- Project Runeberg -  Fantasiens verldar och verklighetens verldar /
430

(1867) [MARC] Author: Camille Flammarion
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

berusande doft. Längre bort tycker man sig höra
huru bäckarna med sitt sorl säga vackra saker åt
kiselstenarna som omgifva dem. Här låta fåglarna
luften genljuda af sina sånger, och hvarje blad är en
källa till harmoni.

En Idalier tror att utan Cupidos låga allt inom
naturen skulle tvina bort, att denne gud är verldens
själ, verldsalltets harmoni; och den vackraste gåfva
mannen erhållit från himmelen är den ljufva böjelse
som drager honom mot hans ledsagerska. En idalisk
qvinna delar i ännu högre grad dessa ömma känslor,
så att inga hinder motsätta sig dessa förtjusande
varelsers lycka.

Men det hände sig att en af de vackraste Idalierna
vid hofvet, prins Petulant, greps af en på en gång
öm och våldsam passion för Taymuras, den
inkarnerade Monimas idaliska namn. Den vackra Taymuras
kunde, trots sin dygd och sitt mod, ej undgå att erfara
de ljuft förrädiska inflytelserna på planeten Venus;
hon måste anlita en öfvermensklig styrka för att kunna
motstå prinsen. Hon hade emellertid nog mycken
styrka att för flera månader uppskjuta den så mycket
efterlängtade stunden då de borde mötas i kärlekens
tempel.

Detta tempel är oförlikneligt skönt, trots Orons
ström, som omsluter det, för att sedan uttömma sig i
Njutningarnas haf. I dess inre ser man ett af en
kärleksgud styrdt skepp; detta skepp föreställer
menniskans hjerta; seglen, hvarunder det tyckes vackla,
äro begären; vindarna som fylla dessa segel äro
förhoppningarna: ovädren beteckna svartsjukan. Dessutom
finnes det icke långt derifrån ett träd, ensamt i sitt
slag, som icke kan växa annorstädes i verlden, icke
blommar annat än under natten och på mörka ställen
och som stämmer alla, som vidröra det, för kärleken.
Rundt omkring templet finnas en mängd behagliga
tillflyktsorter, doftande och tysta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:37:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fantasien/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free