Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den meliska Afrodite. C. E. - Ett dansgille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
vidgade näsborrarna, en obeskriflig höghet utan
spotskhet, en gudomlig öfverlägsenhet, som blott
behöfver visa sig för att erkännas.
Men om således bilden måste erkännas vara den af en
grekisk gudomlighet, kanske närmast af en Afrodite -
skönhetens och kärlekens gudinna -,’hur tedde sig i
alla fall denna framställning i sin helhet? Hur förde
den armarna? Var den ensam eller utgjorde den en del
af en grupp? Det är dessa frågor, hvilka i synnerhet
sysselsatt forskningen under de gångna sextio åren,
och äfven vårt land har genom professor Salomans för
tre år sedan påbegynta arbete öfver stöden lemnat
sin andel till dessa spörsmåls besvarande.
Det blefve för långt att här uppräkna alla
förslagsmeningarna; nog af, flertalet arkeologer
delar sig i två läger. De, som anse stöden hafva varit
ensam, kalla den »Venus victrix» (den segrande) och
gifva henne äpplet i ena handen, eller ock förmenas
hon hafva hållit Åres’, krigsgudens, sköld stödd
mot venstra benet. De åter, hvilka af inre skäl
finna det sannolikast, att stöden deltagit i grupp,
hafva mestadels ställt henne tillsammans med Åres
(Mars). Först professor Saloman, som vi tro, har
påpekat dels ohållbarheten af det förra antagandet,
att nämnligen Venus de Milo stått ensam i den
jämnförelsevis vida nischen, dels ock möjligheten af,
att stöden ingått i en gruppering, som haft närmare
samband med ett »gymnasii» ändamål: en framställning
af Herakles vid skiljovägen, ställd mellan »vällusten»
och »dygden». Då han ännu ej offentliggjort sitt
antagande och stöden för det-
samma på annat sätt, än muntligt och bildligt
(genom i Stockholms konstförening i år utställda
restaurationsförslag), torde det vara för tidigt att
yttra sig för eller mot detsamma. Det må dock tillåtas
erinra derom, att de antika skriftställarne omtala
flere grupper utförda af Skopas, bland dem åtminstone
en (Afrodite, Potos - kärlekslängtan - och Faeton,
Eos’ son), i hvilken skönhetsgudinnan ingick, och
att möjligen den i Venus de Milo bevarade bilden är
ett minne från någon sådan grupp.
De frågor, hvilka vi ofvan omtalat, skola väl ännu
länge sväfva kring den höga Afrodite i Louvren,
der hon lugnt och öfverlägset skådar ned på de
dödliga, hvilka än i dag bringa hennes skönhet
- den eviga skönheten, konstens majestät - sin
hyllning. Men vår tid står dock på gränsen af en
förtroligare och klarare kunskap om grekisk konst
och grekiskt lif genom den metod hon följer i sin
forskning. Del-är gräfningarna i Grekland, sådana
de nu på flere ställen gått för sig eller fortgå,
hvilka, såsom alla hoppas, skola gifva oss nyckeln
till många af de gåtor, inför hvilka vi ännu stå
svarslösa, när det gäller antiken. Och det gifves
ett sakförhållande, egnadt att nedslå alla tvifvel,
all klenmodighet i fråga om slutföljderna af detta
slags undersökning. Praxite-les’ Hermes har efter
tvåtusenåriga öden å nyo dykt upp för samtidens
hänförda blickar. Vi äga Praxiteles, liksom
vi äga Partenons skulpturer, Egina-grupperna
och andra grekiska mästerverk. Framtiden
tillhör oss, och med den segervissheten.
,
C. E.
unnan framrullades. Lisa kraflade sig upp på dess
botten, och så stämde hon upp en gammelvals, med en
röst så klar, så stark, så ren, att den väl kunde
höras till grann’bys. Lisa Åkers stämma skulle hafva
gjort henne till en europeisk ryktbarhet, om den
klingat någon annorstädes, än här i en anspråkslös,
norrländsk bondby. Den var storartad både till omfång
och styrka, och skalor och löpningar lemnade hennes
läppar med samma lätthet och säkerhet, som en den bäst
skolade kungliga hofsångerskas. Men någon sympatetisk
stämma var det icke. Det låg en undertryckt bitterhet,
någonting skarpt och brutet i sjelfva klarigen, som om
det rika instrumentet klagat öfver sin egen förnedring
och van vård. »De va’ en obstinater en te gapa»,
yttrade Lasse, som med öppen mun lyssnat till sången.
