Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
22y
Nyutkommen litteratur.
A. G. Nathorst: Hafva djuren rätt att lefva? Stockholm 1007.
I forna tider, när människan var svagare rustad, var hennes
herravälde i naturen långt ifrån obestridt. Tvärtom var kampen
mot de vilda djuren för henne nödvändig och ofta hård nog. Ja,
det hände ej sällan, att hon drog det kortaste strået. Detta alstrade
en hårdhet i sinnet mot andra lefvande varelser. Människan var
helt enkelt ett rofdjur bland andra. Men förhållandena ändrades
mer och mer till människans fördel. Hennes utrustning och
kampmedel blefvo allt fullkomligare — hvad ha ej t. ex. blott de sista
50 åren medfört — bakladdningsmekanismer, magasins- och
automatgevär, explosiva kulor och harpunkanoner o. s. v. Människans
absoluta herravälde är nu ett faktum och därom är ej något att säga,
men hon har ej rätt att att missbruka sin makt och dock är detta
alltför vanligt, ty den inre utvecklingen har ej hållit jämna steg med
den yttre. På sista tiden har dock en reaktion börjat göra sig.
gällande. Den känslan har vaknat till lif och växer dess bättre
starkare dag för dag, att människan ej kan få sköfla så i naturen,
som hon gjort och ännu gör. I tal och skrift har framställts
protester häremot och den ofvan anförda boken af Professor A. G.
Nathorst är en ljungande protest mot människans ödslande inom
djurvärlden. Med naturforskarens kunskap om, huru den organiska
världens kugghjul gripa in i hvarandra förklarar han genast i
inledningen sin ståndpunkt och framhåller, att det visst ej kan vara tal
om att förbjuda dödandet af djur i allmänhet. Tvärtom visar han,
att detta är en nödvändig sak för reglerandet af det organiska lifvet
i naturen, sedan nu en gång jämnvikten störts och måst störas af
människan. Men det är massmördandet, som framkallas af
människors snikna vinningslystnad — auri sacra fames — som han skarpt
fördömer. Under sina arktiska resor har förf. fått en klar inblick
i huru utrotningskriget bedrifves mot hafsdäggdjuren och en stor del
af boken handlar härom, men äfven från andra håll hämtar han
exempel på människornas misshushållning med djuren. Utrymmet
tillåter oss ej att ingå på ett utförligt referat utan hänvisa/vi våra.
läsare att själfva taga kännedom om bokens innehåll. I ett och
annat kan man måhända ha olika åsikt mot förf. I vissa fall ha
förf. källskrifter ej varit alldeles af senaste datum och därför är det
kanske stundom i verkligheten ej fullt så illa ställdt eller äro
reglerande mått och steg vidtagna, i andra åter är det kanske än värre
än skildringen antyder. Härmed må nu vara huru som hälst, på.
det hela taget framlägges en tydlig bild af, huru skamligt illa
djur-lifvet decimerats och huru trängande nödvändigt det är att med en
sträng lagstiftning reglera hushållningen och stäfja misshushållningen.
Denna lagstiftning måste delvis vara af internationell art för att blifva
verksam. Vidare måste det bättre, än nu är fallet, tillses, att de
lagbestämmelser, som redan finnas verkligen efterlefvas. För
närvarande ha t. ex. nästan alla civiliserade stater jaktlagar för sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
