Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södertelge. III. Herman Sätherberg - Så jag drömde. Mathilda Langlet - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
nåden, (hvilken är ganska enkel med sina väldiga
granitmurar), men för dess höga ålder. Härom upplyser
oss med följande ord den af Skoglar Wästfelt utgifna
af handlingen om Södertelge och dess omgifningar:
»Om denna kyrkas ålder och byggnad innehåller en på
kongl. biblioteket förvarad af handling: ,/Ransakning
om antiqviteter 1667-84’, för Södertelge följande
anteckning: ’S:t Ragnhild, konung Inge den 4:äes
fyngresj af detta namn Drottning, hvilken uti Telge
kyrka är ’begrafven och efter hvilken ännu i dag
finnas len härsamma-städes förvarade, efterkommande
for ett gammalt monument, hvilken ock hafver kyrkan
uppbygga låtit och af hvilken kyrkan hafver ock sitt
namn bekommit: 8:t Ragnhilds kyrka.» - -
»Att kyrkan af ofvannämnda drottning är uppbyggd»,
säger den nyss anförde författaren, »är också en
fullkomligt historisk sanning; en gammal, uti kyrkan
förvarad grafbok Jrån 1500-talet anger byggnadsåret
vara omkring 1110, sedan drottningen återkommit från
en pilgrimsfärd till Rom och Jerusalem.»
Liksom många andra kyrkor af en så hög ålder, har
denna icke undgått olyckan att härjas af elden. År
1650 drabbades kyrkan af en eldsvåda, hvilken
visserligen icke kunde få någon makt med de fasta
granitmurarna, men likväl förstörde dess inredning
och ornamenter samt till och med härjade i en del af
de under’kyrkan befintliga många grafhvalfven. Den
21 Januari 1881 nedbrann kyrkans vackra tornspira
tillika med hela kyrktaket, under en eldsvåda, som
började i det närbelägna stadsqvarteret.
Det är allom bekant, att Södertelge uppbrändes af
ryssarna, under deras härjningar på vår vestra
kust år 1719; men genom en egen tilldragelse,
hvarom anteckningarna från den tiden omständligt
tala, räddades då kyrkan från den hotande
förstörelsen. Utrymmet medgifver icke här att
införa berättelsen om denna bedröfliga epok i
Södertelges historia, utan afsluta vi vår skildring
med uttalande af den förhoppning, att vårt lands
goda försvarsanstalter skola i en framtid afvärja
ett upprepande af nämnda sorgespel.
jag- dLx-ömdle.
barn jag drömde - barnen drömma så - Om nya verldar,
ljusa, underbara, Med evig vår, med himmel evigt
blå,’ Der allting skulle skönt och herrligt vara,
Der salighet och sällhet utan namn Mig skulle skänkas
i Gud faders famn, Der jag en liten engel skulle bli,
På ljusa vingar syäfvande och fri.
Så kom min ungdom, och jag drömde än,
Men drömmen blifvit mera jordisk redan;
Om lyckan drömde jag och kärleken,
Om kärlek först och främst och lyckan sedan,
Ty, ack, att älska och att älskad bli,
En himmel, tycktes mig, låg ju deri,
Och någon annan, högre himmel nå,
Jag aldrig tyckte mig behöfva då!
Men tiden gick och drömmen skiftade Och kärlek
syntes deri mera sällan, Men guld och ära, allt,
som kunde ge Åt lifvet glans, der skymtade emellan
De stolta bilder, de som vexla i En mognad ålders
starka fantasi, Och drömmen gällde icke himlens port,
Men lifvet, lifvet, herrligt, skönt och stort!
Nu är jag gammal vorden - jag har sett Af lifvet
nog och nog af verkligheten; Och guld och ära, den,
som lifvet gett, Den prakt och glans jag drömde om,
förveten, Nu har jag sett, hur mycket det är vardt,
Nu har jag mistat mycket, -som var kärt, Och nu jag
drömmer - drömmer om igen, Liksom när jag var barn -
om himmelen.
Mathilda Langlet.
firån La 5r*la/ta.
Upptecknade för Familj -Journalen af C. T - r.
III.
,å spanjorerna omkring år 1580 för* första gången
landstego på La Plataflodens strand, rönte de föga
motstånd af landets invånare, hvilka, långt ifrån att
stå på samma bildningsgrad, som indianerna i Peru,
snarare hörde till lägsta klassens vildar. De gingo
nakna om sommaren och om vintern skyddade de sig mot
kölden med en djurhud, svept om axlarna. De lefde
af jagt och fiske, och deras enda vapen utgjordes af
båge och pilar. Anblicken af spanjorernas hästar och
nötkreatur väckte lika mycken förskräckelse hos dem,
som dessa grymma eröfrares skjutvapen.
Men redan femtio år efter eröfringens början voro
dessa vildar ett fruktans vardt ryttarefolk och
ett plågoris för de nybyggande spanjorerna ute på
de ändlösa slätterna. Der gick också eröfringen
blott långsamt framåt, under det landets norra och
bergiga del, der terrängen erbjöd bättre tillfälle
till försvar, snart underlades spanjorernas ok,
dervid befolkningen utrotades, fördrefs eller gjordes
till slafvar.
Ännu i dag herrska indianerna oomtvistade på den
ojämnförligt största delen af den oerhörda, trädlösa
slätt, som utbreder sig mellan Atlantiska oceanen
i öster och Cordille-rerna i vester, Rio Salado i
norr och Magelhaens sund i söder, en slätt, som är
större än hela skandinaviska halfön, och på den midt i
Argentinska republiken, intill Panama-floden stötande,
urskogbetäckta slätt, som kallas El gran
Chaco och som till ytinnehållet icke torde vara
mindre, än Sverige, söder’ om Angermanelfven.
Det är lätt att inse svårigheten för spanjorerna att
på den trädlösa, hundramila slätten fuliföra ett krig
mot indianerna, då dessas taktik består i att genom
låtsad flykt locka fienderna så långt in i deras land
som möjligt, för att sedan uppsnappa deras proviant-
och ammunitions-kolonner. Stundom inträffar det,
att de lätt beridna indianerna göra ett infall långt
in i sjelfva staten Buenos Aires, tio till tjugo mil
bakom ryggen på republikens trupper.
Sådana infall företagas alltid nattetid och vid
månsken och vara sällan öfver ett par dagar. Då
nedgöras utan försköning alla män och bortföras
alla barn och yngre qvinnor samt alla hästhjordar,
som påträffas. Anse indianerna, att de hafva god tid
på sig, så röfva de äfven och drifva med sig stora
hjordar af nötboskap.
Yid ett sådant tillfälle år 1856 bortröfvades från
trakten af Chivilcoy, den nuvarande ändpunkten för
en järnväg från Buenos Aires, bland många andra unga
flickor, äfven en fransyska och en engelska, båda af
godt utseende. Yid fredsslutet följande året utfästade
sig regeringen i Buenos Aires att, för återbekommande
af de bortrö.fvade, betala till indianerna ett visst
belopp i klingande mynt. Nu befanns det, till allmän
öfverraskning, att den nämnda fransyskan vägrade
47*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
