Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Små salongsstycken. Af Claude Gerard.
- På klassisk jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfverstinnan tackade, ropade på Adelina och de båda
damerna togo plats i geheimerådets täcksläde, medan löjtnant
Svaneskjöld, som icke lyckats få en enda blick till afsked,
såg den gamle, rike, och för säsongen mycket möderne herrn
sätta sig midt emot Adelina och hennes mor.
Den pelsklädde kusken, hvilken såg ut som en björn,
klatschade med piskan, så att folket förskräckt vek åt sidan
och släden flög af med snabb fart mellan lyktorna på den
långa bron inåt staden.
"Svaneskjöld! Går du med in på Grand hotel och
superar?» ropade några unga officerare af hans kamrater
åt löjtnanten, då han gick förbi dem.
Denne besinnade sig ett ögonblick, men svarade sedan:
»Nej, jag har icke tid" i afton.»
»Han är lycklig, han! Jag vet min själ icke, hvad jag
skall fördrifva tiden med, då jag är ledig från tjensten»,
sade en af sällskapet gäspande, i detsamma löjtnanten
hälsade och skyndade sin väg. (Forts.)
*
På klassisk jord.
(Till bilden å följande sida.)
Maskinen stoppas, ankaret faller, ångarens akter
beskrifver en halfcirkel - vi äro vid målet för vår
resa, vi äro i Pirasus, denna Het gamla Athens
hamnstad, som grundlades under Themistokles’ tid och som
genom de under Perikles’ dagar af arkitekten Kallikrates
fullbordade murraderna förbands med den klassiska
bildningens och konstens makalösa hemvist.
Redan vid första ögonkastet på den nuvarande
hamnstaden känna vi oss säkerligen en smula besvikna i vår väntan.
I skolan invigda i Homeros’ välljudande språk och vid läsningen
af de grekiska »antiq viteter na» intagna af den varmaste
hänförelse för de i skönhet ouppnådda mästerverk, som den
mark, vi snart skola beträda, en gång uppbar, vänta vi oss
att få skåda något af all denna berömda herrlighet. Yi
hade, innan vi ännu nådde den gamla hamnstaden, så
in-förlifvat oss med hans forna utseende, hans väldiga, skyddande
murar, hans stora saluhallar, sädesmagasin, tyghus, tempel,
pelargångar, bad, theater och skeppsvarf, att vi blifva helt
förbluffade, då vår blick möter de få husrader af röd tegelsten,
som nu höja sig på den plats, der de gamles Piraeus stått.
Med en nära nog smärtsam känsla vända vi ögat från land
och låta det glida öfver den rörliga tafla, som den rymliga
hamnen erbjuder.
Under de många århundradenas lopp har hafvet
förblifvit oföränderligt; endast staffaget har blifvit ett annat.
Här se vi visserligen ej längre de gamla athenarnas
hög-däckade skepp, de mångårade trierenra, hålla ut åt hafvet,
för . att krossa en mångdubbelt starkare, fiendtlig flotta, men
vårt sinne tjusas icke mindre af de många, från alla verldens
länder kommande och alla nationer representerande, smäckert
byggda järnångare och segelfartyg, hvilka, förmedlande
samfärdseln och varuutbytet mellan folken, nu arbeta här i
civilisationens tjenst
Oss förunnas emellertid ingen lång tid till reflexioner,
ty knappt har vår ångare ridit upp för sitt ankare, innan
vi öfverfallas af dussintals brokiga barker, hvilkas
besättningar med kattors vighet äntra uppför sidorna af fartyget på
alla möjliga utstickande ändar. Det hela liknar ett öfverfall
af rofgiriga malajer på ett rikt lastadt handelsfartyg. I ett
nu hvimla röda fezer och blåa vidbyxor på däcket, och på
alla språk ljuda böner och erbjudanden den resande till
mötes. För dessa anfall kan man värja sig endast med den
yttersta grofhet.
