Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan och verldsalltet, af Stella Polaris - Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
trädgruppen ej ligger för långt bort. Ty om den ligger
till exempel på ett afstånd af en svensk mil, är det
tydligt för en hvar, att en så obetydlig förflyttning
åt sidan som hundra fot ej kan utöfva något märkbart
inflytande på dess utseende.
Något dylikt borde äfven inträffa med stjernorna,
om jorden verkligen på ett år rörde sig kring solen
i en bana, som i hvad fall som hälst måste hafva en
genomskärning af åtskilliga millioner mil. Och om
man från två motsatta punkter å jordbanan, således
med ett halft års mellantid, drog ut syftlinier till
en viss stjerna, borde dessa båda linier bilda en
mätbar vinkel med hvarandra - stjernan borde, som
astronomerna uttrycka sig, hafva en årlig parallax,
så vida den nämligen ej befann sig så ofantligt
långt bort, att den väldiga jordbandiametern om flera
millioner mil, från den samma sedd, sammanföll till
en punkt.
Nu begaf det sig emellertid, att oaktadt Tyge Brahe
genom förbättrade observationsmethoder och större
noggrannhet var i stånd alt göra betydligt skarpare
iakttagelser, än fallet varit före hans tid, kunde
ingen parallax upptäckas, hvaraf den slutsatsen måste
dragas, att fixstjernorna åtminstone befunno sig på
bortåt sjutusen gånger längre afstånd från jorden, än
solen, allt under förutsättning af den förras rörelse
kring den sednare. Men detta afstånd föreföll Tyge
alldeles för oerhördt, och derför slöt han, att jorden
måste stå stilla enligt det gamla antagandet. Icke
ens han, den skarpsynte vetenskapsmannen, kunde
förlika sig med tanken på, att jorden med ens
skulle reduceras till ett litet damkorn i rymden och
menniskan i och med det samma förvandlas till ett
omärkligt kryp, utan ringaste betydelse ens för de
närmaste himlakropparna. Äfven han var ännu fjettrad
i den menskliga egenkärlekens höga föreställning om
sig sjelf och sökte derför åt vårt slägte rädda den
vigtiga, allt be-herrskande platsen i alltets midt
genom antagande af ett verldssystem, enligt hvilket
planeterna rörde sig kring solen, under det att denna
sjelf kretsade kring den stillastående jorden.
Tyge Brahe var det kopernikanska systemets ende
verkligt farlige motståndare, emedan han åtnjöt så
stort och berättigadt anseende som vetenskapsman
och, såsom vi sett, i sitt motstånd utgick från en
obestridlig, mathematisk sanning. Hans fel var blott,
att han lät ett rent personligt tycke leda sig,
då han drog ut konseqvenserna af denna sanning. Den
invändning, på hvilken den verkligen store mannen
lade så mycken vigt, var i sjelfva verket alldeles
betydelselös. Bästa beviset härpå är, att, när längre
fram ännu noggrannare iakttagelser ådagalade, att
fixstjernorna, under förutsättning af jordens årliga
rörelse, måste befinna sig på ett afstånd af mer
än tvåhundratusen gånger afståndet från jorden till
solen, det likväl ej längre föll någon menniska in
att andraga detta som ett intyg mot det kopernikanska
systemet - dertill var detta systems öfverensstämmelse
med verkligheten redan på allt för öfvertygande sätt
bevisad.
