- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
275

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dansen gick rundt i nämndemansgården, och fiolerna
skrällde, så det gaf eko långt borta i bergen. Bygdens
alla storbönder med söner voro inbjudna, prosten och
adjunkten, häradshöfdingen med notarie, länsmannen
och landtmätaren – alla, som funnos inom rimligt
skjutshåll, hade samlats i Lars’ rymliga lokal. Utanför var
servering – icke vid småbord, utan på de största
dörrar och luckor, som kunnat framdragas från
vindar och logar, punschen och vinet verkade
inomhus, brännvinet och ölet utanför, och öfver allt
detta stoj och folklif strålade månen fridfull i
den ljumma augusti-qvällen.

I dansen der inne glänste epauletter och
uniformsknappar, ty brudgummens kamrater försmådde
icke att slå armen rundt om ungdomliga ryggar, somliga
ännu mjuka och runda, andra hårda genom arbete och
breda sorn ladugårdsdörrar.

Det var just ett uppehåll i glädjen, då dörröppningen
fylldes af ett bord med i luften pekande ben, under
hvilket värdens breda fötter syntes klifva öfver
tröskeln. En löjtnant sprang fram för att hjälpa Lars
med bördan, men fick blott ett halft vänligt »undan
med sej, gullpojke» till svar. –

Lars satte bordet midt på golfvet, utan att säga
ett ord, gaf derefter de församlade en minut att
undra öfver afsigten med allt detta, hvarpå han,
utan någon förklaring eller stol, förvånande snabbt
intog ställning på skifvan-, nästa sekund satt Fille
der också och det tycktes laga sig till att bli’
en föreställning från någon hundcirkus.

»S-st!» ropade nämndemannen, »s-st öfver allt! Ja – ja,
ursäkta en gammal man, herrar off’cerar, jag ville säga
några ord, efter det här ändå är likasom en högtidsdag
i mitt hus – still Fille – godt folk!» Han rätade
upp sig till sin fulla längd af fem fot och sex tum,
satte den lediga venstra tummen i västens armhål
och höjde med högra handen ett fyldt champagneglas.

»Godt folk, mitt herrskap! Den som ä’ gammal, ä’
alltid äldst. Och den, som ä’ äldst, har allt sett
lite mer af verlden, än ungdomarna, de’ vill säga,
att se är en sak för sig och att lära är en annan
ting. Jag hade allt min vilja, jag också – och raggen
vete, om inte hon finnes ännu, men –»

Pang, pang! small det utanför. »Det ä’ för tidigt!»
skrek en stämma, »lugna er pojkar!» ifyllde en annan
och så blef det stoj och gräl der ute på bakgården,
men snabb som tanken for länsmannen genom mängden
och i hans spår följde Lars Andersson med Fille.

»Ni må gerna skjuta», sade värden, »men knäfveln
anamma den, som spänner en hane, när Lars Andersson
ska’ hålla tal!»

En minut senare stod han åter på sitt bord och fortsatte:

»Den, som ä’ gammal – nä’ det sa’ jag nyss – ja,
jag har haft mina tankar och min vilja i mångt och
mycket. Det ä’ nog rätt att både tänka och vilja – men
då det ändå inte går hvarken som man tänker
eller vill, ska’ man lugna sej och försöka se
meningen med sakernas sätt här i verlden. Jag har
läst i tidningarna om folk, som förneka Gud. Och jag
har grinat åt dem, så magen har hoppat. Ingen har i
vanliga fall varit öfver beväringsåldern. Förneka så
mycket ni vill, men sätt ett nytt hårstrå till, när
ni börja bli’ skalliga! Asch – Fille der kan göra det
lika lätt, som vi. Nej, mennisko viljen bygger torn
mot himmelen, men aldrig in i himmelen. Man fänas
och bråkar, och ett tu tre så ligger man der. Lisa
har gått från mej bredvid en man, som tillhör ett
yrke, hvilket jag förr aldrig talte. Än se’n då! Hon
tycker om honom och det gör jag också, men gamle Lars
Anderssons vilja fick krypa i spjellet – och väl var
det, ty bättre karl hade , aldrig flickan fått. Det
ä’ emellertid, som jag säger, bygga torn kan vi nog,
men få dem att stå eller komma så högt, som vi tänkt,
det blir kinkigare. Jag blir nog inte gammal efter
detta, men det behöfdes också sexti år för att jag
skulle lära mig, att det ligger sanning under hela
detta lifvet. Nu har jag sett det och jag kan lunka
min väg när som hälst. Men innan jag det gör, vill jag
tömma och vill att ni alla ska’ tömma –»