Ändtligen lyckligt i land, måste vi genomlefva samma
uppträde med de kuskar, hvilka kört upp sina lätta
två-spännare i ett ögonskenligen alldeles outredbart virrvarr,
för att kuska den resande till det en timmes väg inåt landet
belägna Athen. Föredraga vi, i stället för att betjena oss
af Greklands enda järnvägsstump (mellan Piraeus och
hufvudstaden), att anförtro vårt lif i en kusks händer, så bär det
å väg i susande galopp mellan lemningarna af långa murar,
hvilka under det peloponnesiska kriget bjödo tusentals
landt-bor skydd. Yägen går i rak riktning mot sitt mål och
genomskär en slätt, hvars vegetation är långt ifrån yppig: här
och der en vinplantering och på den vestliga sidan några
grupper af olivträd, hvilka äro förposter till den sig långt
mot norr dragande olivskogen och med sina smutsigt gråa
blad ej förläna nejden något synnerligt behag.
Yi befinna oss i Athen. Ja, icke i det gamla, våra
ungdomliga drömmars ideal, icke i det Athen, hvars
Akropolis (citadell) hyste en samling af konstens ädlaste alster
i alla tider, hvars torg och kullar höljdes af de stilfullaste
tempel, hvars af olivträd beskuggade akademi såg en Plato
och en Sokrates lustvandra med sina lärjungar, för -dem
utvecklande sina djupsinniga idéer om Gud, själ och
odödlighet, om statens och lifvets begrepp; nej, icke i det Athen,
som fostrat män och krigare, sådana som Miltiades,
Themistokles, Aristides, Xanthippus, Cimon och Perikles, konstnärer,
sådana som Phidias, Praxiteles, Mnesikles och Iktinos,
vetenskapsmän, sådana som Euklides och Aristoteles, diktare, sådana
som .ZEschylus, Sophokles, Euripides ock Aristophanes. Endast
grusade ruiner beteckna den plats, som en gång skådade
all denna storhet.
Det nya Athen har, med undantag för några vittrande
qvarlefvor, hvilka vi nedanför skola egna ett par ord^ med
allt detta intet att skaffa. Dess nutidsbyggnader resa sig
på en helt annan plats. Den gamla staden låg i vestlig
riktning från Akropolis, den nya ligger norr om denna kulle,
i dalsänkan mellan densamma och kullen Lykabettos. Den
gamla staden trampades till grus under fötterna af de stora
folkvandringarnas horder, hvarefter turkarna i århundraden
på sitt orientaliska sätt bebyggt platsen; den nya staden
är en vårt århundrades skapelse. Då nämnligen konung
Otto I, af den sjuhundraåriga Wittelbachsstammen, till följd
af konferensens i London den 7 Maj 1832 fattade beslut,
blef det från turkiskt ok befriade Greklands konung och
redan 1834 flyttade sitt residens från Nauplia till Athen,
räknade denna plats ej mer än trehundra förfallna hus.
Under den bajerske och sedermera under den danske prinsens
(Georg I sedan Mars 1863) styrelse har Athen kastat af sig sin
smutsiga, österländska drägt och iklädt sig en europeisk
hufvud-stads. Det nya Greklands enda säte för bildning och kultur,
dit allt, som söker andlig väckelse, sammanströmmar, har
staden växt ut med en hastighet, som, då man tager landets
ogunstiga finansiella förhållanden i betraktande, väl kan
kallas utomordentlig. Hus har höjt sig bredvid hus,
oupphörligt skapande nya gator, af hvilka Hermesgatan från vester
till öster och de henne vertikalt skärande ^Eolus- och
Athene-gatorna äro de mest betydande. Eedan 1842, således tio
år efter konung Ottos utnämning, hyste den nya staden
tjuguett tusen invånare; i närvarande stund räknar den
omkring sextio tusen.
Följande det nya Athens ofvan nämnda hufvudgator,
skola vi se det hufvudsakligaste af hvad" staden nu äger
märkvärdigt från äldre och nyare tid. Hermesgatan, som,
enligt hvad vi nämnde, har en riktning från vester till ös|er,
förer oss från Pineusgatan i rak linie mot Konstitutionsplatsen
och till stadens mest monumentala byggnad i nyare tid: det
kungliga slottet (till höger i fonden af vår afbildning å följande
sida), beläget i östra delen och omgifvet af en vidsträckt,
trädbevuxen plats. Till sin byggmästare har det haft en
af Bajerns förnämsta arkitekter, Friedrich von Gärtner, som
på ett rätt lyckligt sätt löst sin uppgift. Om också byggnaden
saknar klassiska former i strängare mening, visa dock dess
proportioner ett ganska beaktansvärdt jämnmått. Ej långt derifrån
befinna sig riksdagshuset och universitetet, hvilket sist nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0395.html
