- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Vår och kärlek.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Vår och kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beräknemans kontor, göra honom växelvimlig och låta
honom skriva sju för tu. Det är de äntligen, som så
obarmhärtigt susa, surra och skimra kring skalden och ofta
verka, att han frambringar allt utom sunt förnuft, att
han målar verkligheten med osanna färger och förvillar
sig själv och andra. Inbillningens täcka fantasmagorier,
små rosenfärgade skälmar! vem känner ej er? Men
vem undviker ej, vem vill ej gärna förjaga er, som en
gång erfarit era upptåg och bedrägerier? Vem i
synnerhethet, som lever och väver inom vardagslivets
rez-de-chaussée, och vill med sans och ordning kasta sin spole
i den tarvliga ränningen, får ej mer än alla andra akta
sig att av era rosendofter låta sin hjärna förbryllas, sin
tanke förvillas? Jag såg i vilken fara jag stod, på
vilken farlig väg min penna börjat skena. Jag lade den
bort, gick upp, drack två glas vatten, öppnade fönstret,
andades in den ännu snökalla aprilluften, såg upp till
den klara himlen, såg ned på gården, där man
piskade kläder, vände sedan min uppmärksamhet på tre
kattor, som i ett vindsfönster mitt emot mig sutto helt
anständigt, betraktande med filosofiska blickar och små
runkningar på huvudet världen omkring sig, med ett
ord, jag lät mina blickar uppfatta vardagsvärlden
omkring mig, för att komma från den fantasivärld, som på
vingarna av min ungdoms minnen reste sig och
utbredde sig kring mig. En av de små vackra skälmarna
hade viskat i mitt öra: »Man kan tillåta sig litet
osanning, blott det gör vacker effekt», och hade jag ej i tid
sett mig om och sansat mig, så hade läsaren törhända
fått se en vår och en kärlek, vars make aldrig funnits
utom kanske i Arkadien.
Då jag återvände från fönstret, var luften i rummet
fri och frisk. De små rosenfärgade villervallorna voro
sin kos, och jag såg åter alla föremål i deras sanna och
naturliga färger.
Tavlan av verkligheten bör likna en klar bäck, som
under sitt lopp rent och troget återgiver de föremål, som
spegla sig i dess bölja, och genom vars kristall man
skönjer dess botten och vad som därpå vilar. Allt vad
målaren eller författaren vid dess framställande bör
tillåta sin fantasi, är att spela rollen av solstråle, som,
utan att förändra något föremåls egendomlighet, dock
ger alla färger en livligare glans, låter vågens dagpunkt
tindra mera diamantlikt och upplyser med renande
klarhet själva bäckens sandbotten.
I kraft av denna vunna åsikt, går jag med lugn att
i all blygsamhet åtaga mig rollen av solstråle och låta
denna gjuta sin klarhet över en sann framställning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
