Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotska Sandön. Några strödda anteckningar. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Att skogs växt blifvit möjlig på denna ö, derför
bar bon, från urminnes tider tillbaka, i främsta
rummet att tacka åtskilliga små, men mäktiga växter,
hvilka bundit, stadgat och förberedt marken, bland
dem sandstarren och sandhafren. "Ett underligit
gräs» - skrifver Linné i sin »Gotländska resa»
om den senare växten - »som uti torraste sanden så
frodigt växer både i höjd och djup: der det växer,
måste flygsanden qvarhållas utan att gå längre in i
landet och det förderfva.» Sandstarren växer här med
ända till fyrtio fot långa rötter. Utom på de forna,
små åkertegarna kan något, som liknar gräsmatta,
icke upptäckas. Mångenstädes, der sanden icke
ligger i dagen, ser man renlaf i stora sträckor samt
mycket högväxt ljung och väldiga ormbunkar i riklig
mängd. Att den fagra, Ijufligt doftande Linnsea
borealis, bland andra blommor, finnes på Sandön,
må kortligen nämnas.
Klimatet på ön liknar ej Gotlands, utan är mera
nordligt: våren och sommaren äro ganska kyliga, men
hösten deremot har en nästan tryckande värme. Till
följd af markens usla beskaffenhet - der en jordskorpa
finnes, har den merendels ytterlig tunnhet - och äfven
till följd af klimatet, äro öns Flora (växtverld)
och Fauna (djurverld) särdeles fattiga. Den, som vill
hafva upplysningar derom, hänvisa vi till Eisens
och Stuxbergs ofvan nämnda, lärorika uppsats, der
öns växter och djur vetenskapligen uppräknas. Här
må endast nämnas, att under barken på de talrika,
halfmultnande träden och på de minima stubbarna
trifvas en mängd rara insekter, samt att Limacéerna
(snigelarterna) äro utmärkta ej blott för sin mängd,
utan ock för en annorstädes sällsynt storlek och
färgprakt. Yid stränderna visa sig ofta flockar af
salar (»kutar») - en af öns uddar heter efter dem
»Sal-udden» - och fångsten af dessa djur ger en god
inkomst. - I det inre af landet skutta harar här och
hvar bland buskar och snår: de tyckas trifvas ganska
väl och hafva af djurslägtet ingen annan fiende att
frukta, än en stor, rofgirig katt, tillhörig öns enda,
så att säga bofasta invånarinna*, den gamla enkan
Södeiiund, som ensligt bor i en förfallen byggnad
vid »Österbod», der hon har en liten potatistäppa,
och der be-mälda ’katt är hennes enda husdjur och,
sedan sonen tagit tjenst vid fyrarna, hennes enda
sällskap. Men vare detta nog sagdt om gumman och om
hennes katt, hvilkens grymhet mot harynglet i någon
mån torde ursäktas deraf, att det icke på ön lär
finnas några råttor.
Märkligt är, att renar, dessa i polartrakterna
vanliga djur, förr funnits på denna ö, och de torde
der, medelst den så ymnigt växande renmossan, haft
god trefnad. För några och femtio år sedan blef den
sista individen af detta djurslag skjuten. Horn af
detta djur hittas då och då i sanden. Får finnas på
ön i ganska stor mängd, man har nämnt två till tre
hundrade. De gå ute året om och lefva af bark, lafvar
och förtorkade ormbunkar. Blott under mycket stränga
vintrar komma de ned till boningshusen vid fyrbåkarna,
i hvilkas närhet man uppfört ett så kalladt »lamgift»
(gif-hus, skjul), der de få fägna sig med torkadt
hassellöf, med mera. De äro så skygga och vilda, att
de merendels icke kunna fångas, utan måste skjutas
såsom annat villebråd. - För vid pass tio år sedan
fanns här en enda häst och ingen ko: hur förhållandet
nu månde vara, känna vi icke.
Fisket vid ön är, anmärknings v är dt nog, obetydligt.
Till följd af sin lösa natur är marken icke i
stånd att
qvarhålla något vatten, ej ens om våren.
Men flera goda
brunnar finnas, och man behöfver blott gräfva i
sanden så
djupt, att gropens botten är vid samma höjd
som hafsytan,
-för att genast få godt dricksvatten.
Fråga om en fyr härstädes, till vägledning och varning
för de sjöfarande med hänsyn till den två och en
half sjömil norr om Sandön belägna, utomordentligt
farliga sten-
banken "Kopparstenarna» (med trenne stora höggrund,
af hvilka på det mellersta är allenast sex fots djupt
vatten och det vestliga når upp till vattenbrynet)
- förevar redan vid 1844 års riksdag och vann
dess bifall, men saken blef af förvaltningen för
sjöärendena och lotsdirektören afstyrkt och förföll
den gången. Men vid 1850-1851 .års riksmöte väcktes
denna för sjöfarten vigtiga fråga åter till lif
genom motion af en gotländsk riksdagsman, prosten
D. Söderberg, och fick nu en önsklig framgång. Yid
riksdagen 1857-1858 anslogs ett hundra tretio tusen
riksdaler riksmynt till tvänne fyrar-, staten inköpte
ön, och på hösten 1859 voro de båda fyrbåkarna i
full ordning. De lysa med fast sken, och lågorna,
hvilkas höjd öfver grunden är sjutio och öfver hafvet
ett hundra fyrtio fot, hafva i klart väder en synvidd
af »sexton minuter».
