Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXIII. Torbern Olof Bergman. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Nu var Bergman känd både inom och utom riket. "Det
var ingen mer än han sjelf, som derom lefde i
okunnighet.» Också befordrades han t"ill adjunkt
i Mathesis och Philosophia naturalis, alltjämnt
lifligt sysselsättande sig med de på den tiden moderna
elektriska försöken, hvilka hufvudsakligen vände sig
om det rätta bestämmandet af de båda polerna och om
åskledares nytta, hvilken senare fråga han "löste på
ett sätt, som hedrar den kristne filosofen».
Man må emellertid icke tro, att Bergman för de
fysikaliska försöken glömde sin insektverld. Hon
var tvärt om alltjämnt föremål för hans
forskande ifver. Yetenskaps-akademien hade
utskrifvit en prisfråga »om maskars förekommande på
fruktträden». Bergman svarade och visade, att det var
frostfjärilen, som vållade skadan på bladen. Svaret
tilldömdes den utfästa belöningen. Detta framkallade
motpåståenden, hvarför akademien åter utsatte frågan
till besvarande mot dubbel belöning, hvilken äfven
vanns af Bergman, som gjort det rönet, att de vinglösa
honorna under parningen icke föras upp i träden af
hanarna, utan måste efteråt krypa upp, för att lägga
sina ägg kring knopparna, hvilken uppresa Bergman
visade kunna hindras genom att kring trädstammarna
binda tjärad näfvér eller dylikt. Denna ännu begagnade
metod förskrifver sig således från vår flitige och
vidt blickande forskare, som äfven egnade nyttig
uppmärksamhet åt tallmaskarna och biskötseln.
År 1758 bildades Kosmografiska sällskapet i Upsala af
åtskilliga lärde, bland hvilka Bergman var en, i syfte
att »utsprida en utförlig och värdig beskrifning om
verlden» samt med råd och dåd bispringa den för sina
geografiska arbeten och glober berömde gravören Anders
Åkermans verkstad. Endast för vetenskapens skull och
för att låta vinsten tillfalla denne Åkerman påtogo
sig Mallet, Ziervogel och, efter den sistnämndes
död, Insulin samt Bergman det mödosamma värfvet att
i trenne delar utarbeta den matematiska, fysiska och
historiska verldsbeskrifningeii. Bergman »var född att
lysa och han fullkomnade det allmänna bifallet genom
den andra eller fysiska delen af verldsleshrifmngen
... der hans oförtrutna arbetsamhet, vidsträckta
lärdom och mångfaldiga kunskaper blifvit satta i sin
fulla dag». Innan de andra medarbetarna ännu blifvit
färdiga med sina delar, måste Bergman redan utarbeta
och låta trycka en andra upplaga af sin del.
De ovanliga kunskaper i mineralogi och kemi, på hvilka
han redan här gaf prof, bidrogo till hans befordran
till professor i kemi efter Wallerius, som fått
afsked. På denna plats var Bergman en af de yppersta,
Upsala någonsin haft, heter det. Både svenskar och
utländingar, bland de förre den sedan så berömde
apotekaren Scheele, syrets upptäckare-, strömmade
till Upsala, för att lära vid den vises degel. Och
alltid var Bergman redo att gå till hända med råd och
dåd samt långt in på nätterna, han måtte vara frisk
eller sjuk, öfvervara och pröfva deras försök.
Konsten att probera vatten ansågs länge som ett
problem i kemien. Den konsten bragte Bergman till
hittills ej nådd fullkomlighet. Han var den förste,
som eftergjorde utländska mineralvatten, och han var
ej njugg om denna sin uppfinning, utan offentliggjorde
den, allmänheten till nytta. I sammanhang härmed
står Bergmans upptäckt af den så kallade luftsyran,
hvilken omtalas i de engelska Transactionerna af
Priest-ley, såsom »lifvet, styrkan och behagligheten»
i helsovattnen. Genom Bergmans och hans lärjunge
Schéeles utredning af luftsyran blefvo, heter det,
»äfven många eljest obegripliga händelser i kemiska
förrättningar lätt och tillräckligen förklarade
samt likasom en ny dörr öppnad till naturens dolda
verkningar, hvarigenom oväntade och förunderliga
upptäckter gjordes».
