Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victor Hugo på bår. Nils Erdmann - Skogsbäcken. Pennteckning för Sv. Fam.-Journ. af R. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211––-
Hans religion och lians Gud, Hans tankar om lif och
död.
Och praktfull och djerf och rik Och trotsig och
ungdomsglad Hans evigt sköna lyrik Flög ut öfver land
och stad.
Och gäll, som en larmsignal, Den slog bland de unge
ned-, Den lemnade blott ett val: Att kämpa mot eller
med.
Och kampen blef hård och lång, Men lycklig och
segerrik; Mot lifvets prosaiska tvång Man stred för
sin romantik.
Hvem minns ej Hernanis premicre, De ungas
torneringsfest! Hugos pittoreska här, Gautier med
sin röda väst!
Och hela den unga flock,
Som väckte förbittrad hann,
I röfvarhatt, lysande rock,
Långt hår och med skrik och larm!
Och derför det kändes tungt Vid borggrefve-tragedin,
När skalden, bestämdt och lugnt, Med segrarens
herrskarmin
Befallde en vän, som kom Med bud, att ridån gått ner:
"Tag ungdomen med och vänd om!v Och svartes: »Den
finns ej mer!"
IV.
Sublim, kolossal, grotesk, Hans diktning slog ut
i blom-, Han målade fresk vid fresk, Gigantisk, -
men ofta tom.
Han fråssar i färgers prakt Och klingande ords musik-,
Han språket i bojor laggt, Hans sång är melodiskt
rik.
Han ger Orientens glöd Och seklens martyrlegend,
Han ropar på hjälp och bröd I fattigqvarterets gränd.
Han älskar de armas barn, Han lyser i bann hvar kung,
Han kallar "le pape" ett skarn Och finner hans mitra
tung.
Och än i sitt hat sublim, Han krossar med snillets
eld, Han ger »Histoire d’un crime» Och tror, att hans
kung är fälld.
Men först vid Sedan han går Och Frankrike med och
Paris - Hugo begråter dess sår, Besjunger dess
feberkris.
V.
När lidandets timme flytt, Och åter han glädjas kan,
Sin lyra han slår på nytt Som "grand-pére" för Georges
och Jeanne.
En älsklig, harmonisk lek, Långt bort från Olympens
höjd, En farfars pjoller och smek, En hvitnande gubbes
fröjd.
Nu slumrar han, barnens vän, I sorgsmyckadt
Pantheon; Var tyst, hör! Det dallrar än Af klockors
begrafningssång.
Och hem från sin sköna färd De fattigas likvagn styr;
Den bragt i sin graf en verld, - Eri annan i öster
gryr!
Nils KrclirLttriii.
Pennteckning för Sv. Fam.-Journ. af R. M.
hade brådtom, om någon hade det. Han skulle igenom en
half mil barrskog, innan han kunde hoppas nå kanalen,
som genom åkerfälten gick sin väg rakt fram mot
hafvet.
Hafvet - det var målet. Bäcken hade aldrig sett det
och längtade desto ifrigare dit. Han var ett skogens
barn, som icke förstod, att, när han väl kommit fram,
han skulle dö. Han, en liten sötvattensrännil, skulle
blandas med de stolta, salta vågorna, som buro skepp
på sina ryggar! Förmätne!
Men då de första ljumma vindarna foro genom skogen,
hade de hviskat till gräset och sipporna, att våren
vore i annalkande långt, långt fjärran ifrån. Bäcken
hade hört hvisk-ningeri, och med detsamma var hans
beslut fattadt. Der blef styft nappatag med isen,
som stod på sig. Då användes list. Bäcken gnagde
och gnagde underifrån. Istäcket låg der lugnt
och grått. Ett, tu, tre brast det, och det riktigt
skrällde i stenhällarna, då flisorna skjutsades utför
öfver stock och sten, alltjämnt utför, vårdslöst,
hvart som hälst, blott de kommo undan.
Och så började då den glädtiga färden genom
skogssnåren. Småvågorna sjöngo och pjollrade, de
stora hade djupare språk och kommo klumpigare. Men
en gemensam känsla beherrskade alla: längtan till
hafvet.
En mindre våg tog ett språng utför en mossig sten. Vid
den sednares kant stod en frisk lingonplanta.
"Följ med!" sade vågen och ryckte i henne.
"Hvarthän?"
Han hörde icke, ty han var redan långt borta.
Der kom en till, som ruskade häftigare i henne.
"Kom med!"
"Hvart?» - Icke han häller svarade. Men hon var
uppmärksammad. Vågorna ville hafva sällskap, och
när våld icke hjälpte, tillgreps det gamla sättet -
list. De gräfde och gräfde så, att lingonplantan
började frysa om rötterna. Bäst hon stretade emot,
fick hon en grunddoppning, miste sansen och flög i
väg med slängande blad och stjelkar. Våg-
orna skrattade, doppade henne, slängde henne
mot stenar, ledsnade till sist och läto henne ligga
på en sandbank, der hon dog innan nästa dag. Så foro
de fram.
Till bäcken kom en flicka med en gnällande bleckspann
på armen. Hon var allt bortåt sjutton år, men visste
icke mycket mer om verlden, än vågorna, som skulle ut
och se sig om. Och icke hade lifvet ännu uppställt
många spörsmål för henne. En gåta mötte henne dock
genast vid framkomsten till vattnet. Hvem hade
satt dit fotspåren i den mjuka leran? De härrörde
från skor, som voro märkbart nättare, än fars
söndagsstöflar.
Hon upphörde snart att fundera öfver den olösliga
gåtan och lutade sig ned öfver den lilla källan,
för att fylla kärlet. Bäcken pjollrade helt nära. Men
hon förstod icke mer deraf, än att han var vid godt
lynne.
Då spännen var fylld, stämde hon upp en skallande,
frisk sång:
"Hej! I skogen är mossan grön,
Tallen skjuter mot höjden,
Fågeln sjunger sin morgonbön,
Drillar–––-"
Hon tvärtystnade, ty det knakade inne i snåren. Men
efter knakandet följde klangen från en koskälla,
och den undrande Victoria, familjens enda ko, visade
sitt hvita hufvud och såg frågande på flickan. Något
senare bröt hon tystnaden genom ett kraftigt "m-böh",
hvartill flickan vänligt svarade:
"Kom, kossan, kom till Emma!""
Den tilltalade, som kände dels dragning till sällskap,
dels behof att svalka klöfvarna, plumsade ned i
vattnet och var redan halfvägs öfver detsamma, då
hon med ens slog en klatsch med öronen, så att dessa
kommo fram mot ögonen, hvarjämnte hon antog en min
af den mest spända uppmärk-
27*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
