Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers, af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 319.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stad, hvars aksakal mottog oss i Kudairs gamla slott, och en
timme senare voro vi vid Kara-Darja (svart vatten).
En af flytande träkar hopfogad bro, hvilken såg ut, som
om några fartyg fastbundits vid hvarandra, förenar de båda
stränderna, och hennes sammanhållning hedrar ej byggmästaren.
På flodens stränder hvimlade det af änder och ibisar. Vi
sköto på dem, men blott ekot och ljudet af deras vingslag
svarade oss - mycket väsen för ingenting. Kara-Darja är
hvarken särdeles bred eller djup; dess vatten är dyigt och
rättfärdigar fullkomligt dess namn. Vi måste nu rida öfver
flodarmen, och då jag såg, att strömmen fick makt med min
häst, ropade jag vår vägvisare Muhammed-schah till min
hjälp, men en äkta museiman, som han är, kom han icke
förr, än jag blifvit min förskräckelse qvitt. Jag hade
nämn-ligen blott fått en svindel, hvilket ofta inträffar, då man
färdas ridande öfver ett vad.
Sedan vi öfvergått denna flodarm, kommo vi till en stepp,
hvilken lyckligtvis icke var en bland de värsta, och fingo snart
i sigte den mellan brådstupande stränder frambrusande Narin.
Denna djupa och breda flod utgör i sjelfva verket öfra loppet
af Sir-Darja, hvartill Kara-Darja är endast en stor biflod.
För att komma öfver den, måste vi afvakta ankomsten af
den färja, som skulle möta oss. Tyvärr kunde denna i
anseende till vattnets grundhet icke tillräckligt närma sig
stranden, hvarpå vi stodo, och om någon landgång var det icke
fråga. Vi hoppade ombord på färjan från våra hästar, hvilka
icke förmådde fatta, hvad meningen var, och först efter mycket
besvär kunde fås om bord. Derefter blef vägen åter
förtjusande, som den varit i början, och slingrade sig mellan
risfält och täcka byar. Under denna del af färden försattes
vi i det bästa lynne, ty vi undfägnades med både
opera-och operettmelodier. O, Mozart, Rossini, Boieldieu och äfven
Offenbach, kunde ni väl någonsin tänka er, att ni skulle
finna tolkar i dessa fjärran nejder!
Omsider gjorde vi vårt intåg i Namangan, hvilken stad
liknar sina andra syskon i mellersta Asien: samma krokiga
och smala gator, samma damm, samma anordning och
utsträckning hos bazarerna. En resning der, som ägde rum
år 1876, någon tid efter stadens intagande, gaf ryssarna
anledning att sopa ren platsen omkring citadellet: de
bombarderade husen hafva måst gifva rum för den nya ryska
staden, hvilken reser sig med förvånande hastighet.
Den om vår ankomst underrättade natschalniken upplät
åt oss en gammal moské, på hvars gård vi slogo upp våra
tält. Tyvärr hade infödingarna för vana att låta sina getter
beta der, och vi blefvo nu tvungna att jaga bort dessa
fyr-fotingar, hvilka tycktes blifva icke mindre förtretade, än
ägarna, öfver sin plötsliga utdrifning.
Vid frukosten fick jag plats mellan en ung dam, som
knappt sade ett ord, och en gammal dam, hvilken talade
allt för mycket. Den sednare kunde franska rätt bra,
skrattade omåttligt cöch ville gerna vara qvick. Hon hade gjort sina
studier i Tyskland och Frankrike. Hvad för slags studier?
frågade jag mig sjelf. Min Gud, hvad de ryska qvinnorna äro
lärda, och hvilken förnedring för en parisiska att nödgas höra
sådant! Hvad för slags studier? Detta plågade mig, ty hon
talade, som en lärd qvinna! Hon var barnmorska, hon kunde
skaffa barn till verlden och sålunda befordra den turkestanska
befolkningens tillväxt! Hon öfversatte vårt samtal för husets
herre, som icke förstod annat än ryska, liksom vi talade
endast franska. Middagen intogs på eftermiddagen i en stor,
ännu ofullbordad trädgård, och jag fick min plats under ett
ljus, så att jag var skyddad mot muskiternas anfall.
Då vi återkommo till moskeen, angrepos vi af ett
ordentligt koppel fula och nästan vilda hundar, hvilka förföljde
oss ända till våra tält. Vi hade all möjlig möda att jaga
bort dem, men vi hörde deras skällande ända till
daggryningen, liksom de tre i lag föreskrifna slag, nattvakten gör,
under det han genomströfvar staden. Detta är ett bruk,
som förekommer i alla Turkestans städer, och man endast
förvånar sig öfver, att ryssarna låtit det bestå.
