Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 FAUNA OCH FLORA
på vattenytan i vass och säf, utvecklar, drifver på äggens rufning
och kläckning. Detta påminner om förhållandet hos en del
australiska hönsfåglar.» Man tviflar på, att förf. menar allvar!
Är boken icke fattig på sådant, saknas där ej heller mera
uppenbara oriktigheter. Om nötskrikan sid/ 30 heter det bl. a.:
»Boet — — lägges — — invid stammen af ett löfträd, någon
gång i ett barrträd.» Menar förf., att så är fallet på Gotland? På
fastlandet har hvarje ornitolog fått erfara motsatsen. Utgör Gotland
ett undantag? Kråkan, som »skyr människan» (sid. 22), »ses ofta
hålla ’jämna steg’ med ett persontåg långa sträckor» (sid. 33) —
på Gotland. Hvad berättigar förf. att så afgjordt påstå, att
stjärtmesen lägger två kullar årligen? Uppgiften är gammal, men har ej
vunnit bekräftelse hittills. Hvilken tilltro till förf:s uppgifter får
man ej, och hvilken värdesättning af hans kunskaper i ornitologien
gör man ej efter genomläsandet af notisen om ormvråken, där det
sid. 49 heter: »äfven uppgiften att ’den ena var ej lik den andra’
talar för den mångskiftande1 ormvråken»; naturligtvis är det bivråken
som i omtaladt fall åsyftas! Man läse vidare om tofsvipan (sid. 55):
»När vipan har ägg utvecklar hon stor list mot vandraren. Då
denna aflägsnar sig från boet skriar och klagar hon högst oroligt
för att narra honom fortsätta och söka i den riktningen finna boet;
närmar han sig redet, hycklar hon det största lugn och låtsas
obekymrad.» För hvarje något erfaren iakttagare är det välbekant, att
tofsvipans ägg äro lättare att finna än många andra vadares på
grund af hennes vana att, ifall man en stund söker efter dem,
ängsligare kringsvärma en ju närmare boet man kommer. Till slut må
jag citera följ. orimliga uppgift: »Under flyttningen öfver hafvet lär
denna fågel (vakteln) stundom hvila sig å vattnet» (sid. 53).
Förf. säger i förordet sid. 2, att »min bok alldeles icke är
skriften som en fauna». Härmed må vara huru som helst, det är i
hvarje fall oförsvarligt att slunga ut påståenden så ogrundade som
förf. gjort, att så kritiklöst blanda sanning och dikt, andras och
eget, ja, att utan tydligt angifna skäl stämpla äldre erfarnare
forskares uppgifter som oriktiga. Förf. säger sid. 4, att »skulle boken
endast bestått af ett torrt uppräknande skulle den ha blifvit alltför
tråkig». — — Har förf. åsyftat att skrifva en rolig bok, är mitt
angrepp delvis förfeladt. Ty häri har han till stor del lyckats!
Alltsom oftast öfverraskas man af en passus, som oemotståndligt kommer
en att dra på smilbanden. Man läse t. ex. följande om spillkråkan
(sid. 3g). »Denna fågel gör ej ringa skada å trähus, såsom
sommarvillor, stall, skjul o. dyl., i hvilka den upphugger betydliga hål. Den
är därför rätt ogärna sedd. Troligen står detta förhållande i samband
med skogarnas uthuggande7»1 Eller: (ord rödnäbbade tärnan sid 86) »Det
är sväfvande i luften, görande sina vackra kast, hon ter sig skönast,
och hennes snöhvita dräkt glänser i solljuset nästan
kristallinisktgenomskinlig!»1 Som hvar fågelkännare vet, är denna tärna på rygg och
vingar askgrå, på bröst och buk askhvit. Stundom omskrifver han
en universalsanning eller tillägger attribut, som verka odeladt löjliga.
1 Kursiv, af rec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
