Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ett så öfvervägande begär åt lyxen, toaletten och
nöjenas alla flärdfulla grenar, att en försigtig och
framför allt allvarligt tänkande man, som betraktade
äktenskapet från dess högtidligaste och vigtigaste
sida, måste känna sig rädd för att begå ett misstag,
hvilket sedan blefve ohjelpligt. Dessutom kan det
vara skäl att vid början erkänna, det vår hjeltes
sinne var mycket böjdt att misstro alla egna intryck.
För att nu nämna några ord om Connys yttre menniska,
så var hans utseende, ehuru verkligen vackrare
än det någonsin för en man behöfde vara, dock af
ringa betydenhet emot det ojämnförliga uttryck af
själskraft och koncentrerad, oåtkomlig viljeförmåga,
som icke blott hvilade öfver det hela, utan var liksom
prägladt på hvarje särskildt drag. I synnerhet visade
den djupa blicken i hans stora, mörkbruna ögon dessa
egenskaper. Och då de genomträngande fästade sig på
någon, föreföll det, som om han kunde läsa hvarje
tanke hos den han betraktade. Hans långa, smärta
gestalt var mjuk i rörelserna, men med någonting
drömmande i sjelfva sättet att gå, hvilket visade en
benägenhet åt icke distraktion, men grubbleri.
-
En annan son än Conny skulle naturligtvis ställt
till stor öfverraskning vid kaffe-frukosten, men han
utfärdade intet förbud med afseende på sin hemkomst,
utan undanbad sig endast allt fjesk, som kunde störa
hans föräldrar.
Han hade rest under natten, för att vara hemma i tid,
och så snart han hvilat sig en timme och klädt om sig,
gick han uppför trapporna till den öfre våningen
och klappade på dörren till det gamla äkta parets
yttre rum.
De stodo just färdiga att gå ned, och efter ett
par varma omfamningar i förbigående jämte några
vänliga ursäkter från sonens sida, bjöd han sin mor
armen, hvarefter de snart alla tre samlades kring
kaffebordet, hvilket hade plats framför glasdörrarna,
som från salen gingo ut till trädgården, der några
rosor redan nu, i början af Juni, genom tidig solhetta
spridde en härlig doft.
»Vet du, min käre son, att det var en alldeles
förträfflig ide af dig att bjuda oss hit ned att bese
dina anläggningar och förbättringar på det mig så
innerligt kära, lilla Kroneby. Vi gjorde en vidlyftig
promenad i går eftermiddag, din mor och jag, och voro
förtjusta åt allt. Särdeles är den der nya, breda,
skuggrika stigen behaglig, som slingrar och kröker
sig ned mot stranden.»
Naturligtvis var baron Sigesmund en allt för finbildad
man, att låtsa om någon vidare afsigt med resan.
»Ack, ja, min Conny», inföll modern, »vi voro under
denna färd så lyckliga, din far och jag, och, icke
sannt, dyre son, du älskar ju detta ställe?»
»Ja, det kan jag försäkra mamma att jag gör af hela
mitt hjerta. Antingen det kommer af den kärlek,
jag hyste för morfar, eller af den vårliga ungdom,
som hvilar öfver Kroneby och den pappa och mamma
troligen sjelfva qvarlemnat, allt nog, jag trifves
här nästan mer än väl.»
»Du skall då, min egen Conny, med tillfredsställelse
mottaga de här papperen – äganderättshandlingarna
till Kroneby. Din far och jag hafva föreställt oss,
att du skulle känna dig ännu mera fri och lycklig
af att stå på din egen mark.» Hon sköt en bundt
papper från sitt kuvert till sonens, och en varmare
lycksalighet än den, som utstrålade från hennes vackra
ögon, hade man svårt att få se.
Det låg icke alls i Connys natur att visa svallsjö i
känslorna, men nu var det icke svårt att finna, att
han upprördes af de allra gladaste. Öfverraskningen
hade dessutom kommit så enkelt, så utan all beräkning
på slående effekt, att den redan derför vann hela
hans tacksamhet, en tacksamhet så mycket verkligare,
som han just vid denna tidpunkt synnerligen önskat
att hafva fullt fria händer i allt hvad han på stället
ville göra.
Till följd häraf låg det ett det vackraste uttryck
både på hans ansigte och i hans röst, då han,
nästan med häftighet, reste sig, sköt undan stolen
och skyndade att räcka ena handen åt modern och den
andra åt fadern. Den förras besvarande
hand kysste han med vördnadsfull kärlek, den senares
skakade han med denna betecknande kraft, som män
emellan uttrycker alla grader af intryck.