Hela trakten hade naturligtvis erhållit kännedom om vår
ankomst, och på morgonen den följande dagen infunno sig
de sartiska barnen med frukter hos oss. De småsaker, vi
gåfvo dem, gjorde gossarna tämligen förtrogna med oss, men
flickorna visade sig ytterst rädda; kanske voro de mindre
skygga mot mig, men då min man bjöd dem penningar,
rusade de bort som skrämda fåglar. Denna scen ägde rum,
under det vi drucko vårt the; den var så stridande mot der
rådande vanor, att den lockade till oss tre qvinnor,
förmodligen barnens mödrar, hvilka, insvepta i svarta slöjor,
kommo, för att betrakta och beundra oss. Jag steg upp och
bjöd dem en kopp the; jag hade redan gifvit en sådan åt en
gammal museiman, en vacker, efter hvad man sade mig,
nitiofemårig gubbe, hvilken med välbehag förtärde drycken
och af hvilken jag köpte en näpen korg med frukter. Theet
föll qvinnorna i smaken, ty en af dem lät mig förstå, att
hon ville hafva en kopp till; jag villfor hennes önskan, som
upprepades ännu en gång.
I det samma kom Muhammed-schah inrusande med
lik-blekt och förstördt ansigte. Då herr Ujfalvy lofvat honom
tre rubel för hvarje dödskalle, han skaffade, hade han i
sällskap med några trosförvandter börjat genomsöka graf varna.
Olyckan ville, att de stötte på två nyss begrafna lik, hvarvid
de blefvo så bestörta, att de knappt kunde lägga dem till
rätta igen, ty de trodde nu, att alla Muhammeds åskor skulle
slå ned öfver dem. För att förströ oss efter den sorliga
skildring, vägvisaren, skälfvande i hela kroppen, gjorde rörande
den" hemska tilldragelsen, gingo vi att se Luli-zigenarna,
hvilka i det samma tågade förbi. De redo på sina kameler,
åtföljda af sitt flyttbara hus, och skulle utan tvifvel söka upp
bättre betesmarker för sina hjordar, vackra får, hvilka rörde
upp ett tjockt damm, som förmörkade luften ännu fem minuter,
efter det de gått förbi oss. Qvinnorna hade, liksom
kirgis-iskorna, ansigtet beslöjadt och buro samma drägt. Deras hufvud
var omviradt med ett hvitt tygskynke; de hade halfstöflar,
vidbyxor och en vid, omkring midjan ombunden, klädning.
De äro en ganska vacker ras: hög, bred och något bugtig
panna, yfviga ögonbryn, raka och svarta ögon, medelstor mun
och mycket hvita tänder, ansigtet halft äggrundt. Männen
hafva svart hår och skägg, liksom qvinnorna olivfärgad hy
och starkt byggd kropp. Lemmarna äro af medellängd, men
mycket stora. Qvinnorna buro sina barn i armarna, dervid
dessa vaggades sakta genom kamelens rörelser. De äldre
redo grensle framför sina mödrar. Dessa zigenare göra
korgarbeten, hvilka de sälja i städerna och byarna.
Derefter gingo vi att bese de båda Asis-Halfa-moskeerna och
moskeen Kodjamne-Kabri, den vackraste i Namangan. Den
omgifves af några byggnader, hvilka alla äro af tegel och
försedda med några fenster. Moskeen är tämligen liten, men
då man ser dess fasad, framför hvilken på något afstånd
växa ståtliga popplar, kan man icke annat än beundra det
vackra arbetet. En framför en af ingångarna befintlig graf
innesluter qvarlefvorna af ett helgon, Ibrahim-pascha Kodja
efter hvilken byggnaden fått sitt namn Kodjamne-Kabri (helig
graf). De båda pelarna till höger och venster äro rikt
utsirade, och deras släta delar skiljas af färgadt tegel med
ett särdeles vackert reliefarbete. En liten port befinner sig
i midten. Den omgifves af en träram och har snidade
dubbeldörrar, och ofvan den befinner sig en inskrift. Det
inre af moskeen är föga rymligt, men de qvarvarande sniderierna,
inskrifterna och målningarna äro mycket vackra. De artistiska
märkvärdigheterna äro icke många i mellersta Asien, då, som
man vet, Muhammeds religion förbjuder målningar och
sniderier, hvilka innefatta framställningar af människokroppen.
En af de vackraste moskeinteriörerna finnes i närheten
af Bukhara. Den bildar en skarp motsatts till de arkitektoniska
utsirningar, som användas i ryska Turkestans moskéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
