Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För barn som va sjuka, skulle di förstås ta utaf det, som var i
hålet, vreastubbet, di kalla, och torka i en kaffebrännare, eller en
gryta och stöta, och när käringa sen tugga en tugga till barnungen,
så skulle di doppa’na i det där och komma i barnungen.
Far min sade, att i hans ungdom gjorde di vrideld dan före
julafton, som skulle vaktas väl till tredjedagen. Annars blef det otur
med kreaturen. Den askan samla di upp och strödde litet i hvart
bås. Det var vanligt på hvart ställe.» - Detta har berättats af
Aug. Björnander, Månstads sn, Västergötland.[1]
P. 94. »Att roa oss med brukade vi pojkar sätta en pinne i en
borrsväng och borra, tills det började ryka. Detta var på 1850-talet»,
berättar Gr. E. Ekström från Sko sn, Uppland.
P. 95. »Gnideld brukade man äfven åstadkomma på det sätt,
att man med ett vanligt stålborr borrade ett hål uti en torr
ekeplanka. Därefter ersattes stålborret med en likaledes torr ekpinne,
hvilken var något större än stålborret, och denna kringvreds ansyls
sedan så häftigt, att den slutligen fattade eld. Sedan linnetrasan
blifvit antänd, lade man denna på en gammal obrukbar stekpanna,
och ofvanpå den antända trasan lade man ännu flera linnetrasor,
hvarefter pannan med de brinnande trasorna placerades uti en grind.
Sedan detta var gjordt, lösgjorde man nötkreaturen i ladugården och
därefter ledde man dem öfver elden. Sedan alla nötkreaturen gått
öfver elden, lades trasor på pannan och därefter begaf man sig, så
fort man orkade springa, till närmaste granne med förfrågan, om
han ville hafva gnideld. Antingen nu grannen ville hafva gnideld
eller ej, så var han ovillkorligen skyldig att lägga trasor på elden
och underhålla denna och i språngmarsch fortskaffa pannan och elden
till sin närmaste granne.
På detta sätt fortskaffade man eld från gård till gård, från by
till by hela socknen igenom. Gnidelden ansågs för helig, och därför
var en hvar, som ägde några nötkreatur, synnerligen angelägen om att
kunna få låta sina kreatur gå öfver gnideld, enär denna var ett bland
de säkraste medel för att kunna freda djuren från all slags trolldom
äfvensom ett kraftigt medel till att förebygga alla slags sjukdomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