»Undan din –!» skrek en röst från gården, »undan,
säger jag, annars så –»

»Ta’ från honom revolvern, han ä’ alldeles full»,
skrek någon; »komsarie, kom ut! Ett likblekt
qvinnoansigte tittade i dörren; hon trängdes genast
åt sidan af en annan, ett par till syntes, hvilka i
sin ordning stöttes undan, männen derinne skyndade
emot dem och från bordet hördes nämndemannens skallande
röst: »Hva’ ä’ det - hva’ står på? Sven Elf –»

Ett skott skrällde och ögonblicket derpå ett
till. Lars Andersson föll i armarna på sin måg
samtidigt med att Fille gjorde ett språng i luften
och nedföll som en sten i golfvet.

»Vi har honom, komsarie!» ropade några karlröster,
»han ä’ alldeles galen – hit med en repstump – aj,
han stack mej!»

En ung bonddräng tryckte handen mot sidan och föll
mot ett bord.

»Åh Gud, så’nt bröllop», hördes en qvinna utbrista – »och
nämndeman, som aldrig gjort en menniska ondt!»

»Lefver far?» ropade Lisa, som kastat sig ned öfver
mannen, der han låg på soffan.

»Ja, barnet mitt, men det ä’ snart slut – säg Sven
att jag förlå– åh! Gud välsigne er – hur gick det
med Fill – –»

Socknens bredaste bröst hade upphört att andas.

*

Kyrkan var åter klädd med grönt – friskt granris var
strödt öfver gången och en svart slöja hängde öfver
altarringen. Det var en klar Lördagsafton. Klockorna
ringde och folket strömmade till för att säga
nämndemannen sitt sista farväl.

Der knappt hviskades i templet, då kistan bars fram
mot koret. Och det var lika tyst, då hon nedsatts
framför altaret. Hufvud efter hufvud vändes mot
orgelläktarn, men ännu kom ingen psalm. Man väntade
och väntade, pastorn skickade upp kyrkgubben, men
denne kom tillbaka med underrättelsen, att klockaren
ej fanns der uppe. En man skyndade då till hans
hem. Samma resultat. Och af minuterna blef en timme,
utan att klockaren visade sig.

Då förrättade pastorn jordfästningen, hvarpå kistan
bars ut under samma tryckande tystnad.

Under färden till kyrkogården klingade det åter
från kyrktornet, och solen sjönk sakta ned bakom
furutopparna. Klangen från templet upphörde först,
då qvällskuggorna började glida uppför tornets
brädfodrade vägg.

Och när senare på aftonen månen strålade öfver skogen,
kyrkan, insjön framför henne och Lars Anderssons
stora, svarta tak, var det så orubbligt lugnt i
nejden, att icke ens ett sus från trädtopparna störde
nämndemannens långa sömn.

Hemma på gården, just på den fläck, der Lars plägade
sitta om Söndags eftermiddagarna, höjde sig en liten
kulle med ett lågt, svartmåladt träkors. I hvit färg
stod på korset att läsa namnet: Fille.

*

Då Sven Elfsson suttit inne tio år, blef han benådad
och kom så en sommarafton tillbaka till orten. Den
förste, han sökte, var klockaren. En ung man kom
ut. Han var en främling för Sven.

»Kan jag få tala vid Rydqvisten?»

»Rydqvisten! Jaså – nä’, här finnes ingen med det namnet.»

»Klockarn, vet jag –.»

»Ja – ja, den förre – ja, han har inte synts på
tio år, hvad jag vet; och nu ä’ jag klockare här i
socknen. Men hvem ä’ det, jag talar med?»

»Jag heter Elfsson, åtminstone hette jag så förr.
Gamle Rydqvist och jag hade allt en gås oplockad med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free