Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till herr S. H. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
samma medborgarinnor här, och ni skulle finna en friskhet,
en duglighet, ett gladt lif, som vittna om en vida
lyckligare tillvarelse, än mången gift qvinna med en
grälig eller slarfvig man och med flera barn, hvilka hon
måste med bekymmer draga fram. Ja, visste qvinnorna rätt,
före giftermålet, allt det besvär och alla de bekymmer,
som barnen ofta förorsaka, så skulle många besinna sig väl
innan de vågade sig in i det företaget. Åtminstone skulle
de mera, än ofta nu, vara angelägna att gifva hand och
hjerta endast åt en make, som kunde blifva ett stöd och
en hjelp i lifvets allvarsamma omsorger.
Det gifves äfven en kraft, som ej sällan uppkommer
då en ung qvinna icke lyssnar till sin vid den åldern
så naturliga böjelse att ingå äktenskaplig förening,
hvilken kraft finner i katolska länder ett skönare fält
för verksamhet och lif, än i vårt land. Den varma känslan,
bortvisad från att söka gensvar och fullhet hos jordiska
föremål, vänder sig ofta till himmelska och finner i
umgänget med dem och uti lifvet i dem en fulländning,
som det äktenskapliga lifvet aldrig kunnat så skänka. Tro
mig; de äro ljuf heter, hänryckelser, outsägliga fröjder
i ensliga hjertan, spridande glans öfver tillvarelsen,
öfver jordiska och himmelska ting, öfver det närvarande
och det tillkommande, och låtande själen flamma af
kärlek och lof. Om dessa fröjder kunna dock älskande
menniskohjertans renaste, innerligaste kärleksstunder .-
stunder, då tårar falla öfver leende läppar och man blott
begär att få uppoffra sig för att bevisa sin tro och sin
kärlek - gifva en föreställning. Men dessa menniskolifvets
blomningsstunder aftaga med åren. Vid dem är fästadt
något jordiskt, som drar dem till stoftet eller fängslar
deras vingar. Liksom Sylphidens, i balletten med detta
namn, falla de vingarne af och hon dör, stelnande under
verklighetens omfamning. Hvad af den menskliga psyche
befriar sig derur, det lefver upp på nytt med odödliga
vingar och med strålar, hvilka icke släckas, det tillhör
ej en naturlig, utan en öfvernaturlig kärlek. Lyckliga
de, som inom äktenskapet förmå utveckla och behålla denna
sednare. Deras kärlek är «född
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