Om historiskt märkliga händelser, som här timat, veta
vi intet. Dystra sägner fortlefva ännu om här i förra
tidehvarf bosatta strandröfvare och vrakplundrare,
hvilka samvetslöst anföllo strandade fartyg och grymt
mördade de skeppsbrutne, hvilkas lik de gräfde ned
i sanden. Äfven berättas det om mången allvarsam och
ofta blodig dust mellan Fårö-och Sandöbor å ena sidan
och än svenska skärgårdsbor, än Öselländingar å den
andra, dervid striden gällt dels jagten och sälfisket,
dels lasten i något förolyckadt fartyg. Att mången
seglare förlist vid Öns farliga stränder, är Bekant,
och derom vittna här och der liggande spillror
af skepp, som sönderslagits bland bullerstenarna,
samt uppgiften om de talrika järn- och kopparbultar,
som hittats och som för öboarna varit ett välkommet
byte. Äfven hafva, hvitnade mennisko-ben hittats och
hittas stundom ännu i sanden, stumma intyg om forntida
olyckshändelser af ett eller annat slag.
En berättelse, som låter rätt romanesk, hafva
vi funnit i Suhm’s "Samlinger til den Danske
historie» (Köpenhamn 1779-1784), der den lärde
historieskrifvare!! aktat för godt att meddela ett
utdrag ur den (med konung Kristian IV samtidige)
Claus Lyschanders företal till sin (aldrig tryckta)
danska krönika. Detta utdrag innehåller, att den i
Nordens och särskildt i Gotlands historia märklige
danske amiralen Sören Norby - troligen vid början
af 1500-talet - på Sandön landsatt en del af sitt
krigsfolk, och sedan seglat ifrån dem. "Och då folket
der icke fick någon undsättning, och då de drabbades
af den jemmerliga hungerns svärd, och ingen hjelp
var att förvänta-, har det, enligt krigets sätt,
delat sig i tvänne slagtlinier, ty de ville hellre
xidderligen falla på fältet för blanka vapen, än
låta sig betvingas och förgås af en långsam hunger
och vanmakt. De höggo nu in på hvarandra så länge,
som någon fanns qvar. Der finnas och synas allestädes
många ben qvar efter dem.» -
Got ska Sandön hörer i administrativt hänseende
till Gotlands norra fögderi-, i kyrkligt till Fårö,
Gotlands nordligaste pastorat. Det åligger numera
kyrkoherden derstädes, att ett par gånger om året
besöka den aflägsna ön. I förra tider hände det ofta,
att från Sandön fördes till Fårö flera månaders gamla
lik, för att der begrafvas, och årsgamla barn för
att döpas. Och en gång, så berättas det, skall det
hafva händt, att ett Sandö-barn vid sin döpelseakt
i Fårö kyrka var så långt kommet i mod och krafter,
att det drog presten i hans långa skägg och höll på
att rycka handboken ur hans hand.
Teckningen sid. 273, efter en aqvarell af
Blackstadius, visar en utsigt af Sandöns nordliga
trakt. I midten synes den så kallade »Gumsholmen», en
i närheten af »Lilla Beck-refvet» med tallskog bevuxen
sandkulle; längst till venster (för åskådaren) höjer
sig öfver löfskogen det norra fyrtornet; längst till
höger synas några förfallna bodar på östra stranden;
förgrunden visar ett flygsandsfält med qvarstående
stubbar och vissnade träd.
G. J. Bergm.an.
.* Gumman må så kunna kallas, enär öns hela öfriga
befolkning (fyrmästaren och hans underordnade med
familjer), vid pass tjugo personer, först frän och
med eller efter 1859 hafva ditflyttat och således
endast en kortare tid, i jämnförelse med nämnda
eremitgumma, haft på Sandön sin hemort. Förut,
och medan ön innehades af enskilte personer och
bolag, som spekulerade i skogshygge, timmersågning,
tjärubränning, skeppsbyggnad, med mera, kunde
befolkningen tidtals uppgå till hundra (införskrifna)
arbetare* ined respektive inspektörer. Om rörelsen
på dessa tider vittna ännu de qvarlefvande namnen:
Warfvet, Gamla hamnen, Herregården (Gaml gården),
Nybygget, Österbod och Kyrkogården (invigd 1845). Och
ännu qvarligga från dessa tider staplar af plank och
bräder, hvilka mer och mer förruttna.
35’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
