Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ersättning åt oskyldigt häktade och dömda. - Illustration Lysande Noctiluca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derunder varma sympatier togo sig uttryck för dem, som
oskyldigt blifva offer för statens aldrig bestridda rätt, att,
när sannolikhet till brott föreligger, beröfva personer friheten.
Vid 1875 års riksdag kom frågan åter fram. En annan
representant från Skåne, herr Ola Andersson, var nu dess
bärare. Han frågade den lagstiftande församlingen: »Hvad
har man gjort för den, hvilken träffas af både lidande och
skymf, men är oskyldig; för den, som lagligen, det vill säga
på i lag medgifna grunder, blifvit häktad, men sedan
befunnits fullkomligt oskyldig? Intet. Han slappes och han har
i sanning blifvit näpst, mången gång så, att märket ej lätt
utplånas.»
Vidare yttrar han: »Må man ej invända, att ett sådant
beröfvande af friheten har sitt berättigande i nödvändigheten
att upprätthålla den allmänna rättssäkerheten, ty deraf följer
ingalunda att, när samhället måst förbehålla sig en sådan
rätt, att man genom begagnande deraf för allas, för samhällets,
nytta gör en fullkomligt oskyldig person till offer, samhället
ej är skyldigt gifva denne full upprättelse och ersättning.»
Han erinrade också om att staten i andra fall, der det
allmänna bästa fordrar offer af enskilda, sedan gammalt
erkänt och tillämpat grundsattsen om ersättning: »Samhället
ålägger fastighetsägaren att
till allmänt behof (således
också för samhällets nytta,
dess utveckling) afstå sin
jord, sitt hus, vore det
honom än aldrig så kärt;
men huru gör man! Han
erhåller ersättning
antingen efter öfverenskommelse
eller efter grunder, som
tillförsäkra honom
godt-görelse till den afträdda
egendomens fulla värde.
Om nu samhället såsom
sådant måste förbehålla
sig att, under vissa
omständigheter, beröfva en
person ett annat slag af
egendom, friheten, innan
man ännu kunnat pröfva
hans brottslighet, men det
sedan klarligen visar sig,
och hans domare äro
öf-vertygade derom, att han
är oskyldig, skall man ej
gifva honom upprättelse? Samhället kan det och bör det.»
Han tillade ock, att häktning innebär sannolik brottslighet å
den häktades sida och är följaktligen en mycket stark
anklagelse samt »ett kainsmärke, som ej lätt utplånas»; att
äfven förut straffade personer skulle få åtnjuta samma rätt,
som icke-straffade, om de oskyldigt beröfvats friheten, och
att han »ej ville tro, att man skulle vara motvillig eller
likgiltig för denna sak derför, att de, som blifvit utsatta för
dylik behandling, vanligen tillhöra den ringare delen af
befolkningen.»
Eiksdagen slog dock äfven denna gång döförat till. »Den
som vill åtnjuta skydd af samhällets lagar, måste underkasta
sig dessa lagars tillämpning», var dess obevekliga dom, för
hvilken söktes stöd i den med nog mycken affektation
framhållna farhågan, att utblottade personer skulle begagna det
som födkrok att låta genom föregifna förbrytelser häkta sig,
för att derefter, när de ådagalaggt sin oskuld, kunna söka
ersättning. Denna orättvisa i vårtv land underhålles sålunda
fortfarande af lagstiftningen.
En annan orättvisa, med denna nära beslägtad, dragas
vi med till följd af en i högsta måtto inhuman och allt annat
än välbetänkt plägsed inom vår tidningsverld. Vi syfta på
redogörelserna för förhandlingarna vid våra domstolar, i hvilka
redogörelser referenten och hans tidning ofta gå domstolen i
förväg i afseende på domen och följaktligen också många
gånger komma till ett alldeles olika resultat med det, som
slutligen framgår ur ransakningen. Hur ofta har icke något
hvar af oss läst j tidningarna sådana rubriker, som »Häktad
våldsverkare», »Åtalad tjuf», »Gripen mördare» och så vidare,
utan att det, såsom utgången sedan visat, varit hvarken
våldsverkare, tjuf eller mördare ? Det är väl sannt, att liksom
domstolen i utslaget gifver den oskyldigt häktade ett slags
upprättelse genom att förklara honom oskyldig till det honom
påbördade brottet, så blifva också tidningens läsare
underrättade om, att det alls icke var någon våldsverkare, tjuf eller
mördare, som deras uppmärksamhet blifvit riktad på. Men
den moraliska tortyr, dessa brännmärkta personer under tiden
varit underkastade, den skada deras goda namn och rykte
lidit, de ekonomiska förluster, de i anledning deraf gjort -
allt detta är icke godtgjordt med en enkel notis om, att allt
berott på ett misstag.
Ingen menniska med en lefvande känsla för det rätta
skall påstå, att detta är nog, lika litet som det är ett smidt
samhällstillstånd, der lagen kan beröfva en oskyldig menniska
hennes goda namn och
rykte, hennes frihet och
spoliera hennes egendom,
förorsaka henne ohyggliga
själsqval och kroppsligpina
och undanrycka henne
medlen för hennes och
hennes familjs existens,
utan att samhället, som
stiftat den lagen, är skyldigt
till annat, än att slutligen
lemna den menniskan ett
med lösen belagdt utslag
på, att hon är oskyldig -
en lösen, som hon under
tiden kanske till på köpet
beröfvats förmågan att
kunna betala!
Kåkar icke känslan i
uppror redan vid blotta
föreställningen om en
sådan orättvisa? Och är hon
mindre upprörande och för
hvarje i ett sådant
samhälle medansvarig mindre
tung att bära derför, att de offer, som sucka derunder, äro
så fåtaliga?
Gånge hvar och en till sig sjelf! Huru skulle du känna
det, om du, utan att du visste dig saker till något brott,
helt plötsligt rycktes ifrån de dina, för att i veckor inspärras
i ett ransakningshäkte, hvarifrån din väg måhända skulle gå
till fängelset, och du dertill visste, att äfven om din oskuld
en gång uppdagades, ingen hand skulle röra sig, för att
återskaffa dig ditt obefläckade rykte och dina förlorade
ägodelar? Förtviflan skulle gripa dig, och du skulle förbanna
ett samhälle, som ej aktar sina medborgares dyrbaraste
egendom, heder och frihet, och ej lemnar dem pligtenligt skydd.
Här hafva alla länders lagstiftare en stor orättvisa att
afhjälpa, en orättvisa, som det borde vara hvarje samvetsöm
medborgare angeläget att få bort ur samhället, ju förr,
desto hällre. Hvar och en, från den högste till den lägste,
måste kunna bära det trygga medvetandet med sig, att om
en olycka af denna art, genom en icke allseende
åklagaremakt och en icke ofelbar rättskipning, skulle drabba honom,
han alltid har att vänta sig rättvisa, så snart misstaget
blifvit upptäckt, och att staten af de inkomster,
rättsväsendet inbringar, skall fulleligen skydda honom för lidna förluster.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
