Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ERIK ROSENBERG
som steg till 20 à 30 meters höjd, och pá honans »tjack» lät
han sorken falla. Sorken greps genast af honan, som
långsamt dalade ned och slog nästan studsande ned på en tufva
strax utanför mitt gömställe. Det låg något mjukt, nästan
ugglelikt i hennes uppträdande. Hon åt långsamt och spejade
misstänksamt i alla riktningar mellan munsbitarna, ryckte
emellanåt nervöst med stjärten nästan som en skata och lät
höra sitt »tjack». Undertill var hon mera rostgul än blå
kärr-hökhonan, och de mörka strimmorna sträckte sig i nästan
raka linjer längs undersidan, ofvan mörkare och på hufvudet
mera rostgul än sin släkting. Det hvita kring ögat och det
rostgula fältet vid vinghörnen voro goda kännemärken på så
nära håll. Bästa märket var naturligtvis vingspetsarna, som
hos denna art nå stjärtspetsen. Var färgen i stort sedt lika
med blå kärrhökens, så var detta däremot icke förhållandet
med utseendet i öfrigt. Hon hade ej blå kärrhökens rundade
profil utan näbben bildade tydlig vinkel med pannan, hvilket
gav henne ett betydligt blidare uttryck. Medan honan åt, skötte
hannen om vakthållningen vid boet. Han gick helt upp i sitt
kall, som tycktes bereda honom stort nöje. Med berömvärd
energi förföljde han de blå kärrhökarna, så snart de kommo
hans bo för nära. Då han fått dem undan för ett ögonblick,
stod han flaxande stilla öfver boet och tittade synbarligen
mycket intresseradt ned på äggen.
Då honan slutat sin måltid, sträckte hon belåtet vingarna
med foten och lät höra sitt »tjack», hvarpå hannen genast
svarade, och så utspann sig ett lifligt samtal. Plötsligt böjde
hon sig ned, tog ett starrgrässtrå i näbben och flög med det
en bit ut på ängen, där hon damp ned och grep en hel knippa
torrt gräs med klorna. Hon förde alltsammans ut till boet,
och så gjorde hon alltid vid hvarje måltid, äfven sedan ungarna
blifvit kläckta. Hannen flög en stund öfver boet och
konverserade " med honan. Ibland lät han höra en hel rad
»tjack-tjack-tjack» — alldeles som ekorren, då han förskräckt rusar
upp för en trädstam.
Snart hade hannen emellertid sagt, hvad han hade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