»Jag har aldrig», sade han, »kännt mig så helt och
hållet en lycklig menniska! Min ömma, ädla mor, min
dyre far, det är icke sjelfva egendommens åtkomst,
som gör bandet oss emellan fastare, det är den tanke,
som varit gemensam för er båda, att finna eder egen
fullkomligaste tillfredsställelse i den, som bereddes
eder son.»
Sådana ord af den tystlåtne, till det yttre kalle
Conny, uppvärmde i den grad de förtjusta föräldrarna,
att man ej mera visste om man åt eller drack, och det
var först sedan frukosten blifvit borttagen och man
tagit plats i en af trädgårdens behagliga bersåer,
som ett lugnt och ordentligt sinnestillstånd inträdde,
medan Conny sjelfmant förde talet på sitt möjliga
giftermål.
-
»Det är visst icke den ringaste säkerhet för, att jag
kommer till full enhet med mina åsigter vid det här
tillfället», yttrade den unge baronen, under det han,
ledigt stödd mot stammen af en björk, afslog den lätta
falaskan från den knappt begagnade cigarren, »men den
unga damen i fråga förefaller mig hafva åtskilliga
vackra egenskaper och torde väl besitta ändå flera.»
»Är hon vacker också?» frågade modern. »Ty
naturligtvis fäster du väl något afseende vid det
yttre?»
»Hon anses för mycket vacker, men i mina ögon är
hon ej vackrare än många andra, som jag villigt
afstått ifrån.»
»Nå, hvilka lyckliga egenskaper är det, som slagit
an på dig?»
»Hennes lugna väsende i första hand. Hon förer sig med
utmärkt värdighet för att ännu ej räkna nitton år –
och denna värdighet är ej studerad framför spegeln,
den härleder sig tydligt från inre sjelfaktning. Hon
äger goda studier, ett godt omdömme, mycken fasthet
i sina idéer och lägger aldrig an på att blifva
bemärkt. Allt slags lek och yrhet, som unga flickor
låta gälla som liflighet i sinnet, är fjärran från
henne. Hon har varit uppfostrad af en gudfruktig mor,
det märkes klart af hennes ädla grundsatser... I
öfrigt är hon mild, intelligent och artig, men mycket
tillbakadragen.»
»Har hon allt det der att bjuda på, så fattas
ingenting annat, än att du skall vara tillräckligt kär
i henne», inföll fadern, »ty jag sätter ej i fråga,
att hon är af ett passande stånd.»
»För att svara på det sista antagandet, så nämner
jag, att hon, liksom min ädla mor, är dotter af
en pensionerad kapten – jag minnes ej vid hvilket
regemente –, men hon har icke att medföra och skänka
sin son, om hon skulle få någon, en sådan här härlig,
liten egendom. Hvad nu beträffar pappas förutsättning
om kärleken, så är det en sak, som jag icke anser
fullt nödvändig, och som jag, i fall den infunne sig
i obehörig tid, skulle söka hålla tillbaka.»
»Då innehar du en konst, som minsann ej är allom
gifven», sade baron Sigesmund skrattande, »och bra
roligt skulle det vara att få veta, hvilken tid,
som är den obehöriga.»
»Det är den», svarade Conny, bortkastande sin cigarr,
»som föregår beslutet att söka vinna det önskade
syftet. Men låt mig nu få nämna, hvilket utmärkt
lyckligt tillfälle som erbjuder sig för mina kära
föräldrar, att se och bedömma hennes väsende, utan
att någon, hvarken hon sjelf eller andra, anar det
ringaste.»
»Det gläder mig mycket», förklarade friherrinnan,
»ty jag har sannerligen fruktat, att detta ej kunde
ske så naturligt, som önskligt vore.»
»Jo, hör, här har vid flera sockenstämmor ifrigt
diskuterats om ett nytt skolhus med plats åt en
lärare för en högre klass, ty hvad som inhemtas i
den närvarande folskolan är för eleverna af icke
stort gagn. Saken var redan under full diskussion,
innan jag i Mars kom ned. Och bland dem, som högst
visade sitt intresse, var fröken Hermine von Stein,
som, efter sina föräldrars död, sedan halftannat år
vistats i prosten Dannerstedts familj. Prostinnan
var hennes mors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
