Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e. lönnberg: »stellers sjö-ko» (rhytina gigas) ii
dessa framgår, att vissa vintrar flera expeditioner höllo till
där. Sålunda voro där, så vidt man vet, år 1754—55
omkring 133 man och 1762—63 omkring 90 man. Under de
20 åren 1743 — 63 vet man, att sammanlagdt omkring
närmare 700 människor öfvervintrat och vistats där i medeltal
mer än 8 månader om året. Dessa idkade dels jakt efter
pälsdjur på platsen, men försågo sig naturligtvis med sjö-kokött på
samma gång, dels hade det redan 1754 »blifvit vanligt» att
öfvervintra på Beringön för att proviantera med dyligt kött för
kanske årslånga expeditioner till aflägsnare öar i och för
hafs-utterjakt. Fångstmän ha ej något rykte om sig att spara på
djurlifvet kring sig och till följd däraf och till följd af de
ofullständiga fångstmetoderna kan man inse, att många fler
sjö-kor än dem, som åtgingo till proviant, blefvo skoningslöst
och utan nytta fördärfvade. Vid Kopparöarne voro de slut
redan 1754. En rysk grufingeniör, Jakovleff, som ditsändts,
för att undersöka malmtillgångarne där, måste nämnda år
öfvervintra på Beringön, emedan sjö-korna redan tagit slut vid
Kopparöarne. Dessa sistnämnda öar hade dock besökts första
gången så sent som 1745—46 och då fanns tillgång på dylika
djur där. Men nio år senare hade förödelsen fullbordat sitt verk.
Jakovleff tog så starkt intryck af det ödslande med dessa
värdefulla djur, som han bevittnat på Beringön och hvars
slutresultat han konstaterat på Kopparöarne, att han vid sin
återkomst till Kamtschakta 1755 petitionerade om, att jakten på
dem genom en ukas skulle regleras. Dels skedde denna jakt
nämligen genom harpunering från båt med 8 mans besättning och då
kunde det dödade djuret alltid bogseras till land och
tillvaratagas. Men dels var det vanligt, att räfjägarne, som ströfvade
omkring öfver ön 2 och 3 i sällskap, när helst de träffade
någon sjö-ko nära stranden, ensamma anföllo det värnlösa
djuret och rände sin järnpik i det. Djuret dog då naturligtvis
sällan eller aldrig på platsen, utan sträfvade utåt sjön. Dref
det sen i land samma dag, var det ju bra, och då kunde det
användas, men kanske det dröjde dagar innan det skedde, och
då hann köttet att fördärfvas, eller kanske dref det aldrig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
