Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i Finnsägnen och besläktade byggmästarsägner af C. W. v. Sydow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I FINNSÄGNEN OCH BESLÄKTADE BYGGMÄSTARSÄGNER. tf7
lering. Sålunda anmärker N. H. Sjöborg (Samlingar för Nordens
Fornälskare, tom 2, Sthlm 1S24? s. 180-82), som för öfrigt
hufvudsakligen följer Wolf, att denne citerar trollkvinnans sång felaktigt.
Den skulle i stället lyda: »Tig stille sonen min - Finn kommer,
faderen din, - Söl, måne, S:t Lars öyen - Han bringer hid i höien».
Detta motiveras med att »trall äro aldrig i förlägenhet af rimm».
I olikhet med Wolf framhålles också, att »en enda viktig sten
felade i kyrkobyggnaden», då trollet begärde sin lön.1
Äfven Afzelius. Svenska folkets sagohäfder III, följer i hufvudsak
Wolf, men slutet är något olika. Trollen förvandlas nämligen till
sten därigenom att helgonet gör korsets tecken och säger: »Stånden
I här i sten till domedag!» Däremot förtäljes ingenting om på hvad
sätt helgonet visar jätten, att han fått veta dennes namn.
H. Hofberg, Svenska Folksägner, Sthlm 1882, berättar sagan
ganska godtyckligt omskrifven. Versen lyder: Tyst, tyst, lill’ sonen
min! I morgon kommer far din Finn, Med måne och söl eller
Laurentius ögon (förmodligen bearbetning efter Wolf); och Laurentius
säger till jätten: »Kom ner Finn! Den sten, som återstår, lägga
vi själf ve dit . . . Kom ner Finn! Nu behöfva vi ej din hjälp
längre». . .
Af dessa fyra versioner är Wolf s naturligtvis på grund af sin
ålder af högt värde, ehuru den i några punkter måste korrigeras.
Sjöborgs anmärkning mot vaggvisans förin är alldeles obefogad, i det
den Sjöborgska verstypen ej förekommer i någon annan variant vare
sig från Lund eller andra platser. Däremot är Wolfs berättelse på
en annan punkt förfuskad, nämligen i fråga om slutuppgörelsen
mellan helgonet och Finn. Den nämner ingenting om, att kyrkan
telse om Lunds Domkyrka (skrifven efter 1754, utg. 1884 af M. Weibull) och
Pehr Savarin, Kort Beskrifning om Lunds Domkyrka, Lund 1795, berättas sagan efter
Wolf orh Stobsei uttydning vidfogas. TJrsin, Heise i Sverrig år 1838, Khvn 1839, s.
36, 37, berättar likaledes efter Wolf, men med verserna omsatta i prosa. De öfriga
författare, som mer eller mindre utförligt relatera sagan, kan man alldeles lämna ur
räkningen, emedan den vanligen behandlas så kortfattadt eller godtyckligt, att
karakteristiska drag saknas.
1 Sjöborgs version är för öfrigt ej att anse som en själfständig variant, ty den
följer AVolf noggrant i alla detaljer utom i de båda nämnda afvikeJserna samt i
framställningssättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
