Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas - Jättebältan. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Dagen var utsatt för deras bröllop, men den unge
riddaren låg der hopplöst sjuk på sitt läger. Då
hviskade en god fe i Fontainebleauskogen, Nemorosa
kallad, den unga flickan i örat, att hon skulle
skaffa sig en bukett af rosor att lägga på altaret
framför den helige Saturninus, ett helgon, aktadt
högt i landet. Men, ack, man var ju midt i vintern,
ej ett spår af blommor fanns bland snö och is! -
Dock, Gisella satte sig att bedja djupt inne i skogen
under en ek, på hvilkens stam var fästad en bild af
den heliga jungfrun. »O, du himmelens drottning," -
utropade Gisella under strömmande tårar - "du är ju
också jordens drottning, och om
du blott vill, kan du i denna stund låta
vårens .skönaste rosor spira upp ur djupa snön!"
’ "Dina tårar ha frambesvurit ett underverk, fromma
flicka!" svarade Guds moder, liksom ifrån trädet,
med en stämma full af kärlek och mildhet. Och, se,
när Gisella bäf-vande sänkte sina blickar mot jorden,
såg hon en underbart skön ros springa fram ur hvarje
litet hål, som hennes heta tårar borrat i snöskorpan.
Grey, hennes riddare, blef frisk, och de
unga tu vigdes med pomp och ståt framför
den helige Saturnini rosenhölj da altare.
(Forts.)
Jättelbältara.
[ rämlingar
’ för Europa och
ej ens i sitt hemland - Brasilien eller må hända
snarare hela Södra Amerika- så synnerligen tal- -rikt
f örekommande, tillhöra gördel-eller bälta-djuren
nu mera "det slägte, som går". Som bekant, hafva de
fått sitt namn af det gördellika pansar, bestående af
intill hvarandra fogade benskifvor, af hvilka hufvudet
och kroppens öfre sida betäckas. För öfrigt igenkännas
de på sin långsträckta nos, sina stora svinöron, sin
långa,starka svans och sina korta fötter med starka
gräfklor. De lefva, hvart och ett djur för sig,
på öppna slätter vid skogsbrynet, men intränga ej
i skogarna. Om dagen gömma de sig i underjordiska
hålor, dem de sjelfva gräft, helst nära myr- och
termitstackar, der de finna sin bästa
föda. Under nätterna, helst de månljuså, gifva de
sig ut på jagt, för hvilken de dervid likväl ofta
sjelfva blifva föremål, dels för sitt ätbara kött,
dels för den skada, de göra infödingarna med sitt
gräfningsarbete, genom hvilket marken undermineras,
så att ofta häst och ryttare stupa. Yid de tillfällen,
då de jagas, är jorden deras enda tillflykt-, de för-
svinna i den, snart sagdt, blixtlikt, med sådan
lätthet gräfva de sig ned deri, och ej ens den
starkaste karl, om han fått aldrig så säkert tag
i deras svans, förmår då draga upp dem. De kunna
föda ända till nio ungar hvarje år. Skälet till
deras sparsamma förekomst är, att de dels växa
utomordentligt långsamt, dels hafva en mängd fiender.
Af alla bälta-djur är den mullvadslika sköldsorken
(CJilamydopJio-rus truncatus) den på en gång
märkvärdigaste och mest sällsynta. Störst är den å
vår teckning fram-ställdajättebältan
Jättebältan (Eitgliractus gigantens).
som uppnår mer än tre fot och har en svans af halfva
denna längd. Utom genom sin storlek, utmärker sig
detta djur genom sin egendomliga tandbyggnad: det
har nämnli-gen i allmänhet rader af tjugotvå
till tjugosex, men mången gång äfven ända till ett
hundra tänder eller åtminstone rudiment deraf. - Medan
öfriga medlemmar af bältornas familj allesamman äro
ganska små, brås jättebältan på en urverldsslägting,
den noshörningen i storlek liknande Glyptoäon, af
hvilken lemningar anträffas i Brasiliens bengrottor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
