Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 IVAR ARWIDSSON
upp. Det stod nu endast på tre ben, och det visade sig att
vänstra frambenet hade ett stort sår pá och under knäet.
Djuret stötte med nosen mot det sårade benet, och nu
upptäckte fröken S., att en kort träpinne kört in mitt under vänstra
framfoten. Hon närmade sig nu djuret varsamt, och som det
ej längre föreföll oroligt, tog hon varligt i pinnen, som lätt
kunde dragas ut, allt under det att djuret lade hufvudet mot
hennes axel. Hon stod härvid svagt framåtböjd; egen
kroppslängd 1,65 m. Djuret ansade sedan sina sår såsom uppgifvits
i tidningsnotisen. Resp. vattensamling — regnvatten i en
sänka — låg blott några få meter aflägsen. Träphanen, som
var c:a 9 cm. lång och 1,2—1,3 cm. i diam. (att döma av en
till mig lämnad modell), hade trängt in knappa 3 cm.
Under ungefär .en timmes tid följde så älgen bärplockerskan
under hennes långsamma kringströfvande; hur pass långt hon
aflägsnade sig från olycksplatsen är ovisst, dock försvann
denna säkert så småningom ur synhåll. Djuret, som höll sig
helt nära, stötte 2—3 gånger mot hennes axel. Hon talade
till djuret blott, när det kom henne som närmast; vidare stod
hon ofta och betraktade djuret, liksom detta ofta stod och såg
på henne. Försök att få djuret att äta mossa, löv och gräs,
som hon räckte fram, misslyckades. Däremot såg hon, att
älgen sträckte hufvudet upp mot lafbeväxta grenar, där den
sannolikt tog till sig någon föda. Plötsligt knallade ett skott
långt borta, och nu bar det i väg inåt skogen med framsträckt
hufvud och under afgifvande af ett flåsande läte i vildaste fart
och »med ett väldigt brak i buskar och snår». Djuret haltade
betydligt, men syntes »glömma allt i sin förskräckelse».
Antagligen hade rämnan, i vilken älgen fastnat, varit
överväxt och samtidigt omgifven av resp. stenar, som rasade, när
djuret rakade ner. Pinnen i foten hade det tydligen fått
samtidigt; det visade sig också att jorden här innehöll div. kvistar
och dylikt.
Fröken Ställhult uppger till sist, att hon aldrig skulle
ha vågat försöket att frigöra djuret, om hon ej trott det vara
en ren. Sitt misstag härutinnan fick hon klart för sig, så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
