- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

På andra sidan om elefanten red en kraftfull, vildt
blickande man, som vid Herodes yttrande skrattade
högt.

»Moder», fortfor Herode skyggt. »Maron skrattar
åt mig, jag vågar ej se ditåt. Jag känner, att hans
mörka ögon äro fastade på mig. Bed honom stanna efter;
jag fruktar honom.»

»Maron, hvarför rider du ej framåt?» utbrast
drottningen.

Men då red den vilde mannen framför henne, fastade
sina brännande blickar på henne och frågade trotsigt:

»Hvarför skulle jag, din makes broder, ha’ mindre
rätt att stanna vid din sida, än Herode?»

»Du är en man, han ett barn. Dig har ödet förlänat
en stark arm, men icke honom. Begif dig dit bort,
der faran hotar!»

»För mig gifves ingen större fara, än att blicka in i
dina ögon. Hällre ginge jag in i tigerns håla för att
med blotta händerna strypa honom, än jag ser på dig,
och dock måste jag se på dig och söka dig.»

Zenobia vände sig bort och yttrade mödosamt:

»Mitt ansigte rodnar för dig. Ännu är det endast
blyg-selns rodnad, men akta dig, att den ej förvandlas
till vredens!»

»Ja, vredgas på mig, förgör mig, trampa mig under
dina fötter! Jag föredrager hat, dödligt hat, framför
denna köld.»

»Hvilken ond ande talar ur din mun?»

»Huru, är då kärleken en ond ande?» utbrast Maron,
men derpå betvang han sig och fortfor i förändrad
ton: »Gifves det då blott ett slags kärlek? Du älskar
Odenath och Herode ., finnes då ej äfven för mig en
liten anspråkslös plats mellan dem båda?»

»Min make älskar jag som maka, hans son som moder.»

»Nåväl, älska då mig som din broder.»

»Odenath är tapper, Herode finkänslig; för hvilken
af dina egenskaper förtjenar du att älskas?»

»Du vet det, du vet det mycket väl, ty du fruktar
mig och har ständigt velat hålla mig fjärran från
dig. I slagt-ningarna har du sändt mig till den
farligaste platsen; allt-jämnt och öfverallt har jag
stått döden närmast, och likväl har jag ju alltid
kommit tillbaka vid lif. Det har ej lyckats dig att
bringa mig i förderfvet, och det skall aldrig lyckas
dig. Mannaarmar kunna ej tillfoga mig någon skada,
det hafva egyptiska spåmän förutsagt. Du har hört,
hvad jag har sagt, och må nu söka bringa mig i
förderfvet. Äfven om du ville tiga, har lindebarnet
deruppe i sitt brokiga torn spetsat öronen och skall
ännu denna timme förråda allt för sin far.»

»Gå och var obekymrad», sade Zenobia. »Dig skall ingen
straffa på grund af dina falska ord, så vida man ej
kommer att slå dig på ryggen med en handduk, som man
plägar göra med den jägare, som intet byte fått.»

Marons ansigte blef askgrått, och han utbrast,
gnisslande med tänderna:

»Jag förstår dig! Du vill, att jag besinningslöst
skall störta emot vilddjuren der i snåren, ty att
ingen mans arm kan döda mig, det vet du nu. Ja, jag
beger mig dit, men jag skall likväl förblifva vid
lif. Jag skall bringa dig lejoninnans strypta ungar,
noshörningens betar och skallerormens gifttänder för
att kunna säga dig: Ser du, jag omkom ej!»

Dermed högg Maron trotsigt sporrarna i sin hästs
sidor, slog elefanten på snabeln med spjutskaftet
och ropade hånfullt upp till ynglingen, som under
hela samtalet lyssnat, blek och darrande:

»Försök bara, vän Herode, om du kan skjuta af pilen,
som du har i din hand, på mig!»

Derpå försvann han med ett hånfullt skratt i
skogen. Hysande gömde Herode ansigtet i sin mantels
veck och stammade:

»Jag skall tiga, moder.»

Solen stod i zenith; öfver skogen hvilade djup
stillhet.

