Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om maneterna. Af Hjalmar Östergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östergren: ett och annat om maneterna
77
ligger emellertid denna hålighet tätt intill skifvans undersida,
så att dess tak blir vida tjockare än dess golf. »Taket» eller
skifvans öfre parti bildas af ett tjockt gelélager, hvars fasthet
och elasticitet vanligen förhöjas därigenom, att det
genomdrages af elastiska trådar, som stundom förbindas med
hvarandra till ett nätverk och då kunna göra geléet nästan
broskartadt. I hvad fall som helst är det detta lager, som
gifver skifvan dess fasthet och låter den efter hoptryckning
återtaga sin form. Däremot har det tunna lager, som bildar
skifvans undersida, under maghålan, att bringa till stånd manetens
rörelser. Här finnes nämligen muskulaturen, mestadels
bestående af ringformigt, parallellt med skifvans omkrets förlöpande
muskeltrådar, dock äfven utsändande knippen till randflikarna.
När denna muskulatur träder i verksamhet, kommer, som vi
lätt förstå, hela skifvan att ändra form ungefär på samma sätt
som ett uppspändt paraply, när det till hälften fälles ihop.
Formförändringen framgår föröfrigt bäst af bilderna: fig. 2
framställer en öronmanet med slapp muskulatur, nästan platt
utbredd skifva; däremot är blåklintsmaneten afbildad i det
ögonblick, då klockans kant drages ihop och randflikarna böjas
ned genom musklernas sammandragning.
Vid sammandragningen kommer vattnet under skifvan att
delvis drifvas undan, men tillika får tydligen maneten själf
liksom en stöt, som för den fram ett stycke. När så
muskulaturen slappnar, bredes skivan åter ut genom gelélagrets
elasticitet, för att i regel strax ånyo sammandragas af en ny
muskel-kontraktion. På detta sätt simmer maneten iväg med skifvans
hvälfda öfversida främst. Då maneterna emellertid, med ledning
af sitt jämnviktssinne, i regel intaga sådan ställning, att de
vid simningen föras rakt eller oftast snedt uppåt, blir resultatet icke
någon afsevärd ställförflyttning, utan blott att de hålla sig
sväfvande på en passande nivå, än uppe i ytan, än på något
större djup, det senare särskildt under perioder, då ytvattnet
i följd af för låg salthalt eller för hög värmegrad icke tilltalar
dem; när de vilja sänka sig mot djupet, upphöra de helt enkelt
med sina simrörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