Kobolt, nickel och platina hade visserligen förut
blifvit undersökta af svenska mineraloger, men Bergman
var den förste, som visade, huru de kunde på den
»våta vägen» erhållas tillräckligt rena-, liksom han
ock bevisade, att brunstenen måste vara af metallisk
natur. Äfven med jordarterna sysselsatte sig hans
rastlöst forskande ande. Och då kungliga societeten
i Montpellier för andra gången till täflingsämne
utsatte frågan: »Hvilka äro de rätta kännemärkena på
jordarterna? hvilka äro de bästa för sädesväxten? och
huru skola de sämre förbättras?» insände Bergman svar
derpå samt vann dubbla priset. Men då sällskapets
sekreterare öppnade brefvet, stannade namnsedeln qvar
i kuvertet, och enär författaren till det prisbelönta
svaret sålunda var okänd, kungjordes det att han
skulle yppa sig. Men dessa tidningar kommo ej hit
till Sverige, och det var blott en lycklig slump
sorn gjorde, att namnsedeln återfanns och professor
Bergman sålunda erhöll den utfästa belöningen.
Bergman hade nu stort namn af europeisk ryktbarhet,
hvilket åter kastade glans öfver fäderneslandet,
hvarför ock hans konung utnämnde honom bland de första
till riddare af den då nystiftade Yasa-orden. Det var
vid detta tillfälle, »som endast föreföll honom sjelf
oväntadt och oförtjent, men af det allmänna bifallet
nogsamt gillades», Bergman antog det förut nämnda
vackra valspråket: »Felix cognoscere». Nu ingick äfven
tillbud från konungen af Preussen, som ville fästa
den store lärde vid Berlin. Bergman hvälfde efter
eget medgifvande detta förslag länge inom sig sjelf,
i synnerhet som det flera gånger upprepades och han
trodde att hans försvagade helsa möjligen skulle vinna
på ombyte af klimat, tills ryktet härom slutligen
nådde konung Gustafs öron. Denne lät genast förklara,
att en sådan flyttning skulle emot honom vara en
»personel .offence». Bergman afslog nu bestämdt det
tyska tillbudet, likasom ock Gustaf III:s tillbud om
högre lön, hvilken blygsamhet konungen lönade med att
skaffa den lärde pension för honom sjelf och hans en
gång vardande enka, hvarjämte Vetenskaps-akademien
anslog åt honom af Sahlgrenska fonden ett hundra
femtio riksdaler årligen till kemiska och andra
experimenter.
Bergman hade en smärt och reslig kroppsbyggnad,
som var väl satt, men genom träget arbete allt ifrån
ungdomsåren småningom försvagats, så att han nästan
ständigt var sjuk. Det oaktadt arbetade han, såsom
visats, otroligt, och under vintern 1769 läste han
öfver proberkonsten för femton studerande, hvilka
hvardera skulle göra sitt prof af alla slag som deri
förekomma. Bergman var ständigt närvarande ända till
långt ut på nätterna, så att han genom det starka
draget på" ett kallt stengolf grundligt förkylde
sig och ådrog sig en ihållande, svår hufvudvärk,
hvilken sedan med åren tilltog och förenade sig med
andra sjukdommar, helt och hållet undergräf-vande den
lärdes kroppshydda, hvilken ytterligare försvagades
genom ett fall i sjön, som han gjorde under en
lustresa 1781, då han skulle stiga i en båt. Våren
1784 visade sig slutet nalkas. Nu längtade han ned
till Medevi. Besökte först Stockholm, der han åsåg
smältningsförsök med »eldsluft», utförda af ett par
af hans lärjungar, och der han mottog en medalj, som
finska nationen i Upsala låtit till hans ära prägla,
samt skyndade så ned till helsobrunnen, der han ej
nådde helsan, men sjelf nåddes af döden den 8 Juli
1784. Hela det lysande brunssällskapet följde stoftet
till dess sista hvilo-rum å Vestra Nykyrke kyrkogård,
der kammarherren Oden-crantz sedan lät uppmura grafven
och resa en minnesvård efter ritning af riksrådet
Karl Fredrik Scheffer. Vetenskaps-akademien slog
öfver honom en minnespenning med en ingraverad urna,
på hvilken lästes: Lucius tu quoque catcssa mei.
Bergman hade icke fått »ett fladdrande snille,
som utbreder sig öfverallt, men är ingenstädes
hemma, om icke i småsaker, och om hvars storverk,
som samtiden inbillat sig se, efterverlden finner
sig i djup okunnighet. Han behöfde arbeta, men han
gick i botten med sitt företagande». Så snart han
satt något på papperet, var det strax färdigt att
lemnas till trycket. Under det han skref, satt han
sällan eller aldrig, lade endast papperet på en bok
och skref likväl en vacker och redig stil, under det
han gick eller stundom hvilade det ena knäet på en
stol. Han underhöll en vidsträckt brefvexling med
lärda inom och utom fäderneslandet. Emellanåt gick
han ut i sin trädgård eller till sina bin eller till
sina fåglar, af hvilka han de senare åren uppfödde
ett stort’ antal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
