shakspeare att höja och fullständiga den allmänna
effekt, han ville åstadkomma; men icke blott det: han
visade derigenom, att i det menskliga lifvet befinna
sig det sublima och löjliga sida vid sida, samt att
skrattets källa flödar icke långt från tårarnas brunn.
Shakspeare glömdes aldrig helt och hållet
l sitt fädernesland, men under den franska
pseudo-klassicitetens välde rönte hans skapelser
föga uppmärksamhet. Det var skådespelaren och
teaterentreprenören Garricks förtjenst att (vid midten
af förra århundradet) åter låta hans väldiga dramer
gå öfver skådebanan.
Tysklands store författare i adertonde århundradet,
en Wieland, en Lessing, en Goethe, en Schiller,
framställde den store skalden för den europeiska
allmänheten, hvilken nu i honom ärar ett af sitt
slägtes största andar.
B. F. Olsson.
Min pilt kan läsa!
Nu till ända lider besvärjarns kraft,
Som länge re’n
I djupa mörkret sitt spel har haft
Och bland döda ben.
Sin svartkonst kallar till hjelp han, vred,
Men nu står solen i annan led;
Mot dess strålar han
Sig ej värja kan:
De binda trollet med gyllene ked.
Der uppe redan för borgen står,
Med hug i brand,
En sven, en hurtig, som nu just får
En nyckel i hand.
Och frestar han låset med stålblankt ax,
Då löse besvärjarns bann sig strax,
Och ekeport
Ej båtar stort,
Ej mer, än vore han vekaste vax.
Träd på, du sven, och var ej försagd,
Som mången setts!
Den segrar ej sist, hvars första bragd
Honom ställt till freds.
Trots drakar, som vakt kring guldet gå,
Trots listig tomte och elakt rå,
Trots hvar en gast,
Så träng med hast,
Träng in i förtrollningens djupsta vrå!
Väl möter dig kamrars villande mängd,
En rad så lång:
Men ingen finns, som är bommad och stängd
Mot din nyckels tvång.
Mer fyllda ej getts bod och gemak:
Der täckas golf och der skymmas tak;
Se dig om med id,
Men spill ej tid,
Att träffa den rätta är här din sak! –
Jag ser, du fäst som en man ditt val.
Upplåten re’n
Är nu din lustiga mödas sal
– Märk: en allen’! –
Och så skattkammarn funnen till slut:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
