- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

166

Den andra Kutetaflan, med lika dålig teckning som den
nyss nämnda, skildrar en händelse från år 1767. Man ser
der tvänne Fårömän, en fader med sin son, på ett simmande
isstycke, utrustade med harpuner och med tåg lindade om
lifvet, för att dermed vid behof kunna draga upp hvarandra
ur vattnet; vidare ser man räddningsbåten, förd af tvänne män,
som på tredje dagen kom till de af köld och hunger
half-döda kutfångarnas räddning. Inskriften, som upptager ej
mindre än femtiosex rader, beskrifver i dåliga svenska verser
den hemska tilldragelsen och den lyckliga räddningen. I Mars
månad nämnda år 1767 hade de båda fångstmannen gått ut

"(£n bncj Ijelt tibeltg
$å ifcn fut att fånga",

men snart hördes ett förfärligt dån, liksom ett kanonskott, i
isen, som remnat och drifvit ut från stranden. När de med
andan i halsgropen märkte sin fara och ilade tillbaka, var
vaken redan allt för stor,

"£rj ifeit Ijcibe alt
91 f ftprtn från Icmbet blifwit
@a låncjt, att intet I)opp
gör of} iuar mer om lifvet.
s!Öi Ivjfte ögon’ opp
£)d) fa.qo fnapt luåv ö:
SBcflöto berför att
3 ®U$ på ifen bo."

Men, såsom nämndt är, på tredje dagen blefvo de af
ett par raska socknemän räddade. Enligt sägen, skall den
ene af de båda räddarna om natten hafva drömt, att han
var ute på hafvet och hade fått reda på de i hemmet begråtna
kutjägarna, hvarföre han, som ansåg sin dröm såsom en
uppenbarelse ofvanifrån, morgonen derpå skyndade ut på en
udde, klättrade der upp i ett högt träd och spejade ut åt
det vida, af stormen upprörda hafvet, der isarna gungade i
fjärran. På ofantligt afstånd - Fårökarlarna hafva skarp
syn - upptäckte han på ett isstycke tvänne mörka punkter.
Genast sköt han sin båt i sjön och tog med sig en rask
kamrat. Yid ankomsten till isbandet fann han de saknade
ännu vid lif och återförde dem lyckligt till hemmets härd.

Otroliga strapatser, vådliga äfventyr, fastän ej alltid så
hemska, som de tvänne, hvilka nyss blifvit beskrifna, höra
till Fåröbornas hvardagliga vinterlif. De älska, i allmänhet
taladt, hafvet mer än landbacken-, de syssla hellre med sin
båt, sina fiskegarn och jagtredskap, än med sina dragare och
sin plog, lemnande ofta jordbrukets prosaiska mödor åt sina
starka qvinnor. Dock har på senare tider åkerbruket äfven
hos dem börjat komma till heders. Karlarnas yttre vittnar
ock om den fäderneärfda hågen för kämpavärf.
Färö-[ typen är - såsom ofvan blifvit antydt -^ i mycket olik
Gotlands Öfriga befolkning. Folket är högväxt, har långlagda
ansigten, klart blåa, skarpa ögon, stora framspringande näsor
och väldiga händer, man är derjämte godlynt och i hemmet
stillfärdigt. Forna tiders råa och grymma begrepp om
strandrätt och dylikt, hvilka- vanärade såväl Fåröns som Gotlands
öfriga strandbor och hvarom dystra sägner lefva i minnet,
hafva allt mer och mer af den stigande folkbildningen blifvit
bortnötta. Fordom åts allmänt kutens kött; i synnerhet de
unga kutarnas och deras framlabbar samt pannkakor, bakade
på kutspäck (s. k. »streklingar»), ansågos såsom en
läckerhet, läckrare än lam- och kalfstek. Ännu i dag är det många,
som icke försmå gammaldags matordning: arbetet i frisk
sjöluft ger stark aptit, goda magar smälta lätt de traniga
rätterna, som för Storlandets i matväg mera kräsliga folk äro
alldeles motbjudande. Att kuten, som är strömmingens
glupske buse och derigenom fiskarens mest hatade fiende, med
sitt späck och sin hud gifver en riklig lön för fångstens
mödor och äfventyr, är bekant, och tider hafva funnits, då
befolkningen, snart sagdt, lefde af kutjagt och fiske.

