Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
FAUNA OCH FLORA
afseende på dimensionerna säger Waxell, att hufvudet är
jämförelsevis litet till kroppen, som är bredast vid skuldrorna och
sedan smalnar bakåt mot stjärtfenan, hvilken hos större
exemplar är 7—8 fot bred. Steller, som ju var zoolog, har gifvit
en utförligare beskrifning samt ’ en hel serie af mått af ett
exemplar. Dettas längd från nosen till spetsen af ena
svans-fliken var »296 tum». Största omfånget om buken »244 tum»,
af-ståndet mellan stjärtfenans flikar »78 tum». Till färgen var
djuret svartaktigt, Waxell säger mörkbrunt, Steller svart.
Den senare liknar den skrofliga huden vid »barken af en
gammal ek» och detta har gifvit upphof till namnet »barkdjuret»,
som stundom användts. Han säger vidare, att den var så hård,
att en yxa knappt trängde igenom den, men när den var
genomskuren liknade tvärsnittet ebenholtz. Detta gäller dock
blott om öfverhuden, som var ungefär en tum tjock, sen följde
en seg läderhud. Till följd af öfverhudens hårdhet måste det
finnas böjligare veck och dessa, som voro ringformiga och af
Steller äfven omnämnas i beskrifningen, äro återgifna på
Waxell’s figur. Om ett stycke af öfverhuden fick torka i
solen, säger Steller, blef den spröd och sprack sönder, hvarvid
liksom fina tråd- eller rörformiga partier visade sig. Detta
berodde på, att den tjocka öfverhuden bildades öfver tätt ställda
trådfina papiller från läderhuden, såsom alltid är fallet med
tjocka epidermis- eller horn-bildningar (t. ex. hvalhud,
hästhof-var, noshörningshorn o. s. v. hvarigenom utseendet blir
tradigt). Denna tjocka hud utgjorde ett skyddspansar för djuren,
säger Steller, mot klippor och isstycken. De lefde ju
nämligen hela sitt lif i strandregionen och blefvo sålunda ofta
utsatta för bränningarnes våldsamhet. Trots deras skyddshölje
blefvo de dock ofta enligt samme författares utsago slagna till
döds mot klipporna. Vid djurens ansträngningar och häftiga
rörelser, då de fångats med haken och halades i land, sprungo
ock stora stycken af den tydligen spröda huden lösa.
Läderhuden var blott »2 linjer» tjock, men utomordentligt fast och
seg, så att den användes af aleuterna till båtar — »baidarer».
Öfverläppen var tätt besatt med 4—5 tums långa hvita borst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
