- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
74

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om hästen i det gamla Norden - Åländska anekdoter. Af Herman Hofberg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


en häst framleddes, hvilkens kött åts, medan offerredskapen
beströkos med blodet. Vi erinra äfven om Olof Tryggvasons
ord: "Vi behöfva ej frukta de svenska hästätarna.» Derför
gjordes i sagorna hästens kött, liksom menniskans, till
trollspis. De isländska hästarna äro bekanta för sin litenhet.
De äro icke så små, som våra öländingar, ehuru mindre än de
norska, men starka och uthålliga. Att de nordiska hästarna
i forntiden voro små, visar sig af en saga, deri det säges,
att en man endast med knapp nöd kunde krypa i hop under
buken på en häst, om hvilken det dock heter, att han icke
var en af de största.

Innan vi afsluta denna uppsats må nämnas, att
islän-daren, och sannolikt äfven våra hedniska förfäder, höllo
kapplöpningar, dervid vad ingingos. Dessutom voro de så
kallade hästtingen eller strider mellan dessa djur en
särdeles omtyckt och allmän förlustelse, hvartill dock
företrädesvis hingstar valdes. Ett vackrare och bättre val kunde
man ej heller gerna göra, ty det måste onekligen hafva varit
en ståtlig syn att se dem mötas, gående på bakbenen, med
gnistrande ögon och utspärrade näsborrar. Men det var
icke nog med, att enskilda män läto sina hästar kämpa mot
hvarandra; ibland kommo två trakter öfverens om, att låta
sina hästar slåss, en mot en. Hvarje häst framfördes af en
man, och den stora ifver, hvarmed dessa strider omfattades,
dref icke sällan förarna att blanda sig deri, och frestelsen
härtill blef så mycket starkare, som hästförarna voro försedda
med ett slags vapen, den så kallade häststafven, hvarmed djuren
drefvos fram eller tillbaka eller skildes åt. Det torde vara
alldeles öfverflödigt att tillägga, att härvid spilldes många lif, hvaraf
uppkommo nya strider, hvilka ogerna bilades genom böter.

Hjorvard Blå.

*




Åländska anekdoter.
Af Herman Hofberg.

Oförskylcå ritclcliiiiig;.

2 en minnesvärda dagen var inne, då Bomarsund skulle
falla i segrarne s händer. Häftigare än någonsin
blixtrade kanonernas eldgap från sjön, under det
bomber beskrefvo sina väl beräknade cirkelbågar i luften och
kreverade i och omkring fästningen. Inom dess murar rådde
en feberaktig rörelse och den ena truppafdelningen aflöste
den andra inom gallerierna. Bland de två tusen menniskorna
var det blott en, som var fullkomligt lugn, nämnligen
tygskrif-varen T., hvilken, när han fått ångan af några supar i hufvudet,
kunnat se yttersta dommen komma, utan att förändra en min
i sitt ansigte. Den dagen var han mer än vanligt beskänkt.
Med slö blick betraktade han rörelsen omkring sig, och
knallen af sprängda bomber rörde honom mindre, än smällen från
en champagnebutelj. Omsider ledsnade han på oväsendet
och gick att söka en behöflig hvila, der han kunde få vara
i fred för artillerister och skarpskyttar.

Eedan hade bombardemanget pågått ett par timmar från
sjön, då engelsmännen öppnade en häftig eld från ett
ma-skeradt batteri från landsidan. Nu förlorade general Bodisco,
fäktningens befälhafvare, modet. Efter ett kort krigsråd
mellan officerarne flög den hvita flaggan i luften och Bomarsund
var i de allierades våld. Skyndsamt undertecknades
afträ-delseakten och, så fort detta skett, företogs fästningens
utrymning. Ryssar och finnar, som utgjort besättningen, fördes
om bord på fiendens flotta, och efter några timmar fanns
knappt en ryss på ön. - Ändtligen vaknade T. i
skymningen och kröp fram ur sitt gömställe. När han kom ut på
borggården, trodde han sig förflyttad till skuggornas rike.
Kanondundret hade tystnat och i stället för ryska örnen såg
han franska och engelska flaggorna svaja öfver
fästningsporten. Förbryllad vände han sig till en fransk jägare, som
postade utanför kommendantsflygeln-, denne öfverantvardade
honom till en annan piket, denne till en tredje, och så undan
för undan, tills han befann sig utom fästningens område.
Under det T. sof den rättfärdiges sömn, hade Bomarsund
kapitulerat och hans kamrater blifvit bortförda i fångenskap.
Han, den ende, som icke deltagit i försvaret, - var räddad.
Hade han sofvit några timmar längre, hade han troligtvis fått
göra en luftresa, då murarna dagen derpå sprängdes i luften.

