- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastiga steg uppför trappan. Vår värdinna rodnade,
bleknade, steg upp och gjorde några steg mot dörren, då
den i detsamma hastigt kastades upp, och en man med
ett vilt uttryck av återhållen vrede i ett blekt, strängt
betydningfullt ansikte, häftigt inträdde, hälsade stolt
och vårdslöst på det i rummet befintliga sällskapet och
gick att sätta sig i ett fönster, där han förblev stum,
under det han likväl som oftast avsköt vilda, vreda och
genomträngande blickar på vår vackra värdinna, som,
synbart darrande, tyst kom att återtaga sin plats bredvid
hennes nåd. Småningom blev dock hennes väsende
lugnare och hon besvarade ett par gånger de vreda ögonkast,
som skickades henne, med en blick full av stolthet
och även förakt.
Översten, som med prövande blickar mätte den
nykomne, tilltalade honom med en fråga om väderleken.
Vid ljudet av denna röst vände sig den obekante hastigt
om, betraktade skarpt frågaren, och en blek rodnad
färgade hans förfallna kinder, i det han svarade, utan att
tyckas veta vad han sade: »Ja, ja... det regnar ej mer...
man kan ge sig på vägen!»...
Han såg åter ut genom fönstret och upprepade: »Det
håller alldeles uppe — man kan ge sig av utan fara...»
Översten, som denna dag tycktes hava fått retsamhetens
och motsägelsens anda uti sig, sade, emot all sannolikhet,
ty det klarnade ögonskenligt: »Å, det kastar
ännu — det mulnar och börjar säkert regna än värre!»
Hennes nåd gav honom nu en liten vänlig, bedjande
blick, och vid denna stumma bön steg han upp, såg
äntligen att det blev uppehållsväder och att man kunde »ge
sig av.»
Under tacksägelser och ursäkter togo vi avsked av
skogsfrun och hennes dotter, som hade stora tårar i sina
vackra ögon, då vi lämnade rummet, hälsande stumt på
herr Zernebock (som Julie kallade honom), vilken tycktes
vilja med sina ögon skjuta på oss och hjälpa oss att
komma fort.
»Du följer väl med oss, Karl?» sade översten till sin
son, »eller tänker du ännu söka Linnæa bo...?»
»Jag skall springa förut för att se om vagnen är väl i
ordning», ropade kornetten och for av som en yrvind.
Då vi åter sutto i vagnen, bestormades kornetten med
frågor. Han förklarade sig ej veta mer om de vackra
utländskorna än vi; han hade på en av sina ströverier i
nejden gjort deras bekantskap, han visste att de voro
vackra och älskvärda, levde skilda från hela världen och
tycktes vara fattiga... och för övrigt visste han
ingenting mer... ingenting alls...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
