Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bistockar af N. E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen honung från tambin, och den anförda författaren
omtalar, att man till och med förstod utfodra bina under vintern.
Under medeltiden och ännu på Gustaf I:s tid utgjordes på åtskilliga
håll skatten till konungen i honung. Vi må erinra oss, att honungen
då ännu icke utträngts af sockret såsom sötämne. Flere bland
landskapslagarna för våra sydligare landskap (Skånelagen, Östgötalagen,
Södermannalagen) innehålla noggranna föreskrifter om eganderätt
till bin, särskildt om fördelningen mellan finnare och jordegare af
bisamhällen, som anträffats i skog och mark. För stöld af hembin
stadgar Kristofers landslag ej lindrigare straff än hängning.
Hvad nu själfva biskötseln i vårt land beträffar, synes man ända
inpå 1700-talet hafva allmänt begagnat bistockar, i Östergötlands
och Smålands landsmål kallade skämmingar eller skämlingar
(jfr fornnord. skemma, förrådshus, bod). I våra gamla lagar inöta
benämningarna skruv och bikar, af hvilka det förra synes
ursprungligen beteckna en ihålig stock eller stock i allmänhet (jfr Rietz,
Svenskt Dialekt-lexikon, Skruv sid. 601), medan det senare betyder
bikärl.
I sin redan under trettioåriga kriget efter tyskan fritt utarbetade
men först i slutet af 1600-talet af trycket utgifna Oeconomia[1] synes
Isacus Erici ännu endast känna stockboningar för bin. Likväl
afbildar redan Olaus Magnus,[2] hvilken i sitt bekanta arbete om
Sverige mycket omständligt behandlar bina, icke blott å bänk liggande
bistockar utan ock rundadt koniska halmkupor. Dessa senare härleda
sig dock sannolikt från sydeuropeiska förebilder. År 1636
omtalas emellertid i Danmark koniska bikupor af halm och vidjor, men
»stocke huled lange og trinde» voro allmännast i bruk.[3] År 1728
skrifver Mårten Triewald, att liggande bistockar då äro mest i bruk,
[4]
och i vår svenska bilitteratur omnämnas bikupor af halm först år
1753 af Nils Koch [5] och femton år senare af den ryktbare Linnés
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
