Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engel eller dämon. Emal. - Gotlands skarpskytte- och jägaregilles klenoder. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
af messling och kikhosta, derjämte skulle eleverna
genomgå en kurs i skötandet af gikt, reumatism och p
o dager. I sammanhang härmed skulle mera abstrakta
föreläsningar hållas om lämpligaste sättet att
behandla äkta män; likväl ville icke stiftaren,
att färdigheten häri skulle sträcka sig in till
de högre regionerna af detta slags vetande, der
qvinnan lär sig draga mannen vid näsan och meddela så
kallade sparlakanslexor. Drägten borde vara så enkel
och flärdfri som möjligt, till följd hvaraf alla
släp, vare sig med eller utan »upphållare», skulle
bannlysas, för att icke åstadkomma trassel, då damerna
skulle öfvervara en föreläsning, med illustration vid
spiseln, om sättet att vända pannkaka. Vidare föreslog
stiftaren, att elev, som utgått från läroverket,
skulle sätta sitt examensbetyg inom glas och ram samt
hänga upp det i salongen, der det borde vara synligt
för herrar »friare», hvilka deri med en blick kunde
inhemta den huldas solidare egenskaper.
Men skämt för sig. Om de unga männen icke alltid
tänkte sig qvinnan som engel eller dämon, eller
rättare: om de gjorde sig besvär att i henne
se något annat än ^n docka, skulle de nog, utan
annons i tidningarna, finna en »följeslagerska
genom lifvet». Gif våra dagars qvinna valet mellan
att sträfva och arbeta i ett eget hem eller att
sysslolös och grann ensam fladdra fram sin väg till
lifvets afton, och det skall blott vara undantagen,
som omfatta det senare alternativet. Det roar ingen
att vara rodocka, i hvilkens bröst ett menskligt
hjerta klappar, icke en gång qvinnan, ehuru hon är
den grannaste dockan på lifvets maskerad.
Om också tidens praktiska riktning förqväft den
poetiska trå-naden efter »en koja och ett hjerta»,
så finns det dock ingen qvinna, för hvilken icke
hägrar en framtidsbild af ett eget hem, der hon är
vårdarinna af elden på den husliga härdens altare,
ty »som sömmerska, som amason, en qvinna är och blir
en qvinna.»
Emal.
skurgskgtfo* och jägttregittes klenoder.
Ut vackert och, såsom man bör hoppas, varaktigt
minne af M. S. v. Hohen-hausens höfdingeverksam-het
på Gotland är, bland annat, stiftandet år 1836 af v>
Skar p skytt e- och Ja-garegilletit derstädes.
»Att bilda säkra skyttar för kriget och att
upprätthålla en ändamålsenlig jagt», är gillets
syftemål.
Innan alltså de sannt fosterländska och löftesrika
skarpskytteförbunden hade börjat bildas på fastlandet,
hade den för vårt lands sjelfständighet vigtiga
tanken, att svensk man, för att till försvar af hus
och hem kunna vara »flink och färdig», bör med sitt
skjutvapen vara fullt förtrogen, lifligt framstått för
nämnde, i krigets allvar profvade, högsinnade ridder
sman. Kanske ock, att den korta öfningstid af endast
sex dagar årligen, som var bestämd för beväringen i
hans län, inverkat på hans önskan, att genom ofvan
nämnda stiftelse uppmuntra till flitig öfning och
festlig täflan i en manlig, för både krig och fred
gagnelig idrott.
På Hohenhausens inbjudning samlades i Visby på
dåvarande konungens, Carl XIV Johans, födelsedag,
den 26 Januari nämnda år 1836, ett hundra femton män,
af olika stånd och åldrar, och gillets stiftande blef
då beslutadt. Man vände sig till kronprinsen Oscar
med anhållan, att få ställa den unga stiftelsen under
hans beskydd, och det stadgades, att högtidsdagen
skulle årligen firas på kronprinsens födelsedag den
4 Juli. I ett skriftligt svar tackade fursten för
titeln af »gillets beskyddare», och han mottog -
hette det i brefvet vidare - detta vedermäle af
gillets förtroende såsom en ny erinran om
Gotlands skarpskytte- och jägaregilles dryckeshorn,
(Teckning af C. 8. Hallbeck,)
de välvilliga tänkesätt, hvaraf han bland öns invånare
rönt så många prof. Om gillets syftemål yttrade han,
att Gotlands läge och öfriga förhållanden gjorde
det sannolikt, att denna förening skulle blifva af
väsentligt gagn. - Och till ett bevis på sin ynnest
förärade han gillet ett dyrbart dryckeshorn, att vid
dess högtider begagnas. En annan klenod förvärfva-des
samtidigt åt gillet genom inköp af en jagtflaska med
tillhörande bägare, af silfver, hvilken tillhört
arfprinsen Carl (X) Gustaf och af honom efter en
jagtresa på ön (som 1652-1654 hörde till prinsens
»underhålls-länder») blifvit skänkt till en gotländsk
man vid namn Sven Orre.
TiU skjutbana blef af magistraten och »stadens
äldste» en lägenhet långs med yttre sidan. af den
vackra stadsmuren, mellan öster- och norderport,
för all framtid hyresfritt upplåten och en paviljong
der uppförd.
Kedan vid sommarens början år 1836 var gillet i full
verksamhet, med ett litet antal hedersledamöter, men
med ett stort antal betalande och arbetande medlemmar,
med skjutbana och paviljong, med bibliotek och
rust-kammare, med dyrbara klenoder och med lika
dyrbar, ungdomlig nitälskan för sitt vackra syftemål.
Gillets första högtidsdag, den 4 Juli 1836, var en
folkfest i vackraste mening - firad af högtidsklädda
skaror af båda könen och af alla stånd och åldrar -
af män i uniformer och män i bonderockar, samt lifvad
af trumpetsignaler och det mångdubbla dånet af de
täflandes från ringmuren och dess torn genljudande
skott, af harmonimusik och sång, skålar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