Hvad sjelfva landet beträffar, må i korthet nämnas, att
marken i södra hälften af ön för det mesta består af
klappersten. Här och der tallskog och enbuskar; granar och
löfträd äro sällsynta. Norra delen är sandig, och i en skog

* "Nyare bidrag till de svenska landsmålen och svenskt folklif.

långt i norr finnas väldiga kullar eller »hauer» (högar) af
flygsand, som öfversvämmat resliga träd, så att på många
ställen endast topparna sticka upp. Bland dessa höga
sandmassor är »Ulle-hau» den högsta, Det är mödosamt att
bestiga den, emedan man vid hvarje steg sjunker ned och
tillbaka i den rinnande sanden. Denna är ytterst fin och ren
och kan med största fördel begagnas till skrifsand. I
stormväder sättes sanden i rörelse, lägger sig liksom snödrifvor
vid gärdesgårdarna och hotar beklagligeii omgifningen allt
mer och mer med en sandöckens ödslighet. I flera trakter
finnas åkrar, betäckta med idel klappersten; intet mullkorn
kan upptäckas, och likväl växer der den renaste och
stridaste råg. För denna sin fruktbarhet har åkern att tacka
den hafstång eller »släke», som i myckenhet uppkastas på
stränderna och som användes såsom ett särdeles verksamt
gödningsämne. - Kring stränderna svärma i otrolig
myckenhet, isynnerhet vintertiden, sjöfåglar af mångahanda slag.

Om namnet Fårö skall märkas, att det icke må
härledas från »får», således icke: fårans ö, enär det nämnda ordet
icke tillhör Gotlandsdialekten och fårafvel icke heller varit
eller är för ön någon betecknande näringsgren. Namnet
kommer helt säkert af verbet »fara», således: de (vidt)
fa-randes ö. Fårö var också, såsom nämndt är, öns forna namn.
Och att ön tidigt ägt en befolkning, som egnade sig åt både
vikingatåg och handelsresor, antydes ej blott af de talrika
fornminnen, som der finnas, nämnligen skeppsformiga
Stensättningar, gråstens- och kalkfliskummel, domareplatser och
lemningar af fornborgar, utan ock af derstädes gjorda dyrbara
jordfynd. Att ett och annat finnes, som påminner om Nor- j
ges konung Olof den Helige, som vid början af 1000-talet
först predikade christendomen på Gotland, må också kortligen
nämnas: så finnas »Sankt Olofs brunnar», hvarom folksägnen
förmäler, att det vid hans ankomst till ön var stark torka,
men den fromme konungen sträckte ut sina båda armar
under innerlig bön, och strax upprunno tvänne friska källor;
vidare talar man om »Sankt Olofs säng» och om hans
»tvättfat», i ett par klippor, och några spår finnas af en byggnad,
som kallas »S:t Olofs kyrka».

På Holmudden, öns nordvestra udde, står på stranden
Fårö fyrtorn, ett rundt, hvitt stentorn, der ljuset (s. k.
blänkfyr) strålar ut etthundratre fot öfver vattenytan och nittioen
fot öfver marken. År 1847 tändes denna fyr för första
gången, och dess ljus har allt sedan för de sjöfarande, med
hänsyn till de många från ön utskjutande refven och
grunden och till närheten af Gotska Sandön, varit en oskattbar,
en från lifsfaror och död säkert oräkneliga gånger räddande
ledstjerna.

Af det fornlynne, som i mångt och mycket
kännetecknar Fåröns kraftfulla folk, är språket ett i egentlig mening
talande uttryck. Bland Gutarnas för olika områden något
olika munarter är Fårödialekten ojämnförligt den
ålderdomligaste och märkligaste, rik på ljudskiftningar, ändelser,
former och fornnordiska ordstammar. Fåröfolket är - enligt
den lärde professor Carl Säveds ord - »Gotlands
språktrognaste folk». Och en annan lärd forskare, docenten Adolf
Noréen, har nyligen gjort »Fårö-målets ljudlära» till ämne
för en utförlig, vetenskaplig afhandling. * Såsom språkprof
må meddelas en liten vis-stump, som vi fått från ort och
ställe, och för hvilken den dyrbara kuten är det intressanta
föremålet; stycket anföres här såsom det med vanliga
bok-stafstecken är möjligt och utan ansvarighet för
uppteckningens språkvetenskapliga riktighet.

"38ör ffnle !une fntnme tafa,
^ejfn ffnle fnne ftrefiinge ftafa,
$8ör ffnle tafa, få bä fnnbe banna.
S3anutme ffulc labbume fäncja,
U bä, fom ba Bletr tjftuar,
©mijici ?ör pä ftrjftar:
Siäficn oiMma ?#* ? uw."

Det är: Vi (karlar) skola kunna kutar taga -
Flickan skall kunna späckpannkakor baka - Vi skola taga så,

I. 8." Stockholm, 1879.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1882/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free