Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på kyrkogården. Af Ova. - Ett amatörskapell. Efter en oljemålning i Münchens museum, af D. Teniers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Gud tröste mig för dig! Hvem har nu inbillat dig
sådana der dumma saker? Det har väl långa Nisse gjort, kan
jag tro.’»
"Jag är väl ingen barnunge längre nu och behöfver
inte hålla mor i kjortlarna, så det der ska’ ni inte bry er
om. Men nog ska’ jag laga så, att ^ni inte behöfver svälta
längre, någon af er, det kan ni lita på."
Något svar härpå blef ej af, ty i det samma inträdde
den omtalade långa Nisse och yttrade med stor brådska:
"Se så, är du färdig nu. Sven, så låt oss ge’ oss af."
"Vi ha’ väl inte så brådt heller-, klockan kan inte vara
så mycket ännu", svarade Sven.
"Ska’ du vara med, så kom nu bara-, jag vet väl, hvad
vi ha’ att göra!"
Sven måste foga sig efter Nisses vilja och lagade sig i
ordning.
"Hvart går du så här sent?" vågade hustrun fråga, då
de stodo färdiga att aflägsna sig.
"Håll dig tyst, har jag sagt, och det måste du komma
ihåg!" blef svaret.
Då de bada männen kommit ut, yttrade Nisse:
"Nu gå’ vi först och ta’ oss en liten styrkare,
för det är ännu för bittida, och se’n går det, som en
dans."
Klockan kunde vara vid pass elfva, då de åter utträdde
från krogen, båda något beskänkta, men ändå ej mer, än
som var tjenligt för tillfället. Vädret var ruskigt och natten
mörk, ty månen hade ännu ej gått upp, men detta utgjorde
på intet sätt något hinder. De båda vandrarna tycktes tvärtom
glädja sig häröfver och utbytte några ord angående detta
ämne under det de gingo framåt.
"Hvar har du verktj^gen?^ halfhviskade Sven.
"Håll mun, så får du väl se», blef det korta svaret.
Så gingo de tysta ungefär en half timme, tills Nisse
ändtligen stannade och sade:
"Här ha’ vi doningarna. Tag stegen och kofoten du, så
tar jag det andra, men bråka inte, när vi gå förbi
kyrkvaktarns, för om gubben är litet döf, så är käringen så mycket
mer vaksam, och det är inte skäl att skaffa oss henne på
halsen i qväll."
"Ja, men vore det inte bättre, om vi väntade ännu en
stund, för det kan vara någon vaken? Låt klockan gå på
ett först!"
"Tror du inte hon blir det, innan vi hinna fram och få
allt klart! Du lät väl inte käringen din få någon nys om
våra göromål, för sådana der persedlar kunna aldrig hålla
mun och äro ett otäckt följe allihop."
"Nej, det hörde du väl sjelf! Men hur ska’ du bära
dig åt att få det såldt, sä att ingen misstänker oss?"
"Det hörs, att du ännu är grön, annars skulle du
begripa någonting", anmärkte Nisse föraktligt. Tror du inte,
att man har sina vänner i viken, som hjelpa en litet? För
god betalning förstås, för det ta’ de sig allt, de flåbusarna."
Nu var inan framme vid kyrkporten, och Sven satte ned
stegen ett ögonblick, under det han med en viss tvekan såg
sig om. Här hade han ej varit sedan tidigt i somras, då han
och gossen suttit pä den lilla grafven der borta, men i natt
vågade han knappt se dit bort, hvarför visste han just inte,
men så var det ändå.
"Hvad står du och gapar efter?" hviskade Nisse
och stötte till honom temligen hårdt. "Öfver muren ined
dig nu och glöm inte stegen, för fensterna sitta högt
upp."
Den tilltalade spratt till och hoppade lätt öfver inuren,
dragande med sig den korta stegen och hack i häl följd af
Nisse, som hviskande gaf sina uppmaningar, hvilka på ett
hår liknade befallningar.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