A_iiTiral IVa/pier ocli. IxäraclscloiiiTiiaroii.

Efter Bomarsunds fall kryssade, som bekant är,
vestmakternas flottor länge i Östersjön. Amiralseskadern
uppehöll sig likväl fortfarande vid åländska kusten. Het
långvariga umgänget mellan fienden och åländingarna hade
till slut alstrat en viss förtrolighet; franska och engelska
sjöofficerare infunno sig icke sällan i bondgårdarna och
improviserade små baletter med bygdens unga tärnor, och sjelfva
gubben Napier gjorde i egen hög person ibland besök hos
någon förnämligare bonde.

En eftermiddag kom han i sällskap med sin tolk och
adjutant och helsade på hos häradsdommaren i Granboda.
Häradsdommarmor, som för ögonblicket var ensam inne, ville
ändtligen nödga amiralen att stiga in i helgdagsstugan,
men. den rättframme sjöbussen sade nej och satte sig på
en bänk i hvardagsrummet, medan han väntade på far.
Då denne kom in, ville han för all del bjuda sitt högt
uppsatta främmande »något till bästa», men äfven härtill nekade
Napier. Händelsevis stod på bänken, der den gamle
sjö-hjelten satt, ett såll med nykokt, färsk potatis. Med denna
grep Napier sig an och plockade den ena potatisen efter
den andra med skal och allt i munnen. När han efter
ett par timmars samspråk tog farväl, inbjöd han
häradsdommaren och hans gumma att följande söndag intaga middag
på amiralskeppet.

Vid bestämd tid afhemtades de gamla i en skeppsslup
och mottogos af amiralen på däck, hvarifrån de fördes ner i
Napiers enskilda matsal. Yid bordet placerades
härads-dommarmor på amiralens högra och häradsdommaren på hans
venstra sida. Många storkalas hade gumman varit med om,
men »så många och rara rätter» hade hon aldrig sett i hela
sitt lif. Kronan på middagen var dock, när uppassaren
kring-bjöd deserten, bestående af apelsiner och dadlar. Att de
första voro ett slags granna äplen, kunde hon nog förstå,
men hvad det andra var för någonting, det kunde hon ej
begripa. Emellertid borde man ju äta hvad som bjöds, och
så stoppade hon ett par dadlar i sin tandlösa mun . .,
Fåfäng möda! Den stenhårda frukten motstod alla
tuggnings-försök. Efter en stunds idislande måste hon lägga dem ifrån
sig på tallrikskanten. Apelsinen kändes mjukare och nu
angrep hon denna, men skalet var segt som skinn, och huru
hon än bet, måste hon lägga äfven denna ifrån sig. Leende
yttrade amiralen ett par ord till en af sina adjutanter, och
denne skyndade att hjelpa gumman ur hennes bryderi. Han
skalade ett par af de största apelsinerna och räckte dem väl
insockrade åt »dommarmor», som slok dem med god aptit,
försäkrande, att det var »den raraste mat hon någonsin ätit».

Ett miirlcviirdLigt å/terseencle.

Det led mot andra oårets sommarkampanj, och flottorna
skulle inom kort lemna Ålands-skären.

En gammal soldat B., som i .sin ungdom under Karl
Johans befäl deltagit i kriget i Tyskland, hade vid ett
tillfälle kommit att. få se franske öfverbefälhafvaren d’Hilliers
med sin afskjutna arm. De minnen, som dervid väcktes hos
den gamle, antogo efter hand en allt klarare form, och till
slut gaf han sig ingen rö förr, :än han fick komma ut till
franska chefskeppet.

En dag lät han en fiskare rö sig dit ut och begärde
företräde hos amiralen. d’Hilliers beviljade det med föresats
att göra det så kort som möjligt, emedan han ej var ovan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1882/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free