Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om Linnæa borealis. Af Th. M. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskap fanns, utom Bleking, Halland och Bohuslän, hvarifrån
han ej kände densamma.
Äfven utom Sverige visade sig Linnæa hafva en vida större
utbredning, än man förut antagit; den anträffades t. o. m. i
Canada af Linnés lärjunge P. Kalm´. Att närmare redogöra för
huru kunskapen vidare stegvis ökades, skulle vara lönlös möda,
men det torde dock ej vara olämpligt att kasta en blick på
förhållandena i Norge, där den som synnerligen sällsynt ansedda
växten redan under Linnés lifstid helt och hållet beröfvades
denna sin värdighet. Redan 1762 försäkrar H. Ström i Physisk
og Oekonomisk Beskrivelse över Fogderiet Søndmør, beliggende
i Bergens stift i Norge vol. I, att »Linnæa floribus geminatis voxer
paa Fjeldene og andre Bjergagtige Steder, fornemmelig i Fjordene»
och 1766 förklarar biskop J. E. Gunnerus i sin Flora
Norvegica, att den förekommer öfverallt på skuggiga, mossklädda
ställen, isynnerhet i skogar. Äfven i Flora Danica, i hvars
första volym en afbildning (fig. 3) lämnas, upprepas detsamma
såsom gällande hela Norge. I sammanhang härmed må
nämnas, att Gunnerus ansåg sig böra såsom en särskild
varietet (dock utan eget namn) framställa en vid Trondhjem funnen
form med tvenne blom-par, det ena ofvanför det andra. En
afbildning häraf lämnade han i Norske Videnskabernes Skrifter
Del. IV.
Vi lämna nu Linneanska perioden och öfvergå till den
därpå följande samt kunna nu fatta oss vida kortare. Något
nytt släktnamn förekommer härunder ej, ty såsom sådant kan
ej betraktas Dicodon (dubbelklocka), hvarmed Linnés lärjunge
Fr. Ehrhardt (1786) öfverraskade världen. De ofta mångordiga,
långsläpiga artbeteckningarne, som vidhängts släktnamnen,
hade Linné afskaffat genom att stadga, att hvarje växt-
och djurart skulle hafva ett namn, bestående af blott tvenne
ord; Ehrhardt ansåg sig böra gå ännu längre, i det att hvarje
art skulle få en af ett enda ord bestående benämning. Alltså
skulle Trifolium hybridum heta Bubroma, Carex dioica, leporina
och pallescens respektive Polyglochin, Ptacoseia, Limonætes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