Det var emellertid först den nyaste tiden
förbehållet att mäta afstånden till några af de
närmaste fixstjernorna och derigenom gifva en riktig
föreställning om verldsalltets ofantliga utsträckning
och menniskans försvinnande obetydlighet. Att här
med siffror gifva uttryck för några af dessa afstånd
skulle tjena till intet, emedan talen i alla fall
blefve så stora, att de ej längre lemnade någon
ledning för omdömet. Bättre
är att genom ett exempel åskådliggöra förhållandet. Om
vi från ett klot om en fots genomskärning på omkring
108 fots afstånd lägga en ärta, hafva vi en ungefärlig
bild i smått af jordens och solens relativa storlek
samt afståndet dem emellan. Vilja vi nu med ett
annat klot utmärka den närmaste fix-stjernan - hvar
skola vi månne lägga detta klot? Jo, någonstädes på
omkring sexhundraåttio svenska mils afstånd, till
exempel i Afrika söder om eqvatorn. Hvilken oerhörd
sträcka i förhållande till ärtan-jorden! Och dock är
här, som nämndt, endast fråga om den allra närmaste
fixstjernan. Redan de öfriga bland de jämförelsevis
nära belägna befinna sig på ett mångfaldiga gånger
större afstånd. Hvad skola vi då säga om dem, som
på grund af sin aflägsenhet lysa så svagt, att de
knappt kunna skönjas med blotta ögonen? Än om dem,
som till och med i jordens väldigaste teleskop
endast skymta fram som svaga, nästan omärkliga,
punkter? Sannerligen, här föreligga afstånd, om
hvilka ingen mensklig tanke förmår göra sig ett
begrepp! Fåfängt söker sjelfva fantasiens mäktige
örn i djerf flygt mäta dem – han måste afstå från
försöket och sjunker utmattad med slappa vingar
tillbaka till den obetydliga jorden.
Ingen annan vetenskap är, som astronomien, egnad att
känbart tukta det menskliga högmodet. Hon har beröfvat
oss den sjelftagna äran att vara en verldsalltets
adelsslägt, på hvilken alla himmelska härskaror med
beundran och vördnad höllo sina blickar fastade,
och tvungit oss till den förödmjukande bekännelsen,
att hela vårt slägte för det stora helas bestånd
ej har mer att betyda, än de myriader småkryp, dem
mikroskopet upptäcker i en droppe ruttet vatten. Hon
har bättre, än den mest gripande predikan, lärt oss
inse obetydligheten och förgängligheten af all jordisk
storhet, tomheten och fåfängligheten af all jordisk
äflan efter ära, makt och rikedom.
Men har hon då endast förödmjukat och förnedrat, vi
skulle nästan kunna säga, tillintetgjort oss? Nej, hon
har tillika i ädlaste mening upphöjt oss. Astronomien
är sjelf en af mensklighetens största eröfringar,
en af menniskoandens stoltaste och mest lysande
triumfer. Är rymden omätlig, ligga gränserna till
den för oss synbara delen deraf på afstånd, som
äro ofattbara för den menskliga föreställningen -
så mycket större är då vår ära, när vi, trots vår
obetydlighet, förmått kasta ut lodet i det blåa
eterhafvets svindlande djup, utgrunda de lagar, enligt
hvilka verldsalltets mäktiga krafter verka, bestämma
himlakropparnas rörelser, ja, upptäcka de enkla
grundämnen, som ingå i dessa kroppars sammansättning.
Astronomien lär oss ödmjukhet, men tillika förtroende
till våra egna krafter. Den, som endast läppjat ur
kunskapens källa, tror sig merendels redan vara herre
öfver vetandets hela område och afgör med ytlighetens
och okunnighetens tvärsäkerhet de svåraste frågor. Den
åter, som djupt släckt sin törst ur dess friska,
stärkande flöde, inser, huru litet han i sjelfva
verket vet, men han inser ock, att den, som med ett
ödmjukt, sanningsälskande sinne söker efter kunskapens
ädla skatter, han varder för visso finnande. Och
sålunda utgör all sann forskning, den rnå för öfrigt
sysselsätta sig med rymdens tallösa, i ett oändligt
fjärran strålande, solar eller med de lika tallösa
kräken i mikroskopets hemlighetsfulla verld, blott
en tillämpning af forntidens gyldene vishetsregel:
känn dig sjelf!
Stella Polaris.
Det är en olycka för guldet sjelf, att det ej söker
skydd hos goda menniskor.
Det veka grässtrået, som böjer sig djupt åt alla
sidor, ryckes af stormvinden ej upp med roten; han
gör blott höga träd illa: en stor utvecklar sin makt
blott mot stora.
Skada ingen, öfva medlidande, iakttag det evigas lag
och bringa varelserna hjälp äfven med uppoffring af
eget lif.
Till och med en moder lemnar sin son i sticket, om
hungern plågar henne; en af hunger plågad orm slukar
sitt eget ägg. ^ Till hvilka missgerningar drifver
ej nöden? Menniskan i nöd känner ingen misskund.
Du är mig fader och moder, du är min anförvandt och
vän, du är mitt vetande och min rikedom, du är mitt
allt, o du gudarnas Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
