Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Feber — det tror jag väl: jag har feber,
jag också, då jag är här inne, och ändå har
min dag i jemförelse med din förflutit i lätja ...
Dock nog: du skall fa din vilja fram!”
Kyrkoherden drog sin stol midt emot sin
värds, satte ett bord emellan dem och sedan
hans anletsdrag, så att säga, iklädt sig en
ny skepelse, började han med imponerande
röst att läsa liktalet öfver den lefvande.
Under en mystisk rysning afhörde den
dödlige sin dom efter döden, och såsom
sammanhängande med vår historia måste vi anföra
ett stycke af det ifrågavarande föredraget:
”Kristlige åhörare, vänner och bröder! Vi
ha i dag samlats för att blanda våra tårar,
vår saknad.
Den bäste, den redligaste, den mest
högaktade i vårt samhälle och i vår enskilda krets
finnes icke mer: krigsrådet, riddaren af
wasa-orden, välborne herr Hampus Severin
Wendel-sköld är icke mer. Vår älskade broders plats
står för alltid tom.......”
Det är fåfängt att beskrifva den djupa
och gripande ton, hvarmed kyrkoherden
uttalade dessa sista ord. Man kunde märka att
han anlitade hela sin välkända deklamatoriska
förmåga för att göra intryck på och skaka
sin ende åhörare.
Och då han nu gjorde ett uppehåll, sände
han denne en straffande och allvarlig blick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