De glänsande palmbladen utsvettades dagg i hettan,
och

ur de hvitstammiga gummiträdens spruckna bark
framsipprade

guldfärgadt harts. Lunderna spridde långt bort doften
från kanelträd med friska rosenröda skott, från
trädlika myrtnar och träd, som samtidigt buro blom
och frukt. Der bredvid höjde sig dunkla, allvarsamma
gångar af fikonbuskar, tätt genom- och öfvervuxna
af murgrön, hvars brokiga blommor lyste herrliga och
klara, vidare höga, smärta träd med fjälliga stammar
och tätt i hvarandra sammanflätade löfkronor, under
hvilkas bladskaft jättestora frukter hängde, så att
grenarna hotade att brista under tyngden. Deremellan
stodo jättelika träd, i hvilkas ihåligheter hela
apfamiljer höllo till och hvilkas grenar på betydligt
afstånd från stammen åter sänkte sig ned i jorden,
der på nytt slogo rot och sålunda skapade en grön,
doftande labyrinth, hvars löftält beboddes af en
otalig mängd apor, fåglar, bin och fjärilar.

I den svala skuggan, den ensliga stillheten låg hvarje
djur försänkt i sömn, och endast tillfälligtvis hände
det, att en hvit påfågel smög fram under löfhvalfvet,
dragande sin långa, stjernbesådda stjert, som ett
sällsamt släp, efter sig, eller att en liten apa
satte i väg från stam till stam och dervid grep fast i
grenarna med den långa, ringlande svansen. Plötsligt
stördes tystnaden af ett ovanligt ljud. Det lät som
ljudet af en skallra, men det kom långt bortifrån
och var knappt förnimbart.

Vid detta ljud började det röra på sig i
snåret, som om en tung kropp satt sig i snabbt
framåtskridande. Kedan på långt afstånd var hans
annalkande märkbart; nu bröt han fram genom snåren
och, der de tätt stående träden med sina grenar
bildade en mur, der vek det ursinnigt framstormande
djuret ingalunda ur vägen, utan bröt sig igenom och
nedtrampade stammarna som svaga vassrör. Det var en
noshörning, som genom det nämnda skallrandet blifvit
uppskrämd ur sin sömn och nu brutit upp för att söka
fridstöraren. Den vilde bestens ena sida var betäckt
med dy och små musslor, som han tagit med sig från
sitt sista bad, och vid den ena bakfoten släpade han
med sig en lång bamburot, som fastnat mellan tårna och
nu med ett rasslande läte följde hvarje steg han tog.

Nu stannade han, höjde nosen och vädrade omkring
sig, hvarvid det långa hornet rörde sig åt höger och
venster; stundom riktade han de långa, nedhängande
öronen uppåt och spärrade upp det stora, breda gapet,
så att de glänsande, svarta tänderna syntes. Plötsligt
förnams ånyo det skall-rände ljudet, men nu i rakt
motsatt riktning. Odjuret ryckte till och satte sig
åter i rörelse, hvarvid det städse samtidigt höjde
och sänkte de båda fram- och de båda bakfötterna och
under gnäggande läten bröt fram mellan träden. Efter
en kort stunds förlopp ljöd skallrandet från flera
sidor, till höger och till venster; rundt omkring
tilltog ljudet i styrka, och den ofantlige besten
började rådlös irra omkring.

Nu var han redan rasande. Hans ögon försvunno nästan
under de uppsvullna, blodiga ögonlocken, och hans
horn rörde sig ej mer, utan hade blifvit styft och
tillbakaböjdt. Han vädrade fienden i närheten och
uppspärrade det ohyggliga gapet samt fyllde luften med
ett förskräckligt vrålande, liksom för att sända sina
förföljare ett utmanande stridsrop. Allt tydligare
förnams jägarnas larm; mellan de höga buskarna
framskymtade elefanternas torn med de pilbeväpnade
amazonerna och jägarnas strutsfjädersmyekade spjut.

Efter några ögonblick hopträngdes kretsen, elefanterna
blefvo stående med högt upplyftad snabel, och fnysande
stegrade sig hästarna vid odjurets anblick.

Nu framsprängde från motsatta riktningar två ryttare
med högt svängda spjut mot detsamma; de voro Odenath
och Maron. Djuret vände sig mot Odenath, satte hornet
mot marken och uppristade under sitt framrännande en
lång, djup fåra i gräsmattan. Men i samma ögonblick,
som Odenath med säker hand ämnade slunga sitt spjut
mot det, kastade Maron helt oväntadt sitt, hvilket
borrade sig in i noshörningens sida och blef sittande
i den tjocka huden på sådant sätt, att det knappt
vidrörde köttet med spetsen.

»Oförståndige, hvad gör du?» ropade konungen till
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free