»Stå inte der och glo, som ett lefvande spektakel»,
hviskade Skräd dar-Janne och gaf honom en puff i
ryggen, »utan gå å sta’ och bjud upp, liksom jag.»
Skräddar-Janne bockade sig på sned för hemmansdottern
och snodde i väg, krokig i knäna och med damens hand
ömt tryckt mot sitt hjerta. Lasse grep tag i Brita
Kajsa, »som rakt bjöd ut sig», hviskade de andra
jäntorna, och följde efter i stadig lunk. Pelle i
granngål’n och Anders Petter kommo dernäst, och snart
voro alla paren uppe på golfvet.
»Hej!» ropade Lisa och slog takten mot tunnans sida
med sina långa, med ljusblå yllestrumpor beklädda
ben. »Så skall det vara!» Och så sjöng hon igen,
till dess dammet hotade att qväfva henne.
»Släng hit dricksstopet!» ropade hon då. »Jag är lika
torr i halsen, som Skräddar-Janne, när han skall tala
stadsmål. Ha ha ha!» Och så var balen i full gång.
»Hej!» ropade Lisa litet emellanåt och slog ihop
händerna. »Lustig skall man vara!» och så sjöng hon
igen, med ögonen fastade på Anna, hvilkens strålande
ansigte tittade fram mellan dammolnen, som en vänlig
ledstjerna-, åtminstone föreföll det henne så -
och en till.
»Man kan just^ skämmas yga (ögonen) ur sej, te se
hur n’a hang’ efter e’n», sade Märta Stina, från
hvilkens ansigte svett och hårolja å nyo droppade i
vänskaplig förening, till hemmansdottern, som satte
ihop henne i ryggen med ett par bastanta knappnålar,
ty hakorna och hyskorna ville icke stå bi.
Ett dansgille.
(Forts. fr. sid. 227.)
Några namn behofd.es ej. Son och lian voro Anna och
Olle, det föll som af sig sjelft. Hemmansdottern slog
en knyck på nacken. »Gerna för henne; han va’ väl
ingenting annat än en dräng heller! Men skamligt va’
det i alla fall te se på, det va’ då visst och sannt!»
Det blef allt muntrare i salen. »Lasse krumbukta
för a Brita Kajsa eller tvärt om», påstod
sqvallret, som, alltid på-passligt, tisslade
och tasslade på brädlappen lika -ledigt, som i
en purpurkåsös. Skräddar-Janne slog sig ut för
klockar-dottern, hvilken ej höll sig för god att
taga en sväng med, och Pelle granngåla var så
»obegripligt skoj sam», att man rakt kunde skratta
ihjel sig. Att han ^»blängde argt» på Olle för Annas
skull, såg ingen, och säga något, tordes han ej,
ty Olle var känd.
Och Lisa sjöng.
»Hon må väl aldri sjunga lifve’ ur sig heller?»
hviskade Anna ängsligt till Olle.
»Ha’ ingen fara», svarade han lugnt.
»Hon ä hård.» (Skyddad mot all fara.)
Der emellanåt slängde Lisa ut glåpord åt pojkarna,
gäckades med jäntorna och skrattade med fall hals åt
rakt ingenting.
»Lustig skall man vara! Ja, lustig skall man vara!»
Sedan »fransäsa» var dansad, kom »a mor»
med’trakteringen: tjocka råmjölkspannkakor, med sura
lingon till, och kaife med kanel.
»Det blef ett ohiskeligt kalaserande», som Brita
Kajsa uttryckte sig.
»Så konsti’ Lisa ser ut!» hviskade Märta Stina till
Lasse, som började visa misstänkta symptomer till
affall från Brita Kajsas »tro, hopp och kärlek». »Hon
må väl aldri förgöra oss. med yga heller», tillade
hon ängsligt, pekande på tunnan, der Lisa satt med
pannkaksbiten i handen, stirrande framför sig och
glömmande att »vara lustig.»
»Skulle inte råda ’na», svarade Lasse morskt och
spottade i händerna, för att göra ännu ett försök
att få »kudde vagnen» att hålla ihop.
»Gulle, åge I (kära, snälla ni), sjung en polska för
oss!» ljöd något tveksamt en vänlig röst helt nära
Lisa, som haf? tigt ryckte till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
