Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR. 63
taga, att den af grefve Carl Bonde omtalade julgranen varit en
direkt från utlandet inkommen ensamstående främling - något som
ju i detta förnäma herrehus lätt låter tänka sig. Ett vägande skäl
mot all tanke på en ljusprydd julgran hos allmogen och
medelklassen i äldre tider i vårt land gaf mig en allmogeman vid min
förfrågan om julgranens ålder i hans hembygd: >Julgran kunde man
ju inte ha så länge det var brukligt att ha julhalm på golfvet.»
Först sedan jag nedskrifvit det föregående har jag kommit att
genomögna författarens företal. Jag betraktar nämligen i regel ej
ett färskt vetenskapligt arbete, allra minst af en ung man, från
per-sonhistorisk eller litteraturhistorisk synpunkt. Emellertid finner jag
att företalet ger åtskilligt att beakta. När författaren där talar
om sin brist på tid att odeladt ägna sig åt sitt arbete, kan man,
utgående från våra svenska förhållanden, ej afhålla sig från att häri
se ett drag af naivitet. Ehuru lika litet »mytolog af facket» som
tillhörande författarens läger delar jag däremot lifligt hans i
företalet uttalade önskan, att den mytologiska forskningen må baseras
på en allt fastare grund, en önskan, som jag för min del helt
optimistiskt funnit under de senaste årtiondena allt mera förverkligad.
Men detta har icke egentligen varit den filologisk-litteraturhistoriska
skolans förtjänst. Hvar skulle vår arkeologiska forskning nu stå,
om den ej längesedan brutit denna åskådnings bojor? Äfven den
andliga arkeologien måste frigöra sig. Det är sannerligen på tiden
att så sker. Att hon härvid i likhet med hvarje vetenskap, som
beträder okänd mark, stundom nödgas trefva sig fram med hypote
ser, är ett själffallet förhållande. Och därför har allra minst den
filologisk-litteraturhistoriska skolan någon rätt att förebrå henne,
något hvarpå författaren själf i här ifrågavarande arbete ger nog
så slående bevis. Men ett oeftergifligt kraf gäller för alla. Det är,
att, när synteserna en gång af en framtids forskning tilläfventyrs mer
eller mindre raseras, det för dem använda materialet i hvarje fall
befinnes riktigt anfördt samt, så vidt möjligt, konsekvent samladt och
samordnadt. Detta är nog det enda af bestående värde, som vi
öfverhufvud taget både på det ena och andra hållet kunna
åstadkomma. Det betydelsefullaste i docenten Norlin ds bok torde ock vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